Liten guide till litterära attacker på kända författare

English: Anglo-Irish playwright George Bernard...

English: Anglo-Irish playwright George Bernard Shaw writing in notebook at time of first production of his play ”Pygmalion.” (Photo credit: Wikipedia)

För en tid sedan skrev vi ett inlägg om en hård attack på filmaktuella romanen The Great Gatsby, en av den moderna amerikanska litteraturens verkliga kelgrisar. Artikelns författare, Kathryn Schulz, hävdade att hon knappt kunde hitta någonting i F. Scott Fitzgeralds roman som tilltalade henne.

För en tid sedan skrev vi också om en radikal attack på hela Franz Kafkas författarskap, inklusive en hel drös med specialister som tvärtom anser att Kafka är unikt bra. Vi utnämnde Joseph Epsteins genomsura artikel i Atlantic Monthly till ”Årtiondets Kafka-attack”.

Däremot skrev vi inte om Christian Lorentzens tvärsågning av Dear Life, i praktiken hela Alice Munros författarskap, i London Review of Books, i vilken han hävdar att Munros noveller är tråkiga, enformiga och, kanske mest märkligt, för sorgliga.

Kritikern Laura Miller, själv ganska godmodig och inte så benägen att hårdsåga, uppmärksammar samtliga de här tre attackerna i en spännande artikel i Salon: ”The greatest literary takedowns of all time”. De tre attackerna är inget att förvånas över hävdar Miller, de följer en given medielogik som är särskilt attraktiv under de ur boksynpunkt lugna sommarmånaderna. När artiklar av det här slaget publiceras rasslar det i regel till ordentligt i kommentarsfälten.

Men Millers artikel blickar mest bakåt, handlar om några av historiens – sedd ur ett engelskspråkigt perspektiv – mest minnesvärda attacker på etablerade författare. Artikeln är ganska skissartad, men Miller skriver underhållande om olika typer av attacker och argumenterar övertygande för att de mest effektiva i regel är humoristiska, åtminstone delvis.

Som exempel på en sällsynt lyckad, minnesvärd och träffsäker attack nämns Mark Twains ”Fenimore Cooper’s Literary Offenses”, i vilken en av storheterna inom genren äventyrsskildring i vildmarksmiljö får sig en rejäl omgång. Twain skriver om Coopers The Deerslayer att ”in the restricted space of two-thirds of a page, Cooper has scored 114 offenses against literary art out of a possible 115. It breaks the record,” hävdar Twain och fortsätter i samma humoristiska stil att rada upp brott mot fiktionens lagar och regler.

George Bernard Shaws drapa om William Shakespeare är komisk, men ofrivilligt komisk. Ta ett djupt andetag och läs vad Shaw skrev om den store barden i Saturday Review: ”this ‘immortal’ pilferer of other men’s stories and ideas, with his monstrous rhetorical fustian, his unbearable platitudes, his pretentious reduction of the subtlest problems of life to commonplaces against which a Polytechnic debating club would revolt, his incredible unsuggestiveness, his sententious combination of ready reflections with complete intellectual sterility, and his consequent incapacity for getting out of the depth of even the most ignorant audience, except when he solemnly says something so trancendentally platitudinous that his more humble-minded hearers cannot bring themselves to believe that so great a man really meant to talk like their grandmothers.” Pust.

Ett mer modernt exempel som Miller tar upp är David Foster Wallace ”John Updike, Champion Literary Phalllocrat, Drops One”, som inte är fullt så rolig som den utger sig för att vara. Den är intelligent och bitvis träffsäker, men för drypande av illasinnad ironi.

Ett ännu senare exempel är en attack mot just David Foster Wallace, men den är mer passivt aggressiv. Geoff Dyer skriver i ”My Literary Allergy” att han verkligen vill och verkligen har försökt tycka om DFW:s böcker, men att ”a page – sometimes even a sentence, or an essay title – brings me out in hives.” Faktum är att den här varianten, att beskriva motståndet mot ett författarskap som något naturgivet och inte som en estetisk tvistefråga, funkar bättre än exempelvis David Foster Wallace egen attack på John Updike.

Att döma av Laura Millers exempel verkar humor och fantasi faktiskt funka bäst, vilket helt diskvalificerar åtminstone Joseph Epstein och George Bernard Shaw – självförtroendet är det inget fel på – men kanske även David Foster Wallace, Kathryn Schulz och Christian Lorentzen, även om de är betydligt mer nyanserade och använder sig av skarpare och mer genomtänkta argument. Skriv gärna och berätta om du känner till några svenska exempel på litterära attacker, lyckade såväl som mindre lyckade.

BB

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s