Julio Cortázar (Foto: Mondo Gasparotto)
Det finns en poäng med att se en bild av en axolotl, en salamander som lever i Mexiko, innan man läser Julio Cortázars egendomliga novell Axolotl. Foto finns i länken och det några tiotal centimeter långa djuret väcker både associationer till ett mänskligt foster, åtminstone något ofullgånget, och till ett urgammalt väsen. Ansikte och ögon kan se ömsom infantila ut och ömsom fyllda av tusenårig visdom.
Om en axolotl mister en lem växer den ut igen. En tid levde den på land, men har tagit ett kliv tillbaka i evolutionen, så att säga. Det är nog inte helt oviktigt i sammanhanget att aztekerna anses ha dyrkat axolotln, för berättaren i novellen växer intresset till en gränslös besatthet. Novellens första stycke lyder:
”There was a time when I thought a great deal about the axolotls. I went to see them in the aquarium at the Jardin des Plantes and stayed for hours watching them, observing their immobility, their faint movements. Now I am an axolotl.
Julio Cortázar (1914-1984) var en av den spanskspråkiga fantastiska kortprosans mästare, en av männen bakom den latinamerikanska litteraturboomen, och var influerad av såväl franska symbolister som surrealister. Ingen kan återge intrigen i en novell av Cortazár, hävdade landsmannen Jorge Luis Borges, och i det här fallet är det synnerligen svårt.
Flera tydligt igenkännbara teman etableras – besattheten, identitetsupplösningen, den existentiella ångesten och det metafiktiva planet. Novellen är vagt obehaglig, har drag av mardröm, och är samtidigt hypnotiskt vacker.
Axolotl tål verkligen att läsas många gånger och vi rekommenderar varmt Julio Cortázars Samlade noveller 1, Samlade noveller 2 samt den experimentella romanen Hoppa hage, samtliga utgivna av Modernista i riktigt fina band i argentinska flaggans färger.
Ola Wihlke
BearBooks 