(Foto: Wikipedia)
”They were not barbarians,” heter det om befolkningen i Omelas, den sagoaktiga och nästan fullständigt idylliska staden i Ursula K. Le Guins otäcka novell ”The Ones Who Walk Away From Omelas”, som vann ett Hugo Award 1974. Sakta men säkert mejslar Le Guin – dotter till antropologerna Alfred och Theodora Kroeber – fram en stad som är olik våra städer, den har drag av medeltidsstad, men vars invånare inte desto mindre påminner om oss. Bristen på barbari är en av de saker som förenar oss.
Le Guin är en science fiction-författare som läses av personer som inte gillar science fiction. Hon företräder en gren av genren som intresserar sig för filosofiska frågor och samhällsfrågor – Le Guin är föregångare till många senare feministiska science fiction-författare. De är fler än man skulle kunna tro, med tanke på de maskulina associationer genren väcker.
Novellen ”The Ones Who Walk Away From Omelas” är inte direkt science fiction, men ett fint exempel på Le Guins känsliga, smarta och suggestiva sätt att behandla moraliska problem, utan att tråka ut läsaren med färdiga lösningar och svar. Det finns nämligen ett litet problem med den idylliska tillvaron i Omelas, dess förutsättning är att… Det är därför några av invånarna börjar lämna staden, som för att söka ett alternativ.
Ola Wihlke
BearBooks 