En novell varje kväll 11: ”Kommer hem och är snäll” av Lars Ahlin

English: Lars and Gunnel Ahlin 1960. Svenska: ...

Lars och Gunnel Ahlin 1960. (Foto: Wikipedia)

Redan de två första meningarna i Lars Ahlins klassiska novell ”Kommer hem och är snäll” är illavarslande: ”Då Sören Hellgren kom hem lite på snusen tog han bara av sig galoscherna i tamburen. Han sköt hatten i nacken, knäppte upp rocken och stegade in och försökte verka glad och obesvärad.”

När Sören kliver in sin lägenhet för att möta hustrun Tyra, som har väntat på honom i flera timmar, verkar han både lite trotsig (”hatten i nacken”) och högst medveten (”försökte verka”) om att han, än en gång, gjort henne besviken. Han försöker blidka henne med… en påse frukt! På ytan är novellen en skildring av en banal scen ur ett helt vanligt äktenskap. En man tar några glas med kompisen och ”glömmer” att han lovat hustrun att komma hem till middagen. Det låter bekant.

Men det ”händer” så oerhört mycket i Ahlins korta novell. Han skriver så fint och känsligt, sensuellt och åskådligt. I Den svenska litteraturen (Bonnier Alba) talar man träffande om hans ”djupgående psykologiska analysförmåga” och ”ett slags temperamentsfull melankolisk munterhet.”

I själva verket förmedlar väl ”Kommer hem och är snäll” ett universellt kärleksbudskap, som blir desto mer verksamt som man lätt kan sätta sig in i både Sörens och Tyras situation? Det är hursomhelst riktigt rörande, trots att språket är väldigt mycket 40-tal.

Ola Wihlke

4 kommentarer

Under Noveller

4 svar till “En novell varje kväll 11: ”Kommer hem och är snäll” av Lars Ahlin

  1. Hur, hur, hur kan man tolka denna novell som ett kärleksbudskap, och ett universellt sådant? I den här berättelsen har vi ett fyllo, liknar snarare ett naivt barn, och en kvinna vars självrespekt ligger allra längst ned i den djupaste av alla avgrunder. Relationen mellan de här två människorna kan liknas vid en sådan mellan en uppkäftig tonåring och hans/hennes mamma (om man räknar bort de intima delarna): barnungen uppför sig som en idiot, men hans/hennes mor älskar denne ändå, för så är det bara. Det är universellt.
    Men nu rör det sig inte om en relation mellan en mor och hennes barn, utan mellan två vuxna människor, som ständigt behöver påminna sig själva att de faktiskt älskar varandra.
    Sören är ett förstaklassigt kräk, som kommer hem fem timmar för sent (bara det är straffbart, i min mening) och påstår att han ”kommer hem och är snäll”, när han egentligen bara står och skriker på sin fru, som blivit lite ilsken för att han återkommit full från en promenad, som från början bara var tänkt till affären, och självgod enbart för att han struntat i att vara otrogen mot henne!
    Javisst är Ahlins språk fint – det går verkligen inte att kringgå – men det kan absolut inte dölja den förskräckliga avslutningen på denna korta berättelse: ”Han visste att han inte blivit annorlunda. Hon visste att hon inte blivit annorlunda. Båda visste att vad som hände i kväll skulle upprepas, kanske nästa lördag, kanske någon annan dag.”
    På vilket sätt är detta kärlek? Hur skulle en relation mellan ett fyllo/skitstövel till man, som för den delen vägrar att ändra på sig, och en godhjärtad fru, som så gärna vill ändra på sig, hon vill kunna ta stryk med ett leende på läpparna, men hon klarar inte av det, kunna förmedla ett universellt kärleksbudskap? Om detta är riktig kärlek så vill jag fan inte leva längre.
    En morsa kan ju alltid ha hopp om att hennes son/dotter en gång växer upp och slutar bete sig som en förbaskad självcentrerad satunge, men en relation som denna kan bara sluta med att hustrun småningom inte klarar av livet längre och tar slut på det, eller så dör båda två i förtid, förbittrade och trötta, efter att deras destruktiva relation sakta sugit livet av dem. ELLER så kan det vara så enkelt att det slutar med en efterlängtad skilsmässa, men det är kanske uteslutet?

    • Ola

      Hej Carl! Jag tycker onekligen att du har både en och två poänger, men jag tror att det man menar med ett universellt kärleksbudskap i den här novellen (det är en traditionell/konventionell tolkning) handlar om att man bilägger tvisten och försonas, att det handlar om acceptans. Men jag förstår vad du menar – det är ju långt ifrån en jämbördig relation och acceptans kanske bara är destruktivt i det här fallet. Jag ska läsa om novellen imorgon – det var ett tag sedan sist. I ärlighetens namn är det där med ”universellt kärleksbudskap” en gammal tolkning, som kanske ansågs rimligare när dikten skrevs? Kul med en utförlig och engagerad kommentar.

  2. Blev lite irriterad:
    ‘riktigt rörande, trots att språket är väldigt mycket 40-tal.’
    Vad är det för fel på det svenska språket som det skrevs av våra framstående författare på den tiden?
    mvh Ejnar Ekström f 1934

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s