Panopticon (Foto: Wikipedia)
Jenni Fagan
The Panopticon
Windmill books
Skotska Jenni Fagan fanns tidigare i år med på Grantas omtalade lista med de 20 bästa brittiska författarna under 40. Att hon verkligen förtjänar en plats på listan blir uppenbart när man läser hennes modiga debutroman, The Panopticon, som handlar om den vilsna och otursförföljda femtonåriga tjejen Anais Hendricks.
Jublade Stuart Kelly i sin recension i The Scotsman: ”It is the most assured and intriguing first novel by a Scotish writer that I have read in a decade, a book which is lithely and poetically written, politically and morally brave and simply unforgettable.” Kritiken har överlag varit positiv och ibland mycket positiv.
När vi möter Anais allra första gången, i bokens första stycke, är hon på väg till The Panopticon, ett viktorianskt fängelse ombyggt till ungdomsanstalt:
”It’s an unmarked car. Tinted windows, vanilla air-freshener. The cuffs are sore on my wrists but not tight enough tae mark them – they’re too smart for that. The policeman stares at me in the rear-view mirror. This village is just speed-bumps, and a river, and cottages with window blinds sagging like droopy eyelids. The fields are strange. Too long. To wide. The sky is huge.”
Någon helt annanstans ligger en kvinnlig polis i koma och det visar sig att Anais har blod på sina kläder, men det är oklart om det föreligger något samband. The Panopticon är ett bra exempel på det Martin Amis kallat ”voice novel”, en roman vars framgång beror på om berättaren, i det här fallet Anais, lyckas fängsla och övertyga läsaren. Anais fängslar genast med sin lätta skotska brytning, med sitt brutala och poetiska språk och med sina iakttaglser och funderingar.
Det står ganska snart klart att Anais inte haft någon idyllisk uppväxt. För en annan av ungdomarna på The Panopticon sammanfattar hon sin bakgrund:
”I got taken in when I was born, moved through twenty-four placements until I was seven, got adopted, left there when I was eleven, moved another twenty-seven times in the last four years.”
Anais är ständigt omgiven av vuxna personer som, oftast av välvilja, bevakar henne, analyserar henne och berättar när, hur och vad hon bör göra. Med några av de andra ungdomarna knyts därför desto starkare band.
Anais jakt på sitt förflutna och en identitet är hjärtskärande, hennes teorier och dagdrömmar är inte sällan ganska förvirrade. Hon är inte en romankaraktär man omedelbart tar till sig – hon svär, knarkar och är inte urtypen för en sympatisk person – men Fagan har utrustat henne med en märklig, lite udda avväpnande humor och en imponerande envishet. Hon är en antihjälte som sakta men säkert vinner över läsaren på sin sida, en romankaraktär vars röst man bär med sig långt efter läsningens slut.
Anais har någon slags punkattityd och texten har väldigt mycket framåtriktad energi, och ytterligare ett bevis på Fagans skicklighet som författare är att hon för in några övernaturliga element i The Panopticon utan att det stör berättandet. Det är en förbluffande stark debutroman.
Ola Wihlke
BearBooks 