Renässans för den amerikanska novellen?

The End of Books - page 229

The End of Books (Foto: Wikipedia)

I den utmärkta översiktliga artikeln ”Story Time” beskriver Nicholas Dames förändringar inom den amerikanska novellkonsten – både av dess innehåll, röst, status och förutsättningar. Mycket förenklat handlar det om en rörelse bort från minimalism och stort fokus på hantverksskicklighet mot en både mer excentrisk och populärkulturellt orienterad novell.

Enligt Dames började saker och ting förändras för drygt 20 år sedan:

”Around 1990, say, the manner of circulation of the short story began to change: particular stories began to gain even greater fame than their authors, for the dark oddity or hilarity of their hooks, or premises, or données – pick your vocabulary. Think less quiet craft, more punk provocation. There’s A. M. Homes’s well-known ‘A Real Doll’ (1990), about a teen’s sexual relationship with his sister’s Barbie doll; or Ken Kalfus’s apocalyptic ‘Pu-239’ (1996), about a Russian power-plant worker trying to sell plutonium on the black market; Lorrie Moore’s ‘People Like That Are the Only People Here: Canonical Babbling in Peed Onk’ (1997), about childhood cancer and the process of writing about it (as it famously ends: ‘These are the notes. Now where is the money?’); or Lydia Davis’s ‘We Miss You: A Study of Get-Well Letters from a Class of Fourth Graders’ (2007), which is, well, what it says. Not so much well-mannered as mannered, modernist severity and junk-food excess recombine in these stories to the point of being indistinguishable.”

Men Dames inleder med reflektioner kring George Saunders extremt stora framgångar med sin senaste novellsamling, som kom ut i våras, och kopplar den sedan till tre andra författarskap: ”Tenth of December was an extreme but not isolated instance. Surrounding it by a few months on either side were accclaimed story collections by writers who way have started as story writers but whose reputations were cemented, and som measure of fame achieved, with novels: Junot Díaz (The Brief Wondrous Life of Oscar Wao), Sam Lipsyte (Home Land and Ask), and Karen Russell (Swamplandia!). Having written successful novels, all three authors made what were obvious decisions, and more strikingly, not isolated ones: to refuse the narrative of the story as the apprentice form, the thing produced by and for workshops, the niche artifact of a mandarin MFA culture. These recent collections register more like acts of faith, gestures by figures who had made it and who didn’t need to genuflect to the story unless they believed in its possibilities – who thought, in other words, that it had a future, even if only a future for them.”

Vi tror att Dames har rätt i sin spaning om den samtida amerikanska novellen; att den inte längre är lite tätt knuten till universitetens skrivarkurser, att den rör sig (ännu) längre bort från den polerade minimalismen och att den håller på att få både högre kommersiell och konstnärlig status. Novellsamlingen är inte längre nödvändigtvis en förövning till det som brukar betraktas som den verkliga uppgiften för en prosaist, att skriva en stor roman. Vi passar även på att rekommendera serien En novell varje kväll, som bland annat innehåller tips på länkar till flera fantastiska samtida amerikanska noveller, bland annat av George Saunders och Karen Russell.

BB

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s