Det är ofta underhållande att läsa recensioner helt utan förväntningar på att det ska utmynna i ett boktips eller att man lånar eller köper eller läser boken. Vi visste att vi inte skulle ha vare sig tid eller lust att läsa Donna Tartts nya roman Goldfinch/Steglitsan, men kunde inte låta bli att läsa Stephen Kings recension av den i New York Times. Stephen King är Stephen King och Donna Tartt är dessutom Donna Tartt, så recensionen får breda ut sig ganska ordentligt och rymmer små utvikningar, innan det slutligen fastställs att The Goldfinch/Steglitsan, trots några små skönhetsfläckar är; ”a triumph with a brave theme running through it: art may addict, but art also saves us from ‘the ungainly sadness of creatures pushing and struggling to live.’ Donna Tartt has delivered an extraordinary work of fiction.”
Recensioner, eller om man vill kalla det litteraturkritik, är i själva verket som en egen konstform, kan i alla fall vara, och vi skulle exempelvis hellre läsa 100-150 bra recensioner än en halvbra roman av samma omfång. Ganska många romaner som ges ut är halvbra och när man har läst ut en halvbra eller en dålig roman kan man känna sig som bestulen på något. Däremot kan det vara både underhållande och givande att läsa recensioner av halvbra och dåliga romaner. Sågningar fyller sin funktion. Den allt ovanligare balanserade recensionen fyller sin funktion. Och hyllningar fyller sin funktion.
Häromdagen blev vi helt knockade av en recension, recensenten fick oss i obalans redan efter första meningen. På Bookforum, vars sajt för övrigt är översållad med reklam för The Goldfinch, ligger/låg inledningen av kritikern J.W. McCormacks recension av Sergio de la Pavas roman Personae. Första meningen:
”Personae is a hodgepodge consisting of, among other things, a crime report, obituaries, and a short story that a character has scrawled in the margins of an old TV Guide.”
Här börjar man känna ett lätt obehag/spänd förväntan, eftersom man anar att det kan vara en totalsågning på gång. Det skulle kunna vara fråga om någon slags kultbok, men den andra meningen tyder snarast på att recensenten knapp tycker att boken förtjänar att kallas roman:
”At times, it reads less a novel than the kind of manifesto a crazy person binds with a rubber band and mails to NASA or the Library of Congress.”
En galnings manifest låter visserligen inte helt ointressant, men man blir ändå lite lättad och glatt överraskad av tredje meningen:
”The book is also the most galvanizing meditation on the possibilities and ramifications of artistic process in recent memory.”
Vi var fast redan efter den här dramatiska inledningen, men recensionen är också fortsättningsvis fängslande och mycket intressant. J.W. McCormack lyckades rekordsnabbt övertyga oss om att det är helt på egen risk man inte läser Personae. Enligt McCormack är Sergio de la Pava den äkta varan, även om man jämför honom med kanoniserade amerikanska storheter: ”Eons from the ‘aw-fuck-it-anyways’ tone of other maximalist males like David Foster Wallace or Thomas Pynchon, Personae is serious even when it is droll.”
Läs hela recensionen – den väcker förhoppningar om att få läsa något riktigt originellt och excentriskt. Om J.W. McCormack har rätt så kan Personae göra mycket av det som bara riktigt bra romaner kan göra. Det låter på McCormack som om han hittat en blivande klassiker, vi hoppas kunna recensera romanen framöver.
Ola Wihlke
BearBooks 
Låter ju intressant, men ser gärna en balanserad svensk recension av den innan jag provsmakar. Amerikanska recensenter (för att inte tala om kommentarfältbrigaderna) har så lätt för att ta till överord, åt alla håll, att jag har slutat ta in vad de skriver.
Det är sant, de kan verkligen ta i. Men det ska bli riktigt spännande att se vad det är.