När det fanns som flest passagerarduvor i Nordamerika bestod arten av flera miljarder individer. Men, som Jonathan Rosen skriver i sin recension av Joel Greenbergs A Feathered River Across the Sky: The Passenger Pigeons Flight to Extinction (Bloomsbury), så tog det bara 50 år att helt utrota arten.
Ectopistes migratorius, hona (Photo credit: Wikipedia)
Ett tag satte man ett visst hopp till passagerarduvan Martha:
By 1910, Martha was the sole survivor, an extraordinary fate for a bird whose ancestors had, in Audubons words, sounded—from a distance!—like ‘a hard gale at sea, passing through the rigging of a close-reefed vessel.’
Martha spent four years as a melancholy zoo attraction. Visitors tossed sand to get her to move. Officials offered a thousand-dollar reward for a mate, but on September 1, 1914, the last passenger pigeon in the world died.
En av anledningarna till att passagerarduvan dog ut var att den smakade så bra, en annan att den var så lätt att döda, men i själva verket är det en ganska komplicerad historia, om man får tro Rosen. Han påpekar att det dödas fler kycklingar varje år i Amerika än det någonsin funnits passagerarduvor samtidigt.
Dessutom är inte allt hopp ute enligt Rosen, trots att det är 100 år sedan Martha dog:
De-extinction became big news after a conference last March—sponsored by Revive & Restore, TED, and National Geographic—broadcast plans to take passenger-pigeon genes recovered from the toe pads of museum specimens, combine them with genes from the band-tailed pigeon (the genetic next of kin), and use them to modify another bird, possibly a chicken, so that it would lay a passenger-pigeon egg that could be raised by a band-tailed pigeon but taught to flock by a homing pigeon.
Rosen gillar uppenbarligen Greenbergs bok väldigt mycket, hans recension är sällsynt lång och engagerad, men han säger också att den är till lika delar naturhistoria, elegi och ”environmental outcry”.
Ola Wihlke
BearBooks 