Ny biografi om William S. Burroughs hyllas och sågas

Det har kommit en ny mastig biografi om den amerikanske författaren William S. Burroughs (1914-1997), kultförklarad många gånger om. Biografin heter Call Me Burroughs: A Life (Twelve) och är skriven av Barry Miles, som var god vän med föremålet för biografin.

Att Noah Cruickshank, som recenserade boken för A.V. Club, inte var riktigt nöjd märks redan i rubriken: ”New William S. Burroughs bio gets lost in minutiae

Och redan i första stycket ännu mer kritik: ”Figuring out just what to include (and what to leave out) may be the most challenging aspect of crafting a biography. In Call Me Burroughs, Barry Miles, a longtime friend of William S. Burroughs, opts to keep everything, creating an overstuffed book that chooses minutiae over insight.”

Cruickshank har i princip inget gott att säga om biografin och avslutar sin recension på elakast tänkbara vis: ”For people looking for an introduction to the man’s life and work, reading his Wikipedia page would save a lot of time.”

Om Cruickshank skriver kort, så tar Peter Schjeldahl i The New Yorker ut svängarna rejält med sin recension: ”The Outlaw”. Han breder ut sig över flera sidor och berättar i princip om Burroughs liv i kronologisk ordning med böckerna – inte minst Junky (1953)Naked Lunch (1959) och Nova Express (1964) – samt de mest dramatiska händelserna som nav, exempelvis när Burroughs under en lek på fyllan sköt hustrun Joan Vollmers i pannan. Stora delar av beat-entouraget passerar naturligtvis revy.

Även om Schjeldahls långrecension är oerhört mycket roligare att läsa än Burroughs Wikipedia-sida, så verkar han inte heller helt imponerad av biografin. Det är som om också han tröttnar efter ett tag:

”The biography, after its eventful start, becomes rather like an odyssey by subway in the confines of Burroughs’s self-absorption, with connecting stops in New York, where he lived, in the late nineteen-seventies, on the Bowery, in the locker room of a former Y.M.C.A., and, returning to the Midwest, in the congenial university town of Lawrence, Kansas, where he spent his last sixteen years, and where he died, of a heart attack, in 1997, at the age of eighty-three. Miles’s always efficient, often elegant prose eases the ride, but a reader’s attention may grow wan for want of sun.”

Schjeldahls fyra sidor långa recension fungerar faktiskt utmärkt som introduktion till Burroughs och han författarskap.

Men i Washington Post är Michael Dirda desto mer positiv i sin recension: ”‘Call Me Burroughs: A Life,’ by Barry Miles”.

Han kallar visserligen indirekt föremålet för biografin för ett creep, men ett litterärt intressant sådant. Dirda uppehåller sig en hel del vid Burroughs stora inflytande: ”Part of the original Beat trinity with his friends Jack Kerouac and Allen Ginsberg, Burroughs subsequently provided inspiration for New Wave and later science fiction writers (notably J.G. Ballard, Samuel R. Delany and William Gibson ), pop artists, punk rockers, libertarians, filmmakers, and cultural and artistic rebels of every stripe.”

Dirda är nästan odelat positiv:

”Miles relates Burroughs’s extraordinary life in an equally extraordinary biography, a mesmerizing page-turner depicting not just a season in hell but an entire lifetime. It is also, to use words seldom associated with its subject, balanced, measured and even-handed.” Och som avslutning kallar han biografin ett ”magisterial work, exactingly researched and fascinating throughout.”

Dirda är också den som skriver mest om Burroughs litterära kvaliteter, och markerar mest avstånd från honom. Han beskrivs både som ömkansvärd och skräckinjagande: ”He often carried a gun, sometimes a hidden derringer, and owned several pistols, shotguns and rifles. At times, he sported a swordstick or kept a switchblade and a can of mace in his pockets. In person he could be punctiliously polite and attentive or just remain unnervingly silent. People found him cold, removed. He did not enjoy a happy life.”

Duncan White i The Telegraph slår i sin recension, ”William S Burroughs: a Life by Barry Miles, review”, tidigt fast att Burroughs är en av vår tids mest mytologiserade författare: ”occult guru; drug-soaked crank; literary genius; dystopian visionary; violent psychopath. No writer of the post-war period has been so thoroughly mythologised. He was Old Bull Lee, El Hombre Invisible and Morphine Minnie. He cut off his own finger, he shot his wife and he took every drug he could find. Skin stretched over his skull, hair side-parted, stiff-postured in his three-piece suit, his unsettling intensity hums in every photographic portrait.”

White tar avstamp i mytologiseringen och låter avmytologiseringen löpa som en röd tråd genom recensionen. Han tycker att Call Me Burroughs: A Life är utmärkt och ger den fyra av fem i betyg.

Ola Wihlke

1 kommentar

Under Recensioner

Ett svar till “Ny biografi om William S. Burroughs hyllas och sågas

  1. Hej! Bra blogg. Hittar inga kontaktuppgifter? Mejla gärna mig! Allt gott, Helena, Natur & Kultur heei (a) nok.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s