Recension: ”Stensamlarens sång” av Sjón

Sjón
Stensamlarens sång
Övers. John Swedenmark
Rámus

Det känns lite högtidligt att öppna pärmarna på Stensamlarens sång, den samling med vilken isländska poeten Sjón a.k.a. Sigurjón Birgir Sigurðsson introduceras på svenska.

Sjón har i det närmaste varit synonym med isländsk litteratur sedan debuten för 35 år sedan och han är översatt till mängder av språk, inte minst romanerna har varit framgångsrika. Med Skugga-Baldur (2005) vann han Nordiska rådets litteraturpris. Han är även medlem i The Sugarcubes och låtskrivare åt ett annat isländskt fenomen, sångerskan Björk.

Sedan debuten med Sýnir har Sjón kommit ut med tretton diktsamlingar och urvalet i Stensamlarens sång sträcker sig från 1978 till 2013. Det är en väldigt fin samling och förlagsreklamen lyfter fram språkglädjen, fantasin och ett kolorerat bildspråk, som bidragande orsaker till att Sjóns dikter är så sällsynt fängslande.

Dikterna låter sig inte så lätt fångas i en kort recension, särskilt inte som de spänner över så lång tid, men Sjón framstår som en eklektisk och tapper surrealistrebell med rötterna i romantiken och som gärna blandar och lånar från olika håll.

När man läser det här urvalet kan man bara konstatera att Sjóns poetiska universum är ovanligt rymligt och att perspektiven ofta är som förvrängda. Loppan och valen är lika stora i encyklopedin heter det i en dikt, och dragningen åt det encyklopediska är ett annat kännetecken. Upprepningar och omtagningar.

Den klassiska litteraturen ryms i den här diktvärlden. Svanar från romantiken ryms. Den isländska sagan ryms. Den helt moderna litteraturen ryms. Det vackra, det groteska och det absurda ryms och, någon enstaka gång, sånt som kanske kan klassas som samtidskommentar: ”den internationella ekonomin styrs av en jättebebis / som sträcker sig mellan oceanerna”.

Sjóns popularitet som poet bör åtminstone delvis bero på att hans dikter är så lättillgängliga, inte nödvändigtvis lätta att förstå, men lätta att ta till sig. En hel del skulle kunna klassas som surrealistisk naturlyrik. Människan är ganska liten i förhållande till naturen.

Många poeter får för lite cred för sin humor; utgångspunkten är att poesi är något väldigt allvarligt. Sjón är stundtals väldigt rolig, som när han i familjeliv låter en härk störa ordningen:

efter disken träffar han
på en härk
som ligger under soffbordet
och idisslar

den upptäcker honom
och störtar

ut ur vardagsrummet
ut i hallen
där den tar språng
över sandaler
och en ensam damsko

han följer efter in i sovrummet

djuret kryper in
under
dubbelsängen

han ställer sig på alla fyra
ser hur den förenas
med hjorden igen

den bölar
vackert

och han
försvinner

Det mesta kan hända i Sjóns diktvärd, men man kan vara ganska säker på att naturen till slut segrar över människan. Översättningen är ett precisionsarbete av John Swedenmark.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s