Recension: ”One Hundred Apocalypses and Other Apocalypses” av Lucy Corin

Lycy Corin
One Hundred Apocalypses and Other Apocalypses
Mc Sweeneys

Novellen ”Madmen” i Lucy Corins hyllade samling One Hundred Apocalypses and Other Apocalypses är den mest absurda och dunkla. Alla tonåringar får välja en människa, en så kallad madman (har inget att göra med teveserien), som ska ledsaga dem genom puberteten och början av vuxenlivet. Jag förstod aldrig riktigt vad syftet var med dessa madmen.

Novellen är bara märklig, men jag kommer ge ”Madmen” ytterligare en chans, för jag gillade verkligen novellsamlingen, som i övrigt inte är svår vare sig språkligt eller vad gäller att greppa handlingen. One Hundred Apocalypses har ett mycket tilltalande, för att inte säga briljant, upplägg. Indelningen av novellerna, tre långa noveller i ett kapitel var och hundra korta noveller i ett och samma kapitel, är intressant och nyskapande.

Alla noveller har olika handling, berättarstil och visuellt utförande. Vissa tänjer på gränserna, som i ”Eyes of Dogs” där en parallell handling berättas i marginalen, medan andra noveller är mer traditionella. Det är svårt att kategorisera berättelserna eftersom de flesta är så originella, men den bästa benämningen är nog realism med inslag av absurdism. Det går att urskilja drag av fantasy men det är inget som dominerar. Blandningen av allvar och humor, ofta svart humor, är däremot genomgående för alla berättelserna.

Vissa noveller var naturligtvis mer tilltalande än andra. ”Eyes of Dogs” påminner till exempel mycket om författaren Tim O’Briens gripande person- och krigsskildringar. I novellen får vi följa en soldat som, på väg hem från ett krig i ett okänt land, träffar en häxa som erbjuder honom pengar i utbyte mot en rad krävande utmaningar. Apokalypsen som ”Eyes of Dogs” gestaltar är inte bara de fysiska följderna av ett krig, som förstörelse och fattigdom, utan även de psykiska följderna.

Liksom O’Brien fokuserar Corin mycket på soldatens psyke och längtan efter familj och normalitet. Soldaten går genom ett kargt landskap och observerar hur illa det är ställt efter kriget, men allt han kan tänka på är sin mamma och hur han snabbast ska kunna ta sig hem igen.

I ”Godzilla Versus the Smog Monster”, min favorit, får vi följa tonåringen Patricks fysiska och emotionella utveckling. Han går i skolan någonstans i västra USA och under handlingens gång följer vi honom då han lär känna granntjejen Sarah. Samtidigt måste han och alla där han bor förbereda sig på att en allvarlig skogsbrand, som spridit sig från Kalifornien, snart når fram till dem. Apokalypsen är i denna novell både skogsbranden och Patricks emotionella tumult associerat med att vara en växande tonåring.

Det sista kapitlet, ”A Hundred Apocalypses”, består alltså av hundra noveller av varierad längd och handling. Min favorit är nog ”Cake” som handlar om hur berättaren, av okänt kön och ålder, ser sin värld falla samman på en middag då värdinnans pojkvän skär en tårta fel, så att den förlorar sin form och konsistens. Det är inte bara en tårta för berättaren, vilket det är för de andra inbjudna, den representerar världens existens:

”[W]atching the round cake disappear, watching the people trying to make the most of their pieces, people coveting the cake on one hand and reminding themselves on the other that this will not be the last cake. But will it be the last? I look at their love and I feel like this could be the very last piece of it on earth, and just look at it.”

Det är just de här korta novellerna som gör One Hundred Apocalypses så briljant. Varje person som läser boken kommer att tvingas skapa sina egna idéer om allt från handling till vad särskilda karaktärer eller objekt kan betyda för förståelsen av novellerna. Det är den här öppenheten som är samlingens styrka och gör den unik.

Corin har valt, medvetet gissar jag, att vid flera tillfällen utelämna personnamn, kön och ålder för att på så sätt låta läsaren bli medskapare. Det framgår också sällan var novellerna utspelar sig – det är apokalypserna i sig och den psykologiska dramatiken som står i centrum. Ovan nämnda ”Eyes of Dogs” kan utspela sig i USA likväl som den kan utspela sig i ett annat krigsdrabbat land – det viktiga är soldatens uppdrag och sökandet efter mamman.

Titeln talar tydligt om vad som är det bärande temat för novellsamlingen, som både är apokalypser och efterspelet till apokalypser, då förödda samhällen måste byggas upp. Andra noveller handlar om emotionella och personliga apokalypser, som relationskriser och separationer. Vad en apokalyps faktiskt är skiljer sig med andra ord från novell till novell.

Det är snarare individens handlade och känsloliv som Corin vill komma åt med sitt berättande. Jag gillade naturligtvis inte alla noveller riktigt lika mycket, men jag gillar sannerligen One Hundred Apocalypses and Other Apocalypses. Jag tror inte att jag har läst en novellsamling med ett så tydligt tema tidigare. Både vana och ovana novelläsare bör kunna hitta något de gillar i den här mycket originella och konsekvent genomförda samling.

Intervju med Corin i Flaunt Magazine

Intervju i The Rumpus

Provläs: Apocalypse of the Week

Jenny Backlund

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s