Om kritikerna har varit hårda mot David Mitchell, eller snarare mot hans roman The Bone Clocks, så har de varit desto vänligare inställda mot Ben Lerner och hans 10:04: A novel.
Titeln på recensionen i The Wall Street Journal anger tonen: ”Fiction Chronicle: A Masterpiece of Conceptual Art”. Romanen handlar om en författare som, precis som Lerner själv, ska försöka följa upp den oväntade succén med en debutroman utgiven på litet förlag med en andraroman, som han får väldigt mycket betalt för.
Sam Sacks beskriver romanen som att den är ”organized like a suite of poems or a gallery of paintings (Mr. Lerner repeatedly ponders visual art as it relates to commerce, utility and real-world representation), connected by overlapping themes and refrains that subtly reference and complicate one another. It works because Mr. Lerner packs so much brilliance and humor into each episode.”
Sacks prisar romanen för att den är intelligent, originell och väldigt, väldigt rolig. Dwight Garner hävdar i New York Times – ”With Storms Outside, Inner Conflicts Swirl” – att staden New York är en av romanens huvudkaraktärer och att Ben Lerner är ”among the most interesting young American novelists at present for several reasons, one being that he’s akin to a young Brooklynite version of the Norwegian novelist Karl Ove Knausgaard. That is, in his books, little happens, yet everything happens. Small moments come steeped in vertiginous magic.”
I Bookforum avslutar Christian Lorentzen, redaktör på London Review of Books, sina lång recension – ”Back to the Present” – med förutsägelsen att 10:04 ”signals a new direction in American fiction, perhaps a fertile one.”
Den mest kritiska recensionen vi hittade var Juliet Lapidos i New Republic – ”When Are Metafictional Games a Mask For Laziness?” – men trots del illavarslande titeln och vissa reservationer, exempelvis mot att Lerner återanvänder mycket material, så utmynnar den i ganska fin kritik:
”Lerner has written a rich, sophisticated novel, and maybe he’s not wrong to assume that he can make just about anything succeed on the page, or that readers will forgive his repackaging of his own poetry, stories, and ideas—since the poetry, stories, and ideas work in the new context (and were good to begin with). Some readers may actively like happening upon familiar material, since that gives them the opportunity to re-engage with it.”
Om vi har förstått saken rätt är det ingen slump att Lerner återanvänder material, det verkar i själva verket anknyta till ett av romanens huvudteman: regeneration.
Ola Wihlke
BearBooks 