Intervju med Johan Svedjedal om essäboken ”Ner med allt!”

Litteraturvetaren Johan Svedjedal är aktuell Ner med allt? (W&W), essäer om svensk protestlitteratur från perioden 1965-1975. Det är en oerhört kunnig och inspirerande bok om en litteratur som inte har särskilt hög status idag.

Svedjedal undersöker i en rad essäer periodens protestlitteratur, både vad gäller det politiska och det estetiska. En del känner man igen – Sara Lidman, P.O. Enquist, Lars Gustafsson med flera – men att läsa Ner med allt? ger ungefär samma känsla som att hitta oväntade fynd längst inne i lokalerna på ett antikvariat.

Svedjedal är sällsynt väl påläst och med sociologisk precision sätts allt elegant in i sitt sammanhang. Boken är genuint spännande och vi är mycket tacksamma för att han tog sig tid att ge en kort intervju.

Hur började projektet att skriva om protestlitteratur och hur skulle du beskriva idén med boken?

Egentligen började projektet i den enkla tanken att det var dags att återvända till tiden politiskt radikala litteratur – den som jag läste intensivt för drygt trettio år sen, men med några undantag (Blå Tåget, Lars Gustafsson, Sven Delblanc) inte hade läst om sedan dess. Fungerade den fortfarande konstnärligt, eller hade den dött?

Ungefär så var ingångsfrågan när jag började omläsningen, som förstås var mycket bredare än som syns i essäerna. Sedan försökte jag skärpa frågeställningen genom att titta specifikt på författarnas åsikter om demokratin (och dess kris), detta för att undvika att essäerna skulle bli för utflytande. Även om resonemangen ofta är ganska fria, tyckte jag själv att det gav mig en fast punkt att återvända till i arbetet – och en aspekt som kanske inte hade utforskats tillräckligt tidigare.

När du återvände till periodens protestlitteratur, vad överraskade dig mest? Fick du syn på helt nya saker? Upptäckte eller återupptäckte författare och författarskap?

En del författarskap har jag följt mer eller mindre kontinuerligt, inklusive omläsningar, andra knappt alls sedan den här tiden. Lars Gustafsson och Blå Tåget tillhör de förra, Staffan Seeberg och Olof Moberg de senare. Det var roligt att finna att Seebergs romaner fortfarande håller, intressant att se att Mobergs Demonstrant! var bättre än jag mindes och Anpassad i konform inte levde lika starkt som jag trodde att den skulle göra.

En upplevelse vid om- och inläsningen var förstås hur pass radikal tidsandan var – en vänsterliberal som Lars Gustafsson och t.o.m. en underhållningsförfattare som Bo Balderson kunde te sig som starkt radikala. En annan upptäckt var hur pass sexistisk och inskränkt i sin kvinnosyn den vänsterradikala skönlitteraturen var: det var inte bara långt till jämställdhet, utan till att uppfatta bristande jämställdhet som ett problem. En tredje återupptäckt var i hur hög grad samhällskritik tog formen av kritik mot socialdemokratin, som ofta blev synonym med Makten eller Staten.

Kan du utveckla det där med inskränktheten och sexismen. Var det något som var typiskt för just den vänsterradikala litteraturen eller var det helt enkelt så det såg ut på det litterära fältet?

Säkert finns det flera sammanvävda skäl. Ett var en allmän oreflekterad mansdominans i samhälle och kulturliv som importerades till vänsterrörelsen, ett annat att tidens vänstertänkande i sig kan beskrivas som ”manligt kodat” – delvis genom att män och kvinnor tillskrevs olika förmågor och dygder, delvis genom att ”manliga dygder” sågs som bättre och mer eftersträvansvärda: styrka var finare än förmåga till samarbete, industriarbete bättre än hemarbete, klasskampen överordnad kampen för jämställdhet etc. Ingenting av detta är ju i sig ”manligt” respektive ”kvinnligt”, men jag tror att uppfattningar av detta slag låg bakom en del av vänsterns dåtida tänkande.

Hur har mottagandet av boken varit? Perioden 1965-75 var ju sällsynt laddad politiskt, och lite av den där laddningen finns väl kvar?

Jag vill egentligen inte kommentera enskildheter i recensionerna, utan nöjer mig med att säga att boken har fått ovanligt många recensioner för att vara en essäsamling. Det som har förvånat mig mest är att Olof Moberg och Staffan Seeberg verkar vara så pass lite kända numera. Den politiska laddningen syns förstås i många recensioner, men ännu så länge mest som olika åsiktsyttringar inom en vänsterideologi (i vid menig).

Vår femte och sista fråga till Svedjedal var om han kunde hjälpa oss att göra en spellista med låtar som knyter an till boken, som ju även handlar om proggen. Det här blev resultatet:

Johan Svedjedal: Spotifylistan Ner med allt? försöker inte summera de bästa eller mest typiska vänsterorienterade sångerna från perioden 1965-1975, utan snarare sådana som har beröring med centrala teman i essäerna i Ner med allt? Se den som ett soundtrack till boken:

Gunder Hägg, ”Kalla kriget”, Glassfabriken – antiamerikansk kuplett, rimdans och kompendium i ett.

Gudibrallan, ”Sosse”, Gudibrallan – när proggmusikerna jagade högerspöken kom de ofta inte längre än till Socialdemokraterna.

Hoola Bandoola Band, ”Vem kan man lita på?”, Vem kan man lita på? – för en gångs skull undviker gruppen de enkla svaren.

Samlingsskiva, ”Ska bli sjuksyster jag”, Sånger om kvinnor – Sonja Åkesson hade en skarp blick för dagdrömmarnas makt.

Kjell Höglund, ”Häxprocess”, Häxprocess – ännu en av tidens långa och belärande sånger, men en som inte är instängd i kategorierna vänster och höger, utan söker efter psykologiska dimensioner.

Love Explosion, ”Djävulens patrask”, Love Explosions bästa låtar – en svensk version av Dylans ”Desolation Row”, långt från originalets gåtfulla elegans: ansågs så provocerande (eller smaklös) att den blev dödskallemärkt i radion.

Gunder Hägg, ”Jag tog bilen in till stan”, Tigerkaka – några ögonblicksbilder från ett svunnet Stockholm (senare nyinspelad av Tore Berger).

Extraspår:

Velvet Underground, ”Beginning to see the light”, The Velvet Underground – det hemliga ljudspåret bakom essäerna i Ner med allt? är Velvet Undergrounds skivor, som representerar en annan sorts uppror än den trots allt ganska städade svenska sjuttiotalsvänstern. Men det är en annan historia.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Intervjuer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s