T.S. Eliot var inte flamboyant

Häromdagen läste jag på en blogg delar av T.S. Eliots minnesruna som publicerades i New York Times 1965, och den var otippat underhållande. Jag tror att komiken bottnar i att skribenten inte kan dölja att han tycker att T.S. Eliot, en av 1900-talets största diktare, inte levde upp till poetrollens olika krav. Eliot kallas visserligen gigant i slutet och runans författare verkar stundtals genuint imponerad, men det börjar aningen trevande:

”T.S. Eliot, the quiet, gray figure who gave new meaning to English-language poetry, died today at his home in London. He was 76 years old.”

T.S. Eliot, den tysta, grå karaktären… Nej, så skulle inte jag börja, särskilt inte om minnesrunan skulle handla om någon som hade rykte om sig att vara en tyst och grå person. T.S. Eliot, den stillsamme poeten, kritikern och förläggaren… Ja, kanske.

Men sedan kommer några stycken som jag tycker är huvudnumret. Denna underrubrik: ”Lacked Flamboyance”

”In his later years he had an office in London in the publishing house of Faber & Faber, of which he was a director. There he carried on his business, writing letters and articles, somewhat like the clerkish type he resembled.

In appearance he was then, as he was in early life, a most unlikely figure for a poet. He lacked flamboyance or oddity in dress or manner, and there was nothing of the romantic about him. He carried no auras, cast no arresting eye and wore his heart, as nearly as he could be observed, in its proper anatomical place.

His habits of work were equally ‘unpoetic,’ for he eschewed bars and cafes for the pleasant and bourgeois comforts of an office with padded chairs and a well-lighted desk.”

Först ”the quiet, gray figure” och nu en ”clerkish type”, som han inte ens är. Han liknade eller påminde om en ”clerkish type”. Sedan avslöjar skribenten sin avundsvärt romantiska syn på poesin och poetens roll, och Eliot diskvalificeras på punkt efter punkt. Han var inte flamboyant, hade inga märkliga kläder eller manér, han var inte i något avseende romantisk etc.

Och sedan brister skribenten själv ut i poesi och påpekar att inte ens Eliots hjärta satt på fel plats. Sedan blir minnesrunan, som faktiskt handlar en hel del om T.S. Eliots poesi, något mindre excentrisk.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s