Ett camera obscura är ett ljustätt rum med ett litet hål i väggen som fungerar som objektiv. Enligt de flesta skildringarna utvecklades de första under 12- och 1300-talet. Under historiens lopp har de skiftat i storlek, men Vera Lutter, född i Kaiserslauten 1960, har både återupplivat traditionen och utvecklat den. Hon använder en väldigt stor camera obscura. Den kan vara stor som en fraktcontainer, och ibland är den just en container.
Vera Lutter skiljer sig också från föregångarna genom att slutprodukten är stora bilder, ibland är de i en väggs storlek. Exponeringen sker under flera timmar, ibland betydligt längre. Resultatet är inte fotorealistiska avbildningar, utan snarare en slags spök- eller drömlik realism. Det är lätt att förstå att de storslagna och sublima bilderna har gjort succé världen över. De talar ett universellt, mytologiskt språk.
Lutter, baserad i New York, är särskilt intresserad av storstäder, fabriker och andra monument över industrialismens storhetstid. Att hon började som skulptör är inte särskilt förvånande med tanke på de vackra former hon avlockar arkitekturen. Samtidigt som bilderna är vagt kusliga har de något skört eller flyktigt över sig, det är som om de uppmanar oss att se och minnas.
För mer information om bildserien, besök Vera Lutters hemsida. I bokhandeln finns hennes böcker Egypt och monografin Vera Lutter. Vi är mycket tacksamma över att få visa några av bilderna i Urban Landscapes.
Ola Wihlke
BearBooks 