Veckans dikt 18: ”Technicolor” av Bruno K. Öijer

vi växte upp
och frånvarande fäder
var snarast en lag
gjordes om
till något smärtsamt och vackert
som måste avsluta varje film
helst skulle hjälten dö på slutet
eller tyst stolt och hemlighetsfull
rida in i solnedgången och försvinna
kvar stod en kvinna i präriegräset
och såg efter honom
håret och klänningen böljade i vinden
och hade han inte lovat
att kanske rida förbi hennes gård igen
någon gång i framtiden
i ett annat liv

© Bruno K. Öijer

Ett varmt tack till Anna-Karin Korpi-Öhlund på Wahlström & Widstrand, som lät oss publicera ”Technicolor” hämtad från Bruno K. Öijers senaste diktsamling, Och natten viskade Annabel Lee.

Kritiken har varit mycket positiv, men också lite vagt ironiskt distanserad, som om Öijers dikter vore något främmande, från en annan tid. Det här är en bra intervju: ”Jag är Bruno K Öijer och ingen annan.” Och det här är en hemsida med mycket material.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Veckans dikt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s