Jag mår så sjukt dåligt av att läsa Lars Norén

9789100142827 (1)
Lars Norén

Fragment
Albert Bonniers

Boken har ungefär samma storlek som en vinylsingel, den är alltså kvadratisk, men drygt tre centimeter tjock. Nina Ulmaja har formgivit Lars Noréns Fragment, som är sensationellt snygg. Den ser ut som ett litet stenblock, som man skulle kunna hitta i en exklusiv inredningsbutik. Det är stramt och det är strängt.

Fragment är de broar som uppstår när katedraler faller samman

Boken består av drygt 500 fragment, varav ett sextiotal presenterades på Moderna museet hösten 2013. Typsnittet är Supergrotesk, snyggt, stramt och strängt det också. Det strama intrycket förstärks av att fragmenten, sentenserna eller kortdikterna, inte avslutas med punkt. Det är som om skiljetecknet skulle utgöra en onödig utsmyckning. Vissa sidor saknar dessutom text, vilket ytterligare bidrar till det asketiska intrycket.

Och den stränga formen finner, inte helt oväntat, sin motsvarighet i innehållet. Som inte bara är strängt, utan bottenlöst pessimistiskt och mörkt som Beckett. Jag orkar bara läsa lite i taget och när jag läser håller jag boken liksom lite på avstånd, ibland bläddrar och hoppar jag fram och tillbaka. Jag ser ord som ”Auschwitz”, ”undergångstillstånd”, ”dödsugnar”, ”avgrunden”, ”skelettfilosofi” och fragment av fragment, som ”sälja fitta till gamla gubbar” och ”en trött servitris på en hållplats”.

Fragmenten handlar om civilisationen, existensen, språket, musiken med mera. Civilisationskritiken är nästan komiskt dyster:

Det yttersta barbariet är resultatet av den humanistiska
civilisationens alla ansträngningar

En rad kända personer blandar sig i samtalet eller hörs tala ur kören av röster: Adorno, Heidegger, Herakleitos, Marx, Chaim Aron Kaplan, Simone Weil och så Nietzsche naturligtvis. Förintelsen är för övrigt hela tiden närvarande, men inte som ett historiskt faktum, mer som något i stil med ett existentiellt grundvillkor.

Jag mår så sjukt dåligt av att läsa Fragment, blir fysiskt illamående och darrig, men efter ett par dagar börjar jag vänja mig. Och så hittar jag strimmor av hopp i det beckettska mörkret:

Våra tvivel på oss själva, också de djupaste,
måste vara fyllda av förhoppningar,
ja, hopp

Och jag förhastade mig nog när jag satte likhetstecken mellan Avgrunden och Hopplösheten:

Avgrunden är den högsta utsiktspunkten

Jag kan inte göra anspråk på att helt förstå Lars Noréns dialektik och jag delar bara delvis hans pessimism, men jag tycker att Fragment är ett väldigt bra exempel på en bok man bör ha mycket tålamod med, för plötsligt öppnar den sig och visar sig vara både vacker och klok och mer nyansrik än man första trodde.

Stundtals är Fragment helt briljant, med sin självklara blandning av lyrik och filosofi.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s