sitta fullständigt krossad
och skriva om den gången fyrverkeriet yrde kring tältet på stranden
och vi höll om varandra tills vi insåg att fyrverkeriet var riktat mot oss
att någon siktade mot tältet på avstånd
och den styrka som kom till oss då
att vi blev så arga och förälskade
kastade sten efter dem som sköt, hojtade
knullade helt sinnessjukt efteråt
det var på vintern men ingen frös
dagen efter beskrev jonas hur han hela natten hade drömt om sälar
jag och aslak höll varandra i handen under sovsäcken
vi hade den hemligheten tillsammans på morgonen: något hade fått oss att inse att vi
älskade varandra mer än vi älskade jonas
köpte fett mycket bröd. fryst fisk som fortsatte vara fryst.
någon MÅSTE påtala soluppgången, brista i vällust
sittande här nu. att ha varit sexton.
skulle önska att mensen försvann
skulle önska att man inte kallades arrogant när man säger att man inte vill ha barn
jag vill inte ha barn fatta det
flera liv att martera
jag har dödat en kattunge en gång
kastat den mot en vägg för att den inte ville ta emot mitt barnbröst
jag är rasande på mig själv, på hela gentofte
aktiepisset
det rika pisset
det rika livet
vara så snål
akta jag kommer och plundrar er
med mina barnbröst som blivit gigantiska under tiden
jag har gått upp tjugo kilo av de nya pillren
här har ni mig
Asta Olivia Nordenhof
© Asta Olivia Nordenhof
Ett stort tack till Modernista för att vi fick publicera den här dikten, hämtad ur den hyllade och prisbelönta samlingen det enkla och det ensamma [det nemme og det ensomme, 2013] av danskan Asta Olivia Nordenhof. Översättning Tom W-O Silkeberg.
Ola Wihlke
