Bridget Riley: The Stripe Paintings 1961-2014
Medverkande: Paul Moorhouse,
Richard Schiff och Robert Kodielka
Dawid Zwirner, 2014
Bridget Rileys nya randiga målningar utgör det senaste steget i en karriär som nu spänner över mer än 50 år. Hennes konst brukar klassas som op art, men det är en klassificering hon inte är helt förtjust i. Vi ska återkomma till det. Visst har fyrkanter, trianglar, kurvor och geometriska former varit en betydande motivkrets i hennes konst, men hon återvänder till och utforskar ränderna om och om igen.
Vilket separatutställningen på David Zwirner i London förra sommaren vittnade om, och den välgjorda och vackra bok som gavs ut i samband med utställningen, Bridget Riley: The Stripe Paintings 1961-2014.
Courtesy David Zwirner, London
Skriver Paul Moorehouse i sin initierade och inspirerande inledande essä: ”From the outset Rileys work has actively engaged with instability. Relinquishing a representational role, in 1961, her pictoral language turned instead to the deplyment of simple shapes, and, later, pure colours, to appeal directly to the eye. This way of working though it has undergone complex changes, continues to the present.”
Courtesy David Zwirner, London
Men tavlorna är mycket mer än bara spännande visuellt, destabiliserande eller dekorativa mönster: ”Nature is suggested in the way that light, colour and apparent movement are revealed in a perpetual state of modulation. Confrontig her paintings, the viewer is cast as an active spectator in an arena in wich nothing is stable and everything contributes to an overall impression of flux. Without resorting to depiction her art appears animated, and, in suggesting life, it draws closer to the outside world.”
Courtesy David Zwirner, London
Med Movement in Sqares (1961) uppenbarar Riley för första gången den potentiella uttryckskraften hos abstrakta former som hon för samman på ett djärvt sätt. Visuellt skapade det som en kris i betraktarens synfält: ”In an unsettling departure from convention, the painting appeared both irradiated and, structurally, to move unpredictibly.” Betraktaren av de här verken upptäcker snart att det här är ett helt subjektivt fenomen.
Samma år gjorde Riley bruk av sina nya insikter när hon går från rutor till ränder: ”In Horizontal Vibration (1961), the grammar, as it were, of Movement in Squares acqired a new vocabulary.” Riley arbetar här fortfarande i svart och vitt, men nu är några första steg tagna, steg som pekar fram mot de påtagligt färgstarka målningarna med ränder, med sina minutiöst skapade färgskalor och rytmer. Redan nu börjar rändernas enorma expressiva potential uppenbara sig för Riley.
Horizontal Vibration, 1961 © Bridget Riley 2014. All rights reserved. Courtesy David Zwirner, London
Après Midi, 1981 © Bridget Riley 2014. All rights reserved. Courtesy David Zwirner, London
Från 1961 till 1967 arbetade emellertid Riley med andra former – sicksackmönster, prickar, ovaler och sinuskurvor. De ingår också i hennes utforskande av visuell instabilitet. Då upplevdes kanske ränderna, vid en jämförelse, som mer lågmälda och anonyma. Inte förrän 1967 återvände Riley till ränderna och Chant 2 (ej avbildad här) är sensationellt spännande visuellt – till och med i boken har man svårt att fokusera fotot av tavlan. Det är som om den svävar och vibrerar några millimeter ovan boksidan.
Serenissima, 1982 © Bridget Riley 2014. All rights reserved. Courtesy David Zwirner, London
Nu började Riley intressera sig desto mer för ränder och färger. Hon visste mycket om optik och hur man med svartvita former kan skapa en instabil visuell upplevelse, nu var hon emellertid tvungen att lära sig att uppnå liknande saker, fast med färger. De beter sig lite annorlunda, varje färg påverkas exempelvis av de intilliggande färgerna. Färgerna är instabila i sig.
Lilac Painting 5, 2008/1983 © Bridget Riley 2014. All rights reserved. Courtesy David Zwirner, London
Moorehouse beskriver väldigt vackert hur några av tavlorna fungerar: ”In Gamelan (1970) for example, the colours are situated according to a regular, pulsing rhrythm. But Pean (1973), one of Rileys major paintings from this time, stands out as an exception. The present exhibition includes the related work, Elysium (2003/1973) . In Pean and Elysium (se nedan), colour was structured more freely, punctuating the space with irregular stresses. The effect is that of shifting modulated light, shimmering through an organic structure. The eye seeks a rationale but is seduced by the constant movement of illuminated colour in space.”
Elysium, 2003/1973 © Bridget Riley 2014. All rights reserved. Courtesy David Zwirner, London
Förvånansvärt nog lade Riley ränderna åt sidan i sju år, men när hon återtog arbetet 1980 inspirerades hennes färgval av antik egyptisk konst. Après Midi (ovan) och Serenissima (ovan) är två exempel på sådana verk. Och andra förändringar skedde: ”From 1980, colour was arranged […] according to plastic considerations. The objective became that of building a pictorial structure whose primary purpose of generating purely visual sensations is an end in it self.”
Från 1980 till 1985 arbetade Riley främst med ränder, men sedan skulle det dröja ända till 2009 innan hon på fortsatte med ränder som motiv igen. Moorehouse beskriver några viktiga förändringar. För det första, ett förnyat intresse för yttervärlden. Och dessutom: ”A new warm and highly radiant palette was evident. Employing broad vertical stripes of regular width, the formal architecture was firm. Yet, as a successor painting Lux (2011) made apparent, this structure was anything but rigid. Colour, light, space, depth and mass were still Rileys building blocks. but these components now provided an unexpected, transparent tissue of fleeting sensation.”
Riley skiftar också format, hon börjar måla på horisontella dukar. Tidigare undvek hon det för att undvika konnotationer till landskapsmåleri. Men, påpekar Moorehouse: ”the sensuous warmth of Rileys palette, which includes rose red, purple, bright orange, yellow and magenta, seemed more redolent of human life than place.” Och de här färgerna, hävdar Moorehouse, visar på Rileys djupa beundran för Renoir.
Brioso (Orange), 2013 © Bridget Riley 2014. All rights reserved. Courtesy David Zwirner, London
Arioso (Blue), 2013 © Bridget Riley 2014. All rights reserved. Courtesy David Zwirner, London
About Yellow, 2014-2013 © Bridget Riley 2014. All rights reserved. Courtesy David Zwirner, London
Och apropå de allra senaste tavlorna, vars motiv böljar inför blicken och som de tre ovan tillhör, skriver Moorehouse: ”Apparently firm, the structure is truly plastic. The stripes assemble into masses that undulate, shifting their respective positions constantly. Few artists have used colour so rhythmically. In harnessing visual sensations to the implication of depth and space, each painting provokes an ever-changing cascade of visceral responses.” Det är en väldigt vacker och slående beskrivning av hur Rileys senare tavlor verkar på betraktaren.
De här sena tavlorna av Riley bekräftar den estetiska princip som säger att en tavla i första hand ska vara som en fest för ögonen, spännande och fascinerande. De är visserligen inte avbildande, men, framhåller Moorehouse: ”But, fed by memory and imagination, they are movingly redolent of things seen and savoured – vast skies, the dying of the light, distant horizons and new dawns. […] Echoing nature, art provides a site for contemplation that seems invested with the mysterious, affirmative quality of life.”
Paul Moorehouses introducerande kortessä är en perfekt inledning på Bridget Riley: The Stripe Paintings 1961-2014, som förutom ett frikostigt bildmaterial även innehåller ytterligare en mycket bra text av Moorehouse, The Identity of Place in Bridget Rileys Art, texten The Unaccountable av Richard Shiff och ett väldigt spännande samtal från 1978, In Colour, mellan Bridget Riley och Robert Kudielka, som har följt henne länge och skrivit åtskilligt om hennes konst.
Bridget Riley: The Stripe Paintings 1961-2014 gavs ut i samband med utställningen, men att kalla den utställningskatalog vore lite missvisande. Det tål att upprepas – det är en väldigt vacker och välgjord bok.
Ola Wihlke