Bruce Davidson
In Color
Steidl, 2014
Bruce Davidson
Subway
Steidl, 2014
”I began to feel that color could articulate the grim reality in a way that black and white might not.”
– Bruce Davidson
Det svartvita fotot är min hustru och färgfotot är mina barn. Det säger Bruce Davidson, född 1933 och en av Amerikas mest kända och respekterade fotografer, med ett snett leende apropå hans mindre kända färgfoton som samlas i boken In Color.
När Davidson gjorde militärtjänstgöring, som fotograf i signaltrupperna, blev han stationerad nära Paris. Där han träffade Henri Cartier-Bresson, en av grundarna av fotoagenturen Magnum Photos. När han lämnade det militära 1957, frilansade han för LIFE och 1958 blev han fullvärdig medlem av Magnum.
In Color är en mäktig fotobok som inleds med foton tagna så tidigt som 1957, gatufoton tagna på Lower East Side, NY, och spänner över hela hans karriär. Stilarna varierar ganska ordentligt, från modefotografi taget på 60-talet på uppdrag av Vogue och foton av Isaac Bashevis Singer (1975) till fotoserien från New Yorks tunnelbana (1980) och de aningen burleska avslutande fotona från 2004, tagna på legendariska Katzs Delicatessen (se omslaget ovan).
En hel del bilder är tagna utomlands, exempelvis i Argentina, Mexiko och Frankrike, men Davidsons engagemang känns starkare när han är på hemmaplan, om man undantar de sällsynt starka fotona från Wales (1965), bland annat av gruvarbetare vars ansikten är täckta av koldamm, svart i skarp kontrast till deras röda och vita hud. I intervjuer har Davidson ofta återkommit till att Robert Franks foton av gruvarbetare påverkat honom starkt.
Davidson är en mästare på att fånga stämningar och In Color är full av exempel på att han kan göra det lika bra med färg som med svartvitt.
Alla foton: © Bruce Davidson—Magnum Photos
Vogue Fashion, 1960-1964
Wales, 1965
Chicago, 1989
Central Park, 1991
Central Park, 1991
Davidson arbetar i samma tradition som Robert Frank och Garry Winogrand (1928-1984), men det är svårt att placera hans verk i ett fack, som fotojournalistik, konstnärligt foto eller street photography. Han skulle förmodligen avfärda såna uppdelningar. En typisk sak för hans arbetssätt är att han ofta fotar på en och samma plats under lång tid, som i Central Park där han fotade under flera års tid.
Sett till hela Davidsons karriär är det nog det svartvita fotot som ligger till grund för hans berömmelse. Från 1958 till 1961 skapade Davidson banbrytande arbeten, som Brooklyn Gang och Freedom Rides. Han fotade överhuvudtaget mycket som hade med medborgarrättsrörelsen att göra. 1967 mottog han, som förste fotograf, ett stipendium från National Endowment for the Arts, efter att ha ägnat två år åt att dokumentera de svåra förhållandena i ett kvarter i East Harlem. Det arbetet publicerades av Harvard University Press 1970 under titeln East 100th Street. Samma år ställdes fotona ut på Museum of Modern Art i New York.
Subway, 1980
Men när Davidsons fotade under ett år i New Yorks tunnelbana, 1980, började han använda svartvit film men bytte sedan till färg. Fotona finns samlade i Subway och de tillhör Davidsons allra bästa. Han fångar stämningarna och intensiteten i New Yorks tunnelbana, som då hade väldigt dåligt rykte och var smått mytomspunnen. Graffitin hade erövrat underjorden. Det perfekta ljudspåret till den här boken är Wild Style Original Soundtrack från filmen Wild Style (1983), kanske särskilt låten ”Subway Theme” med DJ Grand Wizard Theodore.
Steidl har gett ut två upplagor och det är inte svårt att förstå varför Davidsons böcker fortsätter att fascinera. Så här förklarar han valet att byta från svartvit till färgfilm:
”At first I photographed in black and white. After a while, however, I began to see a dimension of meaning that demanded a color consciousness. Color photography was not new to me – most of my comissioned work and all of my films have been done in color. But color in the subway was different. I found that the strobe light reflecting off the steel surfaces of the defaced subway cars created a new understanding of color. I had seen photographs of deep-sea fish thousands of fathoms below the ocean surface, glowing in total darkness once light had been applied. People in the subway, their flesh juxtaposed against the graffiti, the penetrating effect of the strobe light itself, and even the hollow darkness of the tunnels, inspired an aesthetic that goes unnoticed by passengers who are trapped underground, hiding behind masks, and closed off from each other.”
På förlagets hemsida finns några smakprov ur klassiska Subway, ett tidsdokument och en fantastisk New York-skildring, ett sant mästerverk.
Ola Wihlke
BearBooks 