Anmälan: ”Citizen, an American Lyric” av Claudia Rankine

poetry_rankine_citizen_f

Claudia Rankine
Citizen, an American Lyric
Graywolf Press, 2014

Det är en ganska tunn volym, men det var en av förra årets mest hyllade och kommenterade böcker, som var snubblande nära att vinna ett National Book Award och dessutom klättrade upp högt på försäljningslistorna, desto mer anmärkningsvärt med tanke på att Citizen av Claudia Rankine är en experimentell och gränsöverskridande diktbok med meditationer över rasismen i dagens postrasistiska Amerika.

Skrev Holly Hunter i New York Times apropå kopplingar mellan tragiska och upprörande händelser och bokens dominerande tema:

”In light of the national demonstrations over the Michael Brown and Eric Garner cases, it’s tempting to describe ‘Citizen,’ Claudia Rankines latest volume of poetry, as ‘timely.’”

Förra året var tveklöst en dåligt år om man ser till våld riktat mot svarta. Citizen behövs uppenbarligen, men jag tycker inte att den bara är en amerikansk angelägenhet.

Boken hyllades av en i stort sett enig kritikerkår. Skrev exempelvis Hilton Als:

”Claudia Rankine’s ‘Citizen’ comes at you like doom. It’s the best note in the wrong song that is America. Its various realities – ‘mistaken’ identity, social racism, the whole fabric of urban and suburban life – are almost too much to bear, but you bear them, because it’s the truth. ‘Citizen’ is Rankine’s ‘Spoon River Anthology,’ an epic as large and frightening and beautiful as the country and various emotional states that produced it.”

Men det första stycket är förföriskt enkelt och inbjudande, det är natt och stämningen är nästan som i en fransk symbolistisk prosadikt, trots tydliga referenser till samtiden:

”When you are alone and too tired even to turn on any of your devices, you let yourself linger in a past stacked among your pillows. Usually you are nestled under blankets and the house is empty. Sometimes the moon is missing and beyond the windows the low, gray ceiling seems approachable. Its dark light dims in degrees depending on the density of clouds and you fall back into that which gets reconstructed as metaphor.”

Sedan följer skildringar av en serie episoder, också berättade i du-form, med exempel på vardagsrasism, som den upplevts av Rankine och vänner till henne som också är färgade.

Det kan vara små tvetydigheter, kommentarer, blickar, omedveten rasism som kommer upp till ytan eller att en främling undrar varför du tar illa upp när han ”just referred to the boisterous teenagers in Starbucks as niggers” eller när du står utanför ett konferensrum innan ett möte, och du hör en av dina kollegor säga till en tredje person att ”being around black people is like watching a foreign film without translation.”

I takt med att man läser de här exemplen förstår man att vardagsrasismen inte bara är enstaka klumpiga uttalanden – det är den verklighet de som utsätts för den här rasismen hela tiden lever i. Men läsaren kan, i varierande grad, känna igen den utestängande, nedvärderande och osynliggörande dynamiken.

I Rankines berättelse förgiftar vardagsrasismen medvetandet, tvingar den som blir utsatt att alltid vara beredd på nästa lilla ”attack” och oförrätt. Beredskapen höjer stressnivåerna och i själva verket sätter sig de här erfarenheterna i kroppen, som tar ordentligt med stryk. Rankine nämner till och med en medicinsk term och tillståndet kan skapa problem liknande PTSD.

”The world is wrong. You can’t put the past behind you. It’s buried in you; it’s turned your flesh into its own cupboard. Not everything remembered is useful but it all comes from the world to be stored in you… Did I hear what I think I heard? Did that just come out of my mouth, his mouth, your mouth?”

Boken är indelad i sju delar utan index eller innehållsförteckning. Den är full av reproduktioner av konstverk och foton och beskrivningar av videos Rankine gjort tillsammans med sin man, John Lucas. Frånvaron av titlar gör att texterna och bilderna nästan får drag av ett delvis splittrat medvetande, minnesfragment hamnar plötsligt i skarpt fokus, för att sedan bli mer diffusa. En kritiker, Holly Bass i New York Times, har träffande beskrivit det som att det är som att se en experimentell film eller ett performance:

”One is left with a mix of emotions that linger and wend themselves into the subconscious.”

Men jag tycker att det är viktigt att påpeka att Citizen är förhållandevis lättillgänglig. Alla som läser den, alla ”you” har sitt bagage av erfarenheter och fördomar, men ingen kan påstå att den här boken är särskilt exkluderande. Och jag tycker som sagt att den är betydligt mer allmängiltig än att bara handla om Amerikansk rasism.

Rankine har kallat boken för ett försök att “pull the lyric back into its realities.” Det personliga är politiskt. Det finns gott om referenser till händelser där svarta män drabbats av våld – texten har ett essäistiskt och dokumentärt bitvis nästan antipoetiskt drag – och en sekvens handlar, lite överraskande, om incidenten när Zinedine Zidane skallade en italiensk motspelare i bröstet under VM 2006.

När jag läser Citizen får jag känslan av att den bygger på ett enormt material, som sedan skalats ned till lite drygt 160 sidor. Varje ord verkar vara valt med stor omsorg och hela texten känns som ett precisionsarbete, vars ”budskap” blir desto mer verksamma.

Vid ett annat tillfälle skriver Rankine om målningen ”The Slave Ship” av J. M. W. Turner och så skriver hon om Serena Williams, en hårt exponerad svart kvinna som ägnar sig åt ”den vite mannens sport”. Om jag förstått saken rätt så var Serena Williams en av Rankines inspirationskällor till att skriva Citizen.

Systrarna Williams framfart på tennistouren beskrevs länge, hävdar Rankine som omvälvande och svårsmält för många tennisentusiaster. Men skandalen Rankine koncentrerar sig på inträffade 2004, då ”the distinguished tennis chair umpire” Mariana Alves skänkte bort en plats i semifinalen i U.S. Open till Jennifer Capriati, genom att göra fem mycket märkliga domslut i rad:

”The serves and returns Alves called out were landing, stunningly unreturned by Capriati, inside the lines, no discerning eyesight needed. Commentators, spectators, television viewers, line judges, everyone could see the balls were good, everyone, apparently, except Alves. No one could understand what was happening. Serena, in her denim skirt, black sneaker boots, and dark mascara, began wagging her finger and saying, ’no, no, no,’ as if by negating the moment she could propel us back into a legible world.”

Det går tydligen att se på YouTube, liksom en hel del annat som har med Citizen att göra. Kroppen är för övrigt viktig i Citizen, den svarta kroppen – hyperexponerad och osynliggjord – och den rasistiska blickens avkodning av den.

När svarta män blir dödade ställs ofta frågorna: Hur kunde det hända? Hur kunde det hända här? Citizen fungerar som ett svar på de frågorna och den beskriver rasismen nästan som en sjukdom eller ett gift, som sprids i kassaköer, på lunchrestauranger, arbetsplatser, och tennisbanor. De som blir utsatta för den kan sällan sänka garden och slappna av.

Citizen är en egensinnig originell bok, men det finns många dolda och öppna referenser till författare, konstnärer och tänkare, som Frantz Fanon, James Baldwin, Homi Bhaba, Frederick Douglass, Walt Whitman med många fler. Man behöver inte greppa alla referenser för att greppa Citizen, men det är heller ingen nackdel att känna till några av dem.

Jag googlade och tittade en hel del på YouTube när jag läste boken. Jag återkommer till den då och då, för att läsa om och för att se om jag eventuellt förstår något bättre eller om något nytt uppenbarar sig.

Först var jag övertygad om att huvan som svävar fritt mot en vit bakgrund på omslaget var en referens till Trayvon Martins död, men bilden är av ett konstverk från 1993, två år efter misshandeln av Rodney King, ”In the hood”, av David Hammons. Både huvan och ordet kan ju ges många betydelser och associationer.

Citizen är en melankolisk bok, det kanske är en kliché men den fick mig att tänka på blues, sorgsenhet men inte uppgivenhet. Den är bland det bästa och mest omtumlande jag läst på länge.

”This is how you are a citizen,” skriver Rankine. ”Come on. Let it go. Move on.” Att gå vidare är inte synonymt med att lämna något helt bakom sig.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s