Veckans dikt 31: ”Till Förruttnelsen” av Erik Johan Stagnelius (1793-1823)

Föruttnelse! hasta, o älskade Brud!
Att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud
Blott dig till förhoppning jag äger.
Fort, smycka vår kammar – På svartklädda båren
Den suckande älskarn din boning skall nå.
Fort, tillred vår brudsäng – med nejlikor våren
Skall henne beså.

Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp!
Förkväv i ditt famntag min smärta!
I maskar lös tanken och känslorna opp,
I aska mitt brinnande hjärta.
Rik är Du, o Flicka! – i hemgift du giver
Den stora, den grönskande jorden åt mig.
Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver
Därnere hos dig.

Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm
Oss svartklädda brudsvenner följa.
Vår bröllopssång ringes av klockornas malm
Och gröna gardiner oss dölja.
När stormarna ute på världshavet råda,
När fasor den blodade jorden bebo,
När fejderna rasa, vi slumra dock båda
II gyllene ro.

”Till Förruttnelsen” är en av Stagnelius mest kända och älskade dikter, ett så kallat antologismycke. Den finns bland annat med i antologin De bästa svenska dikterna (Bonniers), sammanställd av Jan Olov Ullén.

 

9789100113094 (1)

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Veckans dikt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s