Fotobok: ”Sleeping Souls of HIROSHIMA” av Tsuneo Enari

BK090965_1

Tsuneo Enari
Sleeping Souls of HIROSHIMA
Red. Yoji Takimoto
Essä: Toshiharu Itoh
Shinchosha Publishing, 2002

För några veckor sedan fick jag, lite oväntat, mejl från en japansk man, Yoji Takimoto, som jobbar som redaktör på ett förlag i Tokyo. Det visade sig att han hade sett min anmälan av Tokyo University 1968-1969 – Behind the Blockade med dokumentära foton av Hitomi Watanabe. Herr Takimoto berättade att han arbetat med boken när den först gavs ut och att han uppskattade att jag skrev om boken på svenska. Det innebar att han inte förstod så mycket, men han ville visa sin uppskattning.

Jag blev naturligtvis både rörd och glad och vi växlande några mejl. I ett mejl blev jag hälsad med ”Ola-san” och det hela slutande med att jag fick en annan bok som herr Takimoto hade varit redaktör för, Sleeping Souls of HIROSHIMA av fotografen Tsuneo Enari. Den kom inom en vecka som ett paket med posten. Det är en stor volym i ungefär samma format som en LP-skiva men mycket tyngre.

Enari är känd för sina fotoserier på temat Japan och erfarenheterna från andra världskriget. Han har fotat några av de japanskor som gifte sig med amerikaner efter kriget, ibland på grund av den nöd som rådde i ett sönderbombat Japan. Han har uppmärksammat de personer som lämnades i Manchuriet som barn, när Japan drog sig tillbaka, och som därmed växte upp i Kina. Och Sleeping Souls of HIROSHIMA handlar om staden Hiroshima, om dem som dödades i Hiroshima, den ödesdigra dagen 6:e augusti 1945, och om några av dem som överlevde.

Enligt bokens avslutande essä, skriven av professor Toshiharu Itoh, så visste inte Tsuneo Enari till en början hur han skulle lägga upp sitt arbete. Den sönderbombade domen (se omslaget ovan) är i stort sett det enda spår som finns kvar av den katastrofala förödelsen, att den är så väl bevarad beror på att bomben exploderade ovanför den.

En del av lösningen blev att Enari bestämde sig för att fotografera de platser där de dödas själar kan tänkas vila – resultatet är en serie vackra foton av vattendrag, löv, träd, parker och olika minnesmärken eller platser där invånarna ställt fram blommor eller tänt ljus för att hedra de döda. Bara ett fåtal foton visar vanlig stadsmiljö, ett foto avbildar en ensam cykel som står parkerad och kastar långa svarta skuggor framför sig.

Under varje foto anges platsens namn samt hur långt från explosionens epicentrum den ligger. Hiroshima-bomben fälldes från 10 000 meters höjd och detonerade 600 meter över marken för att den skulle få maximal effekt. Den spred död och förödelse omkring sig i ofattbar omfattning.

Men innan han tog fotona, så träffade Enari en hel rad personer som överlevde atombombsattacken. Han lyssnade på dem och deras berättelser varvas i boken med fotona. Många av de här gamla männen och kvinnorna var bara barn 1945, men av de korta texterna att döma var deras minnen högst levande. Deras berättelser inleds oftast med upplevelsen av själva explosionen, det förblindande ljuset, chocken och uppvaknandet, den bisarra förödelsen, de döda och kringirrande skadade, ibland nakna eller halvnakna eftersom deras kläder förtärts av elden. En av de överlevande berättar att hon såg en kvinna som höll en bebis uppochner i ena benet. Bebisen saknade huvud. Som om man vore i helvetet, som en av de överlevande formulerar det.

Sedan börjar sökandet efter anhöriga, försöken att hitta hjälp och att utvärdera vad som hänt. Andra japanska städer bombades sönder och samman, men Hiroshima sparades som ett lämpligt mål för världens första atombomb. Invånarna hade därmed vant sig vid falska flyglarm och ljudet av flygplan. För att kunna utvärdera ”experimentet” ville man alltså bomba en stad som var intakt. Explosionen och radioaktiviteten skapar ett fullständigt kaos, och att läsa de här vittnesmålen är skakande. Man känner som en tung sorg.

För mig var det först lite svårt att få ihop bokens två delar – fotona och ögonvittnesskildringarna – men mot slutet av boken började jag förstå idén. Men det märkliga är att jag upplever mig som mycket mer mottaglig känslomässigt för bokens innehåll för att jag fått den av en japan, av Yoji Takimoto-san. Det kanske låter väldigt sentimentalt och irrationellt, men jag tror att det är så och Sleeping Souls of HIROSHIMA betyder väldigt mycket för mig. Och datumet den 6:e augusti har fått en delvis ny innebörd.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Filed under Artiklar, Recensioner

2 responses to “Fotobok: ”Sleeping Souls of HIROSHIMA” av Tsuneo Enari

  1. Eva

    Fantastiskt fin historia, en novell i sig. Själv var jag i Hiroshima under regnperioden i maj, dyster upplevelse och närmast outhärdligt museum. Men fint dropp i gröna träd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s