Konstbok: ”Kehinde Wiley: A New Republic”

Kehinde Wiley von Eugenie Tsai

Kehinde Wiley: A New Republic
Red. Eugenie Tsai
Essä: Connie H. Choi
Prestel

En av de riktigt stora separatutställningarna i vår är ”Kehinde Wiley: A New Republic” som visas på Brooklyn Museum fram till och med 24 maj. Det är i Brooklyn Kehinde Wiley har sin bas, Kehinde Wiley Studio, även om hans verksamhet drivs nästan som ett multinationellt företag, med Andy Warhol och Jeff Koons som förebilder. I likhet med de konstnärerna delar han också publiken i två delar – varma anhängare och dem som är mer kallsinniga.

Kehinde Wiley, född 1977, har tagit konstvärlden med storm, hans stjärna har varit stadigt stigande sedan hans karriär började för snart femton år sedan. Hans färgstarka och ofta monumentala målningar – på utställningen visas även skulpturer och verk i färgat glas – är ofta lätta att känna igen.

Wiley tillämpar så kallad ”street casting”, han går ut på New Yorks gator och söker färgade modeller, som han bjuder in till sin ateljé. Där får modellen titta i konstböcker med verk av gamla europeiska mästare. Sedan får han eller hon välja ett konstverk och sedan målar Wiley, bokstavligt talat, in dem i konsthistorien.

EL137.16

Colonel Platoff on His Charger, 2007–8 Oil on canvas, 309.9 × 309.9 © Kehinde Wiley

Den omedelbara effekten blir att Wiley åskådliggör hur underrepresenterade färgade män och kvinnor är i konsthistorien, men hans verk leder ju även associationerna vidare. Finns färgade män och kvinnor väl representerade i litteraturen? Hur gestaltas de i så fall? Finns de representerade i dagens litteratur, fotografi, scenkonst och konst? Hur gestaltas de i så fall? Och av vem och på vems villkor?

EL137.18

Willem van Heythuysen, 2006 Oil and enamel on canvas, 243.8 × 182.9 © Kehinde Wiley. (Foto: Katherine Wetzel, © Virginia Museum of Fine Arts)

I Wileys verk får ju modellerna åtminstone ett visst medinflytande och de får, ungefär som i en karneval, välja att bli gestaltade som personer med verklig makt och myndighet, som allt ifrån grevar och baroner till en envåldshärskare som Napoleon. De bär sina egna kläder, Nikes, Timberlands och overaller från Sean John, men poserna är lånade från konsthistorien. Det Wiley gör är i själva verket ganska vanligt inom hiphoppen, att artister på t.ex. skivomslag låter sig gestaltas som mäktiga, exempelvis sittande på en tron med en spira i handen. Men Wiley plundrar medvetet den ärevördiga konsthistorien och flyttar in den här estetiken i den konservativa konstvärlden.

EL137.31

Leviathan Zodiac, 2011. Oil and gold enamel on canvas, 243.2 × 182.2 © Kehinde Wiley. (Foto: Robert Wedemeyer, courtesy of Roberts & Tilton)

I sin serie The World Stage har Wiley använt samma koncept som i New York, men han har då sökt modeller i Mellanösten, Afrika och Latinamerika. Han har även börjat använda fler och fler kvinnliga modeller, vilket medvetet framhävs genom valet av omslagsbild till Kehinde Wiley: A New Republic, den vackra bok som ges ut i samband med utställningen. Titeln får man väl tolka som en optimistisk förhoppning om att det i framtiden inte ska finnas en så stark koppling mellan makt och hudfärg som det finns idag.

EL137.33

The Two Sisters, 2012. Oil on linen, 243.8 × 182.9 cm © Kehinde Wiley. (Foto: Jason Wyche)

Jag tycker nästan att Wileys målningar av kvinnor är vackrare än dem av män, där kopplingen till konsthistorien är starkare med hästar, spiror och utstuderade poser. Men målningarna av män är däremot underskattade på ett annat sätt – de är ofta väldigt humoristiska. Redan idén att placera in färgade män i en nästan helvit del av konsthistoriens kanon är väldigt roligt. Tanken att byta ut en random färgad kille från New York med Napoelon är väldigt roligt. När man sedan ser resultatet, män med basebollkepsar och hoodies placerade i en konsthistorisk kontext, blir det ännu roligare. Wiley är underskattad som humorist, åtminstone från mitt svenska perspektiv.

EL137.63

The Sisters Zénaïde and Charlotte Bonaparte, 2014. Oil on linen, 212 × 160 cm © Kehinde Wiley. (Foto: Robert Wedemeyer, courtesy of Roberts & Tilton)

Det finns dem som tycker att Wileys konst är kitschig, men om man avfärdar den som kitsch tycker jag att man missar inte bara en, utan många poänger. Jag kan inte recensera själva utställningen, men boken Kehinde Wiley: A New Republic är praktfull och så har man gjort något som borde göras oftare när en utställning ska presenteras – man har bjudit in tiotals personer, de flesta från konstvärlden, och låtit dem kommentera varsitt verk. Det gör att boken blir väldigt intressant och underhållande att läsa och bläddra i. Kommentarerna visar att Wileys verk är uppskattade och älskade av många olika anledningar.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s