En novell varje kväll 94: ”Djävulens spott” av Julio Cortázar

cortazar_hoppa_hage_omslag

E-bok

Julio Cortázar (1914-1984) är en gud i hemlandet Argentina, en litteraturens Maradona, och en litterär gigant i övriga världen. Hans roman Hoppa hage (1963) räknas fortfarande som ett banbrytande mästerverk, men de flesta är eniga om att Cortázar gjorde sina största insatser som novellist. Många av hans noveller är svårlästa och strävar medvetet efter att desorientera läsaren, men de är intressanta till och med när de bjuder som mest motstånd, mycket tack vare Cortázars absurda och skruvade humor.

Som sjunde novell i serien En novell varje kväll länkade vi till ”Axolotl”, som många anser vara en den moderna litteraturens allra mest fulländade noveller. Den är också mycket märklig. Som novell 81 länkade vi till novellen ”Headache”, som är nästan lika egensinnig som ”Axolotl”.

1 (1)

Köp

Och tack vare Modernista – stort tack! – kan vi nu publicera en av Cortázars mest kända noveller i svensk översättning, ”Djävulens spott”, som nummer 94 i vår novellserie.

Ingen kan återge intrigen i en novell av Cortazár, hävdade landsmannen Jorge Luis Borges och vi ska inte ens försöka, men det här är en väldigt kort och intensiv berättelse, som hela tiden verkar underminera sina egna förutsättningar. Novellen låg till grund för filmen Blow-up (1966) av Michelangelo Antonioni.

2

Köp

Men Pablo Nereuda har skrivit några kloka ord om Cortázar:

”Den som inte läser Cortázar är fördömd. Att inte läsa honom är en allvarlig, osynlig sjukdom som med tiden kan få fruktansvärda följder. Något i stil med en man som aldrig har smakat persikor. I tysthet skulle han bli allt sorgsnare… och antagligen skulle han så småningom tappa håret.”

Här följer novellen ”Djävulens spott”, hämtad ur samlingen De hemliga vapnen (1959):

Man kommer aldrig att få veta hur det här ska berättas, i första person eller i andra, använda tredje person plural eller hela tiden hitta på uttryck som inte har någon mening. Tänk om man kunde säga: jag ser månen gick upp, eller: jag har ont bakom deras ögon, och hör bara: du blonda kvinna voro molnen som gledo framför mina dina hans våra era deras ansikten. Det, jävlar.

När man sitter redo att berätta, tänk om man kunde gå ut och ta en öl någonstans och om maskinen (för jag skriver på maskin) fortsatte av sig själv skulle vara perfekt. Och det är ingen kliché. Perfekt, ja, för titthålet här som ska berättas är också en maskin (av annat slag, en Contax 1.1.2 .) och kanske en maskin vet mer om en annan maskin än jag, du, hon – den blonda kvinnan – och molnen. Men dum som jag är har jag tur, och jag vet att om jag går härifrån så kommer den här Remingtonen att förvandlas till sten uppe på bordet med den där minen av att vara dubbelt still som flyttbara saker har när de inte flyttar på sig. Alltså måste jag skriva. En av alla oss måste skriva, om allt det här ska bli berättat. Bäst är om det blir jag som är död, för jag är mindre komprometterad än de andra, jag som inte ser annat än molnen och kan tänka utan att distraheras, skriva utan att distraheras (där glider ett annat förbi, med grå kant) och minnas utan att distraheras, jag som är död (och jag lever, jag tänker inte lura någon, det kommer man att se när den stunden kommer, för på något sätt måste jag komma i gång och jag har börjat i den här änden, den bakre, den i början, som när allt kommer omkring är den bästa änden när man vill berätta något).

Så helt plötsligt frågar jag mig varför jag måste berätta det här, men om någon börjar fråga sig varför han gör allt det han gör, om någon bara frågar sig varför han tackar ja till en inbjudan till middag (nu flyger en duva förbi, och för mig ser det ut som en sparv) eller varför det genast börjar som en kittling i magen när någon har berättat en bra historia och man blir lugn först när man går in i rummet bredvid och i sin tur berättar historien, inte förrän då känner man sig tillfreds, är nöjd och kan återgå till arbetet. Så vitt jag vet har ingen talat om det här, så bäst är att strunta i all blygsamhet och berätta, för när det kommer till kritan så är det ingen som skäms över att andas eller att ta på sig skorna; det är sådant man gör och när något konstigt händer, när man hittar en spindel i skon eller man känner sig som krossat glas när man andas, då måste man berätta vad som händer, berätta för killarna på kontoret eller för doktorn. Doktorn, varje gång jag andas… Alltid berätta det, alltid göra sig kvitt den där besvärande kittlingen i magen.

Och när vi nu ska berätta det så låt oss få lite ordning, låt oss gå nerför trappan i det här huset till söndagen den 7 november, precis en månad tillbaka. Man går ner fem våningar och hamnar då på söndagen, med en sol man inte förväntar sig i november i Paris, med en fantastisk lust att promenera omkring, att se saker, att fotografera (för vi var fotografer, jag är fotograf). Jag vet att det svåraste blir att hitta sättet det ska berättas på, och jag är inte rädd att upprepa mig. Det blir svårt för ingen vet riktigt vem som egentligen berättar, om det är jag eller det som faktiskt hände, eller det jag ser (moln, och någon gång en duva) eller om jag helt enkelt berättar en sanning som bara är min sanning, och då är det inte sanningen utom för min mage, för denna lust att springa ut och på något sätt få slut på det här, vilket det än blir.

Vi ska berätta det långsamt, man får se vad som händer allt eftersom jag skriver det. Om någon ersätter mig, om jag inte längre vet vad jag ska säga, om molnen tar slut och något annat börjar (för det kan inte vara så att det här är att hela tiden se moln som glider förbi, och någon gång en duva), om något av allt detta… Och efter »om:et«, vad ska jag då skriva, hur ska jag avsluta meningen på ett korrekt sätt? Men om jag börja ställa frågor kommer jag aldrig att berätta något, det är bättre att berätta, att berätta blir kanske som ett svar, i alla fall för den som läser det.

Roberto Michel, fransk-chilenare, översättare och på fritiden hängiven fotograf, klev ut från nummer 11 på Rue Monsieur-le-Prince söndagen den 7 november innevarande år (nu glider två mindre, silverkantade, förbi). I tre veckor hade han arbetat på den franska versionen av en avhandling om jäv och överklaganden av professorn vid Santiagos universitet, José Norberto Allende. Det är sällan det blåser i Paris, och än mera sällan att blåsten virvlade runt husknutarna och piskande steg upp mot de gamla träpersiennerna bakom vilka häpna damer på olika vis kommenterade de senaste årens ostadiga väderlek. Men solen visade sig också, den red på vinden och var katternas vän, så ingenting kunde hindra mig från att gå en tur på Seines kajer och ta några foton på La Conciergerie och Sainte-Chapelle. Klockan var inte ens tio, och jag räknade med att bortåt elva skulle ljuset vara bra, det bästa som gick att få på hösten. För att fördriva tiden strosade jag mot Ile Saint-Louis och började gå längs Quai d’Anjou, tittade en stund på Hôtel Lauzun, reciterade några stycken av Apollinaire som alltid dyker upp i huvudet när jag går förbi Hôtel Lauzun (och det trots att jag borde minnas en annan poet, men Michel är en envis typ), och när vinden plötsligt mojnade och solen blev minst dubbelt så stor (jag menar varmare, men i själva verket är det samma sak), satte jag mig på muren och kände mig fruktansvärt lycklig där på söndagsmorgonen.

Av alla sätt att bekämpa intigheten är ett av de bästa att fotografera, en sysselsättning som man tidigt borde lära barn, för det kräver disciplin, kunskaper i estetik, bra syn och säkra fingrar. Det handlar inte om att lurpassa på lögnen som vilken reporter som helst och fånga silhuetten av den prominenta typ som kliver ut från 10 Downing Street, men när man går omkring med kameran är det i alla fall en plikt att vara uppmärksam, att inte missa det där plötsliga, ljuva studsandet av en sol- stråle på en gammal sten, eller en liten flicka som springer hem med en brödlimpa eller en mjölkflaska med flätorna dansande i luften. Michel visste att fotografen alltid arbetar som en förlängning på sitt eget sätt att se världen annorlunda än vad den försåtliga kameran påbjuder (nu glider ett stort nästan svart moln förbi), men han misströstade inte väl medveten om att det räckte att gå ut utan Contaxen för att få tillbaka tonfallet av förströelse, bilden utan inramning, ljuset utan bländare eller en 250/dels sekund. Just nu (vilket ord, nu, vilken dum lögn) kunde jag sitta på räcket över floden och titta på de svarta och röda båtarna utan att jag skulle få för mig att tänka mig scenerna fotografiskt, bara låta mig ryckas med i att låta sig ryckas med i saker och ting, springande orörlig med tiden. Och nu blåste det inte längre.

Sedan följde jag Quai de Bourbon tills jag kom till spetsen på ön, där jag gillar, verkligen gillar den trevliga öppna platsen (trevlig för att den är liten och inte för att den ligger undanskymd, för den spänner ut hela bröstet mot floden och mot himlen). Där fanns bara ett par, och duvor naturligtvis, kanske någon av dem som nu flyger förbi, som jag ser. Jag hoppade upp på muren och lät mig svepas in och hållas fast av solen, jag vände ansiktet, öronen, båda händerna (jag stoppade handskarna i fickan) mot den. Jag hade ingen lust att plåta och tände en cigarett för att göra något; jag tror att det var i det ögonblick jag förde tändstickan till tobaken som jag första gången såg pojken.

Det jag hade tagit för ett par såg nu mycket mera ut som en pojke med sin mor, fast jag samtidigt insåg att det inte var en pojke med sin mor, att det var ett par i den mening som vi alltid tillmäter par vi ser stå lutade mot murarna eller i varandras armar på parkbänkarna. Eftersom jag inte hade något att göra hade jag gott om tid att undra varför pojken var så nervös, som ett föl eller en hare, och stoppade händerna i fickorna och omedelbart drog fram den ena och sedan den andra, förde fingrarna genom håret, ändrade ställning, och framför allt varför han var rädd, för det kunde man ana sig till i varje rörelse, en rädsla som hölls tillbaka av blygheten, en impuls att dra sig tillbaka som anades som om kroppen var på randen att fly men hejdade sig i en sista ömklig värdighet.

Så tydligt var allt det där, fem meter bort – och vi var ensamma mot muren, på spetsen av ön – att pojkens rädsla först gjorde att jag inte riktigt kunde se den blonda kvinnan. Nu när jag tänker på det, ser jag henne mycket bättre i det där första ögonblicket då jag läste hennes ansikte (plötsligt hade hon snurrat runt som en vindflöjel av koppar, och ögonen, ögonen var där), när jag vagt förstod vad som kanske höll på att hända pojken och jag sade mig att det var mödan värt att stanna och titta (vinden förde med sig deras ord, knappt mer än mummel). Jag tror jag vet att titta – om det är något jag vet – och att varje tittande dryper av lögn, för det är det som mest slungar oss ut från oss själva, utan minsta garanti, medan lukta däremot (men Michel svävar lätt ut, man får inte låta honom prata på hur som helst). I vilket fall som helst, om man i förväg räknar med den förmodade lögnen, blir det möjligt att titta, kanske det räcker att välja mellan tittandet och det som tittas på, klä av saker och ting alla främmande kläder. Och naturligtvis är allt det här ganska svårt.

Av pojken minns jag bilden före själva kroppen (det kommer man att förstå senare), medan jag nu är säker på att jag av kvinnan minns mycket bättre hennes kropp än hennes bild. Hon var smal och smärt – det var inte rätta orden för att uttrycka vad hon var – och hon var klädd i en nästan svart päls, nästan lång, nästan vacker. All vind den där morgonen (nu blåste det knappt, och det var inte kallt) hade blåst genom det blonda håret som beskar det vita, sorgsna ansiktet – inte rätta orden – och lät världen stanna upp och fruktansvärt ensam framför hennes svarta ögon, hennes ögon som slog ner på saker och ting som två örnar, två språng ut i tomma intet, två vindilar av grön dy. Jag beskriver ingenting, jag försöker snarare förstå. Och jag sade två vindilar av grön dy.

Vi ska vara rättvisa, pojken var ganska välklädd och hade ett par gula handskar som jag skulle ha kunnat svära på var hans storebrors som studerade juridik eller samhällsvetenskap, det var lustigt att se handskfingrarna sticka upp ur jackfickan. Under en bra stund såg jag inte ansiktet på honom, nätt och jämnt en profil, inte så illa – en besvärad fågel, en Fra Filippo-ängel, ris à la malta – och ryggen på en yngling som ville lära sig judo och som har slagits ett par gånger av en idé eller en syster. Ungefär fjorton år, kanske på det femtonde, man kunde ana att han var klädd och uppfödd av sina föräldrar, men utan ett öre på fickan måste han överlägga med kamraterna innan han kunde bestämma sig för en fika, en konjak, köpa ett paket cigaretter. Han gick antagligen på gatorna och tänkte på tjejerna i klassen, på vad fint det skulle vara att gå på bio och se senaste filmen, eller köpa böcker eller slipsar eller likörflaskor med gröna och vita etiketter. Hemma hos honom (det var nog ett respektabelt hem, lunch klockan tolv och romantiska landskap på väggarna, med en mörk tambur och ett paraplyställ i mahogny vid dörren) skulle tiden långsamt regna ner för att studera, för att vara mammas hopp, för att likna pappa, för att skriva till moster i Avignon. Därför allt detta strövande på gatorna, hela floden för honom (men utan ett öre) och femtonåringens gåtfulla stad, med sina tecken i portgångarna, sina ruskiga katter, en kärra med pommes frites för trettio francs, porrtidningen vikt fyra gånger om, ensamheten som en tomhet i fickorna, de lyckliga mötena, passionen för så många saker, oförstådda men upplysta av total kärlek, av tillgången liknande vinden och gatorna.

Det här var pojkens och varje pojkes biografi, men den här pojken såg jag nu ensam, som unik genom närvaron av den blonda kvinnan som fortsatte tala med honom. (Jag är trött på att insistera, men två långa fransiga moln gled just förbi. Jag tror att jag den där morgonen inte tittade en enda gång på himlen, för så snart jag anade vad som hände med pojken och kvinnan kunde jag inte låta bli att titta på dem och vänta, titta på dem och…) Kort sagt, pojken var orolig och man kunde utan alltför stor ansträngning ana sig till vad som hänt några minuter, högst en halvtimme, tidigare. Pojken hade kommit till yttersta spetsen på ön, fick se kvinnan och fann henne förtrollande. Kvinnan väntade sig det eftersom hon var där för att vänta sig det, eller kanske pojken kom innan och hon såg honom från en balkong eller från en bil, säker redan från början på att han skulle bli rädd för henne och vilja fly, och naturligtvis skulle han stanna, stolt och butter, och göra sken av erfarenhet och äventyrslust. Resten var lätt för det hände fem meter bort från mig och vem som helst skulle ha kunnat bedöma spelets olika skeden, den löjliga fäktningen, den största attraktionen låg inte i att det hände, utan i att det förebådade upplösningen. Pojken skulle till sist förebära ett möte, en plikt vilken som helst, och han skulle gå därifrån snubblande och förvirrad och önska att han kunde gå obesvärat, naken under den gäckande blicken som skulle följa honom tills han försvann. Eller så skulle han stanna, fascinerad eller helt enkelt oförmögen att ta initiativet, och kvinnan skulle börja smeka hans ansikte, rufsa till håret, tala stumt med honom och plötsligt skulle hon ta honom under armen och få honom med sig, såvida han inte med en ängslan som kanske skulle börja färga av sig på begäret, på faran i äventyret tog mod till sig och lade armen om henne och kysste henne. Allt detta kunde hända, men ännu hände det inte, och Michel satt helt befängt och väntade på muren, och nästan utan att tänka på det gjorde han kameran färdig att ta ett pittoreskt foto i ett hörn av ön på ett inte alls vanligt par som stod och pratade och såg på varandra.

Underligt hur scenen (ingenting nästan, två som är där, den ena ung, den andra yngre) hade liksom en oroande aura. Jag tänkte att det var jag som satte upp den och att mitt foto, om jag tog det, skulle återställa saker och ting till deras galna verklighet. Jag skulle ha velat veta vad han tänkte, mannen i den grå hatten som satt vid ratten i bilen som stod parkerad på kajen som leder till gångbron och som läste tidningen eller sov. Jag hade just fått syn på honom för människor inne i en parkerad bil försvinner nästan, de försvinner i den där eländiga privata buren som är avskalad rörelsens och farans skönhet. Och ändå hade bilen stått där hela tiden, varit en del (eller deformerat den delen) av ön. En bil: som att säga en gatlykta, en parkbänk. Aldrig vinden, solskenet, dessa element som alltid är nya för huden och ögonen, och också pojken och kvinnan, unika, placerade där för att förändra ön, för att visa mig den på ett annat sätt. När allt kommer omkring kunde det mycket väl hända att mannen med tidningen var uppmärksam på vad som hände och precis som jag kände den maliciösa njutning som ligger i varje väntan. Nu hade kvinnan lätt snurrat runt tills hon fått pojken mellan sig och muren, jag såg dem nästan i profil och han var längre, men inte så mycket längre, och ändå var hon den dominerande, det såg ut som om hon lutade sig hotfullt över honom (plötsligt hennes skratt, ett rapp av fjädrar), krossade honom bara genom att vara där, le, låta en hand vandra genom luften. Varför vänta längre? Med bländare 16, där den hemska svarta bilen inte kommer med i motivet, men i alla fall det där trädet, det behövs för att bryta allt det grå…

Jag höjde kameran, låtsades pröva en inställning som inte inkluderade dem och höll utkik, säker på att jag till sist skulle lyckas fånga den avslöjande gesten, uttrycket som sammanfattar alltihop, livet som rörelsen avpassar men som en stel bild förstör då den delar upp tiden, om vi inte väljer den rätta, den inte urskiljbara delen. Jag behövde inte vänta länge. Kvinnan fortsatte med sin sysselsättning att lugnt binda pojkens händer, att bit för bit ta ifrån honom de sista resterna av frihet, i en utdragen ljuvlig tortyr. Jag föreställde mig vilka slut som var möjliga (nu dyker det upp ett litet skummande moln, nästan ensamt på himlen), jag kunde se dem komma hem (antagligen en lägenhet på bottenvåningen som hon skulle fylla med stora dynor och katter) och jag anade pojkens förlägenhet och hans förtvivlade beslut att dölja det och låta sig dras med och låtsas att ingenting var honom främmande. Jag slöt ögonen, om jag nu slöt dem, och arrangerade scenen, de retsamma kyssarna, kvinnan som milt stöter bort händerna som skulle försöka klä av henne precis som i romanerna, i en säng som skulle ha ett lilafärgat bolster, och i stället tvingar honom att låta henne klä av honom, faktiskt mor och son under ett gult ljus liksom från opaler, och alltihop skulle sluta som alltid, kanske, men kanske alltihop hände på ett annat sätt, och ynglingens initiation skulle inte ske, den skulle inte tillåtas ske, efter en lång prolog där fumligheterna, de ursinniga smekningarna, händernas brådska skulle sluta i vem vet vad, i en njutning var och en för sig, i ett stol tillbakavisande blandat med konsten att trötta ut och förvirra all denna sårade oskuld. Det kunde vara så, det kunde mycket väl vara så, den här kvinnan sökte inte en älskare i pojken, och ändå höll hon på att ta makten över honom i ett syfte som var omöjligt att förstå om man inte såg det som en grym lek, ett begär att begära utan tillfredsställelse, att eggas upp för någon annan, någon som absolut inte kunde vara den där pojken.

Michel har gjort sig skyldig till litteratur, till att fabricera overkligheter. Det bästa han vet är att föreställa sig undantag, individer utanför arterna, inte-alltid-motbjudande monster. Och den här kvinnan inbjöd till påhitt och gav kanske ledtrådar nog för att finna sanningen. Innan hon gick därifrån, och när hon nu skulle fylla mitt minne under flera dagar – för jag har en benägenhet att gå och grubbla – beslöt jag att inte förlora ett ögonblick till. Jag fick in allt i sökaren (med trädet, muren, elvasolen) och tog bilden. I tid för att förstå att de två hade märkt det och att de tittade på mig, pojken förvånad och liksom undrande, men hon irriterad, hennes kropp och ansikte var fientliga med besked, de visste att de var bestulna, skändligen fångna i en liten kemisk bild.

Jag skulle kunna berätta det med många detaljer, men det är inte mödan värt. Kvinnan pratade om att ingen hade rätt att ta ett foto utan tillåtelse, och hon krävde att jag skulle ge henne filmrullen. Alltihop med torr och klar röst, med uttalad parisaccent som steg i klang och ton för varje mening. För min del brydde jag mig knappast om ifall hon fick filmrullen eller inte, men alla som känner mig vet att man snällt måste be mig om något. Följden blev att jag nöjde mig med att uttrycka min åsikt att fotografering inte bara inte är förbjudet på allmänna platser, utan att det ses med avgjord välvilja, både privat och offentligt. Och medan jag sade det till henne njöt jag lite spefullt av att se pojken retirera, han stannade längre bakom – bara genom att inte röra sig – och plötsligt (det verkade nästan otroligt) vände han sig om och började springa, den stackaren trodde han gick och i själva verket flydde han hastigt, sprang bakom sidan på bilen, försvann som en slöja av spindelväv i morgonluften.

Men spindelvävsslöjorna kallas också djävulens spott, och Michel fick utstå minutiösa förbannelser, höra sig kallas påflugen och dum, medan han medvetet bemödade sig om att le och med lätta rörelser med huvudet protestera mot hela den billiga attacken. Jag började bli trött och hörde bildörren slå igen. Mannen i den grå hatten stod där och såg på oss. Först då förstod jag att han spelade en roll i pjäsen.

Han började gå mot oss, i handen hade han tidningen som han låtsats läsa. Vad jag bäst minns är grimasen som fick munnen på sned, täckte ansiktet med rynkor, något ändrade plats och form eftersom munnen skälvde på honom och grimasen gick från ena sidan till den andra av läpparna som något oberoende och levande, främmande för viljan. Men resten var stadigt, en mjölad pajas eller blodlös man, med matt och torr hud, ögonen djupt insjunkna och näsborrarna svarta och iögonfallande, svartare än ögonbrynen eller håret eller den svarta slipsen. Han gick försiktigt, som om gatubeläggningen gjorde honom illa i fötterna. Jag såg att han hade lackskor med en sula som var så tunn att den avslöjade varje ojämnhet i gatan. Jag vet inte varför jag hade hoppat ner från räcket, jag vet inte riktigt varför jag bestämde mig för att inte ge dem fotot, säga nej till ett krav där jag anade rädsla och feghet. Pajasen och kvinnan rådfrågade varandra tyst: vi utgjorde en olidlig perfekt triangel, något som måste brytas med en knäpp. Jag skrattade dem rakt upp i ansiktet och började gå, jag antar lite långsammare än pojken. I höjd med de första husen, åt järnräcket till, vände jag mig om och tittade på dem. De rörde sig inte, men mannen hade låtit tidningen falla; kvinnan tycktes stå med ryggen mot muren och förde händerna över stenen i den klassiska, absurda gest den förföljde använder då han söker utgången.

Det som följer hände här, nästan just nu, i ett rum på en femte våning. Det gick flera dagar innan Michel framkallade bilderna från söndagen; fotona på La Conciergerie och Sainte-Chapelle var som de skulle vara. Han hittade två eller tre testbilder som han redan glömt – ett dåligt försök att fånga en katt häpet uppflugen på taket till en pissoar i en gränd, och så fotot på den blonda kvinnan och ynglingen. Negativet var så bra att han gjorde en förstoring, förstoringen var så bra att han gjorde en annan mycket större, nästan som en affisch. Han tänkte aldrig (nu undrar han och undrar) att bara fotona av La Conciergerie var värda all denna möda. I hela serien var snapshotet på spetsen av ön det enda som intresserade honom. Han satte upp förstoringen på ena väggen i rummet, och första dagen stod han en stund och tittade på det och mindes, i minnets jämförande och melankoliska operation inför den förlorade verkligheten; ett förstenat minne, som varje foto, där fattades ingenting, inte ens och framför allt detta ingenting, scenens verkliga fixeringsvätska. Kvinnan fanns där, pojken fanns där, trädet stelt över deras huvuden, himlen lika fixerad som stenarna i muren, moln och stenar sammanförda i en enda oskiljaktig materia (nu glider ett moln förbi med spetsiga kanter, det rusar på som ett åskmoln). De två första dagarna accepterade jag det jag hade gjort, från fotot i sig till förstoringen på väggen, och jag frågade mig inte ens varför jag titt som tätt avbröt översättningen av José Norberto Allendes avhandling för att om igen möta kvinnans ansikte, de mörka fläckarna på räcket. Så dum jag varit, jag hade aldrig tänkt på att när vi tittar på ett foto framifrån har ögonen exakt objektivets inställning och blick, det är sådant som anses självklart och som ingen tänker på. Från min stol och med skrivmaskinen framför mig tittade jag på fotot, tre meter bort, och då kom jag att tänka på att jag hade satt mig exakt framför objektivets sökare. Det var en mycket bra plats, det var det mest perfekta sättet att uppskatta ett foto, även om det skulle ha sin tjusning och även avslöjanden om man tittade på det på snedden. Då och då, till exempel när jag inte kom på hur jag på god franska skulle säga det som José Norberto Allende sade på så god spanska, tittade jag upp på fotot, ibland drogs blicken till kvinnan, ibland till pojken, ibland till gatubeläggningen där ett torrt löv hade lagt sig på ett beundransvärt sätt för att bättra på ena sidan. Då vilade jag en stund från arbetet och njöt av att återigen stänga in mig i den där morgonen som dränkte in fotot, ironiskt nog mindes jag den rasande bilden av kvinnan då hon krävde att få fotografiet, pojkens löjliga och patetiska flykt, mannen med det vita ansiktet som gjorde entré på scenen. I själva verket var jag nöjd med mig själv, min sorti hade inte varit alltför briljant, om fransmännen nu har fått gåvan att ge snabba svar kunde jag inte riktigt förstå varför jag hade valt att gå min väg utan att ge en fullständig demonstration av medborgerliga privilegier, förmåner och rättigheter. Det viktiga, det verkligt viktiga var att jag hade hjälpt pojken att fly i tid (detta ifall att mina teorier var korrekta, vilket inte var tillräckligt bevisat, men flykten i sig tycktes visa på det). Jag hade inte behövt mer än lägga näsan i blöt för att ge honom tillfälle att äntligen använda sin rädsla till något nyttigt: nu hade han antagligen ångrat sig, känt sig förringad, känt sin manlighet förminskad. Bättre det än att befinna sig i sällskap med en kvinna som kunde titta så som man tittade på honom på ön – Michel är ibland något av puritan, han anser att ingen får förföras med våld. När allt kommer omkring hade det där fotot varit en god handling.

Det var inte för att göra en god handling som jag tittade på fotot mellan styckena i min text. I den stunden visste jag inte varför jag tittade på det, varför jag hade satt upp förstoringen på väggen, kanske är det så med alla oundvikliga handlingar och det är villkoret för att de ska fullbordas. Jag tror inte att den nästan förstulna skälvningen i trädets löv oroade mig, jag fortsatte en mening jag hade påbörjat och avslutade den utan någon tvekan. Vanor är som stora herbarier, när allt kommer omkring ser en förstoring på 80 × 70 ut som en filmduk där en kvinna, på spetsen av en ö, talar med en pojke och ett träd skakar några torra löv ovanför deras huvuden.

Men redan händerna var för mycket. Jag hade just skrivit: Donc, la seconde clé réside dans la nature intrinsèque des difficultés que les sociétés – och jag såg hur kvinnans hand långsamt började sluta sig, finger för finger. Av mig fanns ingenting kvar, en mening på franska som aldrig kommer att avslutas, en skrivmaskin som ramlar ner på golvet, en stol som knarrar och skakar, en dimma. Pojken hade böjt huvudet, som boxare när de inte orkar mer och väntar på det olycksbringande slaget. Han hade slagit upp kragen på rocken, såg mer än någonsin ut som en fånge, det perfekta offret som påskyndar katastrofen. Nu pratade kvinnan i örat på honom, och handen öppnades igen för att lägga sig på hans kind, smeka den och smeka den, och bränna den utan brådska. Pojken var mer misstänksam än förlägen, ett par gånger tjuvtittade han över axeln på kvinnan och hon fortsatte att prata och sade något som fick honom att hela tiden titta mot området där Michel mycket väl visste att bilen med mannen med den grå hatten stod, omsorgsfullt utesluten på fotot men avspeglande sig i pojkens ögon och (hur tvivla på det nu) i kvinnans ord, i kvinnans händer, i kvinnans ställföreträdande närvaro. När jag såg mannen komma fram, stanna bredvid dem och titta på dem med händerna i fickorna och en både utled och fordrande uppsyn, en husse som just ska till att vissla på sin hund efter lekarna på den öppna platsen, förstod jag, om det var att förstå, vad som måste hända, vad som måste ha hänt, vad som måste ha hänt i den stunden, mellan de där människorna, där borta där jag hade kommit att vända upp och ner på ordningen, oskyldigt inblandad i det som inte hade hänt men som nu skulle hända, nu skulle fullbordas. Och det som jag då hade föreställt mig var mycket mindre hemskt än verkligheten, kvinnan som inte var där för sin egen skull, varken smekte eller kom med förslag eller eggade upp för sitt eget nöjes skull, för att locka med sig den rufsiga ängeln och leka med hans skräck och hans längtansfulla charm. Den verklige husbonden väntade, inbilskt leende, säker på sitt verk, han var inte den förste som skickade en kvinna med förtruppen för att föra de bakbundna fångarna med blommor till sig. Resten skulle vara så enkelt, bilen, ett hus vilket som helst, drinkarna, de upphetsande etsningarna, tårarna alltför sent, uppvaknandet i helvetet. Och jag kunde inte göra något, den här gången kunde jag absolut inte göra något. Min styrka hade varit ett foto, det där borta, där de hämnades på mig genom att öppet visa vad som skulle hända. Bilden hade tagits, tiden hade runnit ut; vi var så långt från varandra, förförelsen säkert fullbordad, tårarna gjutna och i övrigt hypotes och sorg. Plötsligt kastades ordningen om, de levde, rörde sig, de beslutade sig och var beslutna, de gick mot sin framtid – och jag på den här sidan, fången i en annan tid, i ett rum på en femte våning, i att inte veta vem denna kvinna och denne man och denne pojke var, i att inte vara annat än linsen på min kamera, något stelt, oförmöget att gripa in. De kastade de mest fruktansvärda hån rakt i ansiktet på mig, det att besluta inför min maktlöshet, pojken tittade återigen på den mjölade pajasen och jag förstod att han skulle säga ja, att förslaget innehöll pengar eller bedrägeri, och att jag inte kunde skrika till honom att fly eller helt enkelt göra vägen lättare för honom med ett nytt foto, ett litet, nästan ödmjukt ingripande som skulle välta stommen av spindelväv och parfym. Allt skulle avgöras just där, i den stunden, det var som en ofantlig tystnad som inte hade något att göra med den fysiska tystnaden. Det bredde ut sig, gillrade en fälla. Jag tror att jag skrek, att jag skrek fruktansvärt och att jag i samma sekund insåg att jag började närma mig, tio centimeter, ett steg, ett steg till, trädet svängde rytmiskt sina grenar i förgrunden, en fläck av räcket stack ut utanför bilden, kvinnans ansikte vänt mot mig liksom förvånat, det växte, och då snurrade jag runt lite, jag menar att kameran snurrade runt lite och utan att förlora kvinnan ur synhåll började jag närma mig mannen som tittade på mig med de svarta hål som han hade på ögonens plats, tittade förvånad och samtidigt ilsken och ville spika fast mig i luften, och just då råkade jag se en stor fågel utanför fokus som passerade i snabb flykt framför bilden, och jag lutade mig mot väggen i mitt rum och var lycklig för att pojken just hade lyckats fly, jag såg honom springa, åter i fokus, fly med allt hår fladdrande i vinden, lära sig flyga över ön till sist, nå muren, vända tillbaka till staden. För andra gången kom han undan dem, för andra gången hjälpte jag honom fly, jag lämnade tillbaka honom till hans osäkra paradis. Flämtande stannade jag framför dem, det var inte nödvändigt att gå närmare, leken var färdiglekt. Av kvinnan syntes knappt mer än en axel och lite av håret, brutalt avklippt av bildens ram, men mitt emot stod mannen med halvöppen mun där jag såg den svarta tungan skälva, och han höjde långsamt händerna och förde dem mot förgrunden, ett ögonblick ännu i perfekt fokus, och sedan hela han ett bylte som suddade ut ön, trädet, och jag slöt ögonen och ville inte titta mer och jag höll händerna för ansiktet och grät som en galning.

Nu glider ett stort vitt moln förbi, som alla de här dagarna, hela den här oräkneliga tiden. Vad som återstår att säga är alltid ett moln, två moln, eller långa timmar av absolut ren himmel, en ytterst ren rektangel uppsatt med knappnålar på väggen i mitt rum. Det var vad jag såg då jag öppnade ögonen och torkade dem med fingrarna: den rena himlen och sedan ett moln som kom in från vänster, passerade långsamt och behagfullt och försvann ut till höger. Och därefter ett till och ibland, som omväxling, blir allt grått, allt är ett ofantligt moln, och plötsligt skvätter regnstänken, en lång stund ser man det regna över bilden, som bakvänd gråt, och så småningom klarnar tavlan upp, solen kanske tittar fram, och ännu en gång kommer molnen in, två och två, tre och tre. Och duvorna ibland, och en och annan gråsparv.

Julio Cortázar

© Modernista

Intervju i The Paris Review: ”Julio Cortázar, The Art of Fiction No. 83”

Recension: ”Fantomas versus the multinational vampires” av Julio Cortázar

Lämna en kommentar

Filed under Noveller

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s