Ljudboksrecension: ”The Buried Giant” av Kazuo Ishiguro

9781782116080

Kazuo Ishiguro
The Buried Giant
Uppläsare: David Horovitch
Tid: 11 tim 48 min
Canongate Books

”If that’s how you’ve remembered it, Axl, let it be the way it was. With this mist upon us, any memory’s a precious thing and we’d best hold tight to it.”
– Beatrice

Den måste vara den hårdast sågade romanen på mycket länge av en mycket uppburen författare – The Buried Giant av Kazuo Ishiguro. Romanen har manglats lite här och var och av tongivande kritiker. Det är extra tragiskt eftersom The Buried Giant, Ishiguros sjunde roman, är den första han gett ut på 10 år. Vi återkommer till sågningarna.

Redan under lanseringen anade man att Ishiguro var lite nervös, han undrade om läsarna skulle acceptera att hans nya roman är fantasy. Och han undrade om folk skulle förstå att romanen är mer än bara vanlig fantasy, vilket gjorde drottningen av speculative fiction, Urusla K. Le Guin, urförbannad.

Det märkliga med The Buried Giant är att det är en fantasyroman, med drakar, jättar, älvor och annat, men att den helt saknar den energi som många bra fantasyromaner har. Vare sig J.R.R. Tolkein eller George R.R. Martin behöver känna sig hotade av Ishiguro, som inte nämnvärt har uppdaterat sin mycket balanserade och återhållna prosastil.

Romanen utspelar sig för ungefär 1500 år sedan i ett mytiskt England, ett England efter romarnas reträtt och befolkat av saxare och britter. De har tidigare krigat försoningslöst mot varandra, men nu råder fred, ty hela landet ligger som insvept i en glömskans dimma, bildligt och bokstavlig talat. Fred råder helt enkelt för att man inte minns vem eller vad man annars skulle ha hämnats. Det visar sig senare att det är draken Querig som sprider glömskan.

Huvudpersoner är det åldriga och arma paret Axl och Beatrice, som envisas med att kalla varandra ”princess” respektive ”husband”. De har vaga minnen av att de har en son, Axl tror att han minns att han promenerat hand i hand med sonen när han var en lite pojke, men vet inte säkert. Hursomhelst, paret bestämmer sig för att lämna sig lilla by och leta reda på sin son.

Men det är nästan som om Ishiguro bestämt sig för att det inte får bli för spännande, inte för mycket fantasy. Redan på första sidan avslöjas att jättarna inte är särskilt farliga: ”In any case, ogres were not so bad provided one did not provoke them.” Men det händer en hel del saker under färden Axl och Beatrice företar. De stöter på den saxiske krigaren Wistan, som har räddat en pojke som stulits av jättarna. När Axl träffar Wistan börjar han, märkligt nog, minnas sitt tidigare liv. Han kanske själv var någon slags krigare? Har han begått illdåd, trots att han nu verkar så mild?

Pojken, Edwin, som blivit biten av ett monster, är inte säker i den saxiska bosättningen – pojken, den saxiske krigaren och det gamla paret fortsätter sin färd. Jag valde att lyssna på The Buried Giant och inläsningen av David Horovitch är det egentligen inget fel på, men jag kan inte låta bli att tycka att den allvetande berättaren låter som berättaren i en äldre historisk film, som har full sjå att förklara hur allt hänger samman. Jag tycker inte heller att de sirliga och artiga dialogerna är särskilt bra, det blir lite väl mycket radioteater över det hela. Jag blir sömnig av att lyssna på den här berättelse, efter ett par timmar somnar jag med jämna mellanrum, glider in och ut ur sömnen, och det är inte gott tecken.

The Buried Giant har som sagt blivit hårt sågad, kanske lite väl hårt, men när jag läser recensionerna av James Wood i New Yorker och Neil Gaiman i The New York Times inser jag romanens stora brist. Både Wood, ”The Uses of Oblivion”, och Gaiman, ”Kazuo Ishiguros ‘The Buried Giant'”, ställer samma diagnos. Romanen är (för) allegorisk och allegorin fungerar inte.

Wood går ut hårt och skriver allmänt om Ishiguros stil: ”Kazuo Ishiguro writes a prose of provoking equilibrium—sea-level flat, with unseen fathoms below. He avoids ornament or surplus, and seems to welcome cliché, platitude, episodes as bland as milk, an atmosphere of oddly vacated calm whose mild persistence comes to seem teasingly or menacingly unreal.”

Wood jämför med en annan, enligt honom betydligt bättre, roman av Ishiguro:

Never Let Me Go av Kazuo Ishiguro (2006)” is a miraculous novel, because it is an allegory that points straight at us—at ordinary, obedient, unfree human life. ‘The Buried Giant’ points everywhere but at us, because its fictional setting is feeble, mythically remote, generic, and pressureless; and because its allegory manages somehow to be at once too literal and too vague—a magic rare but unwelcome.”

Gaiman verkar nästan se på fantasyn och allegorin som olika sorters fiktioner. Enligt honom behärskar inte Ishiguro fantasygenren:

”Fantasy is a tool of the storyteller. It is a way of talking about things that are not, and cannot be, literally true. It is a way of making our metaphors concrete, and it shades into myth in one direction, allegory in another.”

Men det finns naturligtvis också dem som gillar romanen – Ishiguro har en stor skara anhängare – trots att den på vissa sätt är väldigt rörig: ”Kazuo Ishiguro’s New Novel Is A Weird Mess, But It Still Moved MeCharlie Jane Anders tycker att skildringen av kärleksrelationen mellan Axl och Beatrice är ett av bokens huvudnummer. Och att den är klart läsvärd:

”There’s also a huge fairy-tale component to this story — one recurring motif is a boatman, who seems like he’s connected to the supernatural but also is just a regular working stiff. And like pretty much all good fairytales, Ishiguro’s story is dark and very strange, and leaves you with questions and riddles rather than explanations. The end of the book is one that’s going to haunt and perplex me for a while — which, in the end, is the ultimate proof that this is a book worth reading.”

John Crace skrev en väldigt elak men rolig 700 ord lång version av romanen (spoiler alert): ”The Buried Giant by Kazuo Ishiguro – digested read”

Men ser man till hela författarskapet är Kazuo Ishiguro en väldigt spännande författare, som återkommer till vissa teman men ständigt förnyar sig. Hans Nocturnes tycker jag är underskattad, läs novellen ”A Village After Dark” som är ett litet mästerverk. Den handlar dessutom om minnet.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s