En novell varje kväll 96: ”Zaqwertyuop” av Alejandro Leiva Wenger

wenger_till_var_ara_omslag_poc

När den spretiga och originella novellsamlingen Till vår ära (2001) kom ut var den en sensation, idag är den redan en etablerad modern klassiker. Jag minns det som om boken bar med sig en känsla av befrielse. Den var inte bara väldigt bra, vacker, vemodig och rolig i sig; den visade också med sin spretighet på en massa framtida möjligheter. Då dominerade den smutsiga realismen, nu blev det som en öppning för annat, inte minst absurdism, på det litterära fältet.

Ett varmt tack till Alejandro Leiva Wenger och Modernista för att vi får publicera den märkliga, rörande och underbara lilla novellen ”Zaqwertyuop” ur Till vår ära:

 

Prick när vi skulle gå av började det och jag visste på direkten att det var zaqwertyuopen. Man kände det på sig bara, det var ju inte första gången precis. Man hade börjat bli lite van, hade prick börjat lära mig att känna igen den, på lukten, och på att allting blev mjukare än annars, så mjukt att man fick pressa samman läpparna och tänka på gatubarn eller fåglar i bur och det, för det var ju asflabbigt, i alla fall till en början, och det enda man ville var att dö. Av garv såklart, men också av nånting annat, för det var ju så jävla vackert också, och så jävla jävla sorgligt. Inte bara lite tråkigt utan sorgligt, riktigt sorgligt, av den sorgligaste sorgen, som på filmer, så sorgligt att man kände att man älskade hela världen och varje sten och varje människa, man fick lust att gråta och skratta på samma gång och det gjorde allting bara värre, eller härligare, jag vet inte, det var just det, att man inte visste, man kunde aldrig veta och det var det man kände igen den på. Fast Max hade ju aldrig hört talas om dem, eller sett en zaqwertyuop heller förstås, så det är klart han skulle klanta till det när vi väl kommit ut på gatan, föreslå att vi skulle springa och det, bara för att den inte skulle få för sig nåt sa han, och det kunde man ju gissat att han skulle säga nåt så dumt. Det kan du glömma, sa jag, det är bara onödigt, och förresten var det ju inte farligt, bara mjukare än annars, så vad skulle vi kuta då för. Vilken tur att han inte tjafsade emot den här gången då, jag andades ut och tänkte tack gud tack, för det var sant som de brukade säga i skolan, att Max var som min lillbrorsa fast han var tre år äldre, jämt fick man hålla ett öga på honom och säga åt honom istället för tvärtom. Det värsta var att han ibland kom på att han var äldst och då skulle han plötsligt börja lära en saker som man redan visste för typ tusen år sen, eller säga gör det här eller hämta lite läsk, bara för att spela stor. Som på tåget prick innan det började, då var det att jag inte fick ha fötterna på sätet, och hela tiden satt den där tanten och stirrade på oss, speciellt på honom förstås, vem annars, och det var så satans skämmigt, jag svettades som fan men han bara fortsatte, hela vägen, och hon slutade ju aldrig glo på honom, det var nära att man skämdes ihjäl där alltså, men själv fattade han inte ett dugg såklart för han hade ju ingen koll på nånting.

Men just som jag trodde att jag skulle skämmas ihjäl på riktigt började det, prick en station innan vi skulle av, plötsligt märkte man hur den där kvinnan och sätet framför mig blev mjukare och mjukare och riktigare och riktigare, sakta sakta kom det, verkligen smygande, nästan så att man inte lade märke till det men ändå så skrämmande plötsligt, det där att tanten blev roligare att titta på och att det inte gjorde nåt att Max var pinsam och fick alla att vända sig om och glo. Så kom lukten, den där sorgen, det vackra, plus det flabbiga, och där visste man ju, då kände man igen den på direkten: zaqwertyuopen. Max malde och malde men jag hörde knappt nånting längre, för nu kände jag sniglarna och de var snälla och flabbiga, upp och ner kröp de och jag höll mig för skratt, höll mig allt jag kunde men den tantens hatt alltså, och killen snettemot till på köpet, plus Max som aldrig gav upp och det är klart att det blev för mycket, jag var nära att flabba järnet men jag tänkte på fåglarna i buren, på gatubarnen och på dem som får stryk av sina

pappor hemma. För det mesta räckte det, men den här gången var det kört, för zaqwertyuopen drog ner byxorna mitt framför ögonen på henne, och där pressade jag samman läpparna utav bara helvete alltså, för hon bara glodde precis som ingenting utan att veta vad hon egentligen satt och glodde på, zaqwertyuopen dansade med röven prick mot hennes näsa och hon tittade rakt in och jag tänkte på fåglarna i buren och alla som kommer hem och får spö med träplankor och bälten och det, men fan för zaqwertyuopen alltså, hon glodde ju för fan rakt in och det kunde inte jag rå för att varken fåglarna eller alla slagen hjälpte.

Så jag reste mig upp från sätet direkt och ställde mig vänd mot dörrarna för att inte se den prick framför henne, men Max var framme direkt och frågade varför jag rest mig upp så hastigt, vad håller du på med nu då sa han, är du sur eller varför sticker du sådär, och jag pekade lite diskret mot dörrutan där man kunde se hennes spegelbild och återskenet från zaqwertyuopen. Förmodligen kunde Max se den nu och förmodligen förstod han för allra första gången, för han nickade och log lite och klappade mig på ryggen och fixade till min mössa som satt en bit över ögonbrynen. Då tittade jag på mig själv i rutan och såg hur det flabbiga började försvinna. Jag såg mig själv och jämförde med Max, och när jag såg mig själv som jag var blev det istället sorgen som tog över, det vackra och det mjuka var kvar och de var lika verkliga som förr, men den sorgligaste sorgen klumpade ihop sig som tjära i magen och halsen på en. Man fick lust att gå fram till tanten och fråga vad hon hette och ifall hon hade barn, och där satt zaqwertyuopen med sina hundögon också, så ensam där med sina hundögon, den bleknade mer och mer, en sån vithet att man bara ville lämna denna jord, allt det fina och mjuka som fanns inuti alla kunde man ju se där i zaqwertyuopens ögon. Så när dörrarna öppnades och vi stigit ut igen kändes det som att ens ben och ens armar var någon annans, som att man bara lånat dem ett tag från någon som skulle ha tillbaks dem, för bara det att ta ett steg blev som att göra en lång resa. Vi gick långsamt uppför trappan och sen ut från stationen, och några av Max polare stod och hängde utanför centrum. Det var båda Gutierrezbrollorna och de andra killarna från fotbollslaget, plus några som jag inte kände igen, och jag tänkte å nej å nej nej nej och bad till gud att de inte skulle lägga märke till nåt. Jag viskade till Max att vi skulle gå förbi bakom fruktståndet så att de inte skulle få syn på den, för den gick ju bakom oss hela tiden och de skulle bergis snacka och ställa Max en massa frågor om varför och hur och det, och jag skulle stå där och känna mig dum och tänka på att mina ben inte var mina. Solen höll på att försvinna nånstans bakom centrum och det var jättelånga skuggor, alla människor gick med oändliga skuggor som föll ner från dem själva, det var så vackert att det gjorde ont i en, så sorgligt att känna zaqwertyuopens värme där den lunkade på bakom oss, att samtidigt se hur allting var så tillfreds med sig självt, gatuköket och pizzerian och allt det lugna nedanför bron, man kände att man ville gråta och dö och smälta samman med alltihop, det var så mycket att bröstet sprängdes på en, och vi gick sakta och Max stressade inte utan sa att jag skulle ta mig den tid jag behövde, att det var lugnt sa han hela tiden, att han bara skämtat om det där med att springa iväg från den.

Vid det här laget hade jag ju inte något behov av fåglarna i buren längre, nu var det den sorgligaste sorgen verkligen, och man behövde inte bli påmind om såna allvarliga. Nu ville man tänka på skuggorna och på stillheten och allt det mjuka inuti alltihop, på att de allra flesta fåglarna lever fritt åtminstone, och på att solen, gatorna, höstlöven, och på platser där man kan sätta sig och vila, på att man ibland hittar pappersbitar med en rolig handstil, mystiska inköpslistor som någon tappat på marken, på olika slags mynt som går att jämföra i evigheter och på regnet, på vissa melodier, på zaqwertyuopen som. Den gick prick bredvid oss nu och jag kände både värme och sorg, för dens sätt att förvånas över de vanligaste sakerna gjorde ju att det flabbiga kom tillbaka lite, det flabbiga ville tränga igenom det där andra, men väl framme på våran gård blev det mer och mer svårare att hålla tillbaka allting. Det skulle bli som förra gången nu igen, tänkte jag och blev lite rädd, och Max lugnade mig och sa att nu var vi snart hemma, och han klappade mig på axeln och mamma stod däruppe vid fönstret, hon tittade ner och nickade och sa att det inte var nån fara, att jag skulle klara det, att jag var hennes hjälte, men då. Då. Då kom tårarna, precis som förra gången. Då kom tårarna igen och det var inget att göra åt, allting släppte och rann ut och togs ifrån en, och sorgen plus det vackra och det mjuka blev för mycket för en, att det skulle bli sådär igen då, och jag som inte ville göra dem besvikna, och mamma tittade på mig med den där oroliga blicken, hon fick ju en sån där gråtfärdig min själv, och hon korsade händerna mot bröstet som om hon velat hålla om mig ända från fönstret. Och Max sa såja men nu ska du väl inte gråta som klarat dig hela vägen, nu är vi ju hemma redan sa han, såja storebrollan, inte ska du gråta heller, tänk på att du är tre år äldre och borde vara starkare än mig sa han, såja såja. Men det gick inte att få stopp och det var knappt man kunde andas, och mamma kramade mig hårt när vi kom in genom dörren, och jag grät av mig hela sorgen där i hennes armar, av hela mitt hjärta grät jag där mot hennes axel, och hon luktade lika gott som zaqwertyuopen och höstlöven och de våta gatorna, och hon smekte mig över håret och pussade på min panna, å gud sa hon å gud och tryckte mig intill sig, varför ska det göra så ont i min pojke sa hon, och hon grät ju nästan lika mycket som mig, så känslig och skör men du måste fortsätta lilla gubben, en dag blir det bättre ska du se, en dag kommer det mjuka att försvinna.

Alejandro Leiva Wenger

© Alejandro Leiva Wenger

Lämna en kommentar

Filed under Noveller

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s