Recension: ”The David Foster Wallace Reader”

9780241145463

David Foster Wallace
The David Foster Wallace Reader
Hamish Hamilton

David Foster Wallace begick självmord 2008 – han hade plågats att återkommande djupa depressioner – men hans litteratur lever vidare. Han betraktas fortfarande som en av de mest briljanta amerikanska författarna i sin generation. Jag tycker rentav att The Pale King/Blek kung, utgiven efter hans död, en 500 sidor lång ofullbordad roman, innehåller något av det bästa han skrivit. Inledningen är helt magisk och vittnar om att han inte bara är en genial och originell postmodern författare, han prosa är ibland sagolikt vacker.

Men om man vill utforska hans författarskap är The David Foster Reader ett svårslaget val, en tung pjäs på knappt 1000 sidor med utdrag ur romanerna, förutom The Pale King debutromanen The Broom of the System/Systemets sopkvast och Infinite Jest, noveller hämtade ur Girl with Curious Hair, Brief Interviews with Hideous Men och Oblivion och en hel rad reportage och essäer hämtade ur A Supposedly Fun Thing I’ll Never Do Again, Consider the Lobster och Both Flesh and Not.

blekkung-01_0_

På senare år har en biografi om Wallace kommit ut, D.T. Max Every Love Story is a Ghost Story, och han har dykt upp, med bandana och allt, som en karaktär i en roman av Jeffrey Eugenides. Och snart dyker han upp på bio i en film baserad på en bok skriven av journalisten David Lipsky. Wallace har liknats vid ett litteraturens svar på Kurt Cobain. Man kan bara hoppas att han inte bara lever vidare som ikon, utan att hans texter lever vidare och att han upptäcks av nya generationer.

9780141942896

The David Foster Wallace Reader är som en greatest hits och man lockar med en del material som inte tidigare publicerats, men det kanske mest är intressant för inbitna fans. Som novellen ”The Planet Trillaphon as It Stands in Relation to the Bad Thing” som publicerades 1984 i Amherst Review, när DFW bara var 22. Berättaren lider av en depression och har medicinerats, vilket får honom att känna sig alienerad, som om han befann sig på planeten Trillaphon, men (the Bad Thing/depressionen) är så hemsk att den inte är något alternativ. Det är hjärtskärande läsning:

”Imagine feeling really sick to your stomach. Almost everyone has felt really sick to his or her stomach, so everyone knows what it’s like: it’s less than fun. OK. OK. But that feeling is localised: it’s more or less just your stomach. Imagine your whole body being sick like that: your feet, the big muscles in your legs, your collarbone, your head, your hair, everything, all just as sick as a fluey stomach. Then, if you can imagine that, please imagine it even more spread out and total. Imagine that every cell in your body, every single cell in your body is as sick as that nauseated stomach.”

Men huvudnumret i den frikostiga The David Foster Wallace Reader är det Wallace redan är känd för, men boken borde funka både för dem som inte läst Wallace tidigare och dem som läst en hel del. Man får en fantastisk överblick när materialet är så här komprimerat och ordnat kronologiskt.

Oblivion_Stories_book_cover

Men redaktörerna har naturligtvis haft en nästan omöjlig uppgift, bara Infinite Jest är flera hundra sidor längre än The David Foster Wallace Reader. Samtidigt tycker jag att man kan hoppa över debutromanen, The Broom of the System, det kan faktiskt räcka med utdrag. Wallace hade inte själv särskilt höga tankar om boken.

Det jag saknar mest i The David Foster Reader är en kortfattad biografi. Det är uppenbart att hans böcker i någon bemärkelse är självbiografiska, men som läsare är det inget man vill spekulera i. Det kanske betraktas som omodernt att lägga vikt vid det biografiska, men i David Foster Wallace fall är ämnet svårt att undvika. Men The David Foster Reader är till bredden fylld med exempel på att han var en virtuos författare, några av hans bästa noveller finns samlade här, som ”Little Expressionless Animals” och ”Good Old Neon” och han skriver med samma skärpa och intensitet om Kafka som om Roger Federer och reportagen från en lyxkryssning respektive en hummerfestival i Maine är redan klassiker i sin genre.

En bonus är de efterord som följer på bokens olika avdelningar. De är skrivna av bland andra Hari Kunzru, Nam Le, David L. Ulin och Sven Birkerts. Wallace mamma, Sally Foster Wallace, har skrivit en kort men fin introduktion till avsnittet om materialet DFW använde när han undervisade.

Jag tror och hoppas att DFW kommer bli ihågkommen för att han använde postmodernismens arsenal med trick och använde dem för att skriva texter som på många sätt har något traditionellt över sig. DFW var i någon mån en traditionell humanist, en moralist, han var optimistisk, kanske rentav en smula (medvetet) naiv, men hans texter uträttar det han ville att de skulle göra, de får läsaren känna sig något mindre ensam.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s