Emily St John Mandel
Station Eleven
Picador
När jag började läsa Station Eleven hade jag skyhöga förväntningar. Romanen har fått strålande recensioner, den har legat parkerad på New York Times bästsäljarlista, den har nominerats till flera priser och den har vunnit minst ett stort pris. Dessutom ligger den helt rätt i tiden, det är en postapokalyptisk dystopi. Och George R.R. Martin har hyllat den.
Apokalypsen kommer i form av ett dödligt influensavirus, som sprider sig från Georgien över hela världen och utplånar ungefär 99,99% av jordens befolkning. Men om civilisationens sammanbrott skriver inte St John Mandel mycket, hon rör sig i sicksack mellan tiden före och tiden efter katastrofen. Det vanliga är att sammanbrottet, laglösheten och allt det hemska apokalypsen för med sig skildras ganska utförligt, ofta är det rentav huvudnumret i boken
Vissa recensenter har sett det som den stora poängen med Station Eleven, att St John Mandel hoppat över apokalypsens kaos och elände. Jag lutar nog åt att tycka att det gör romanen svagare, jag har nog aldrig läst en så snäll och nästan lite gullig dystopi. Det gör, tycker jag, att den brister lite i trovärdighet.
I inledningen, när influensaepidemin inte ännu slagit till med full kraft, dör den kände skådespelaren Arthur Leander knall och fall på scenen, när han spelar huvudrollen i King Lear. Det kommer att få återverkningar 20 år senare, dit vi sedan förflyttas av St John Mandel. Romanens geografiska hjärta är Toronto, men den dystopiska delen handlar om ett resande teatersällskap, som färdas över stora områden i Nordamerika.
Station Eleven handlar alltså inte, som många andra dystopiska romaner, om strider om knappa resurser som vatten och mat, men om att sprida kultur, Shakespeare, till de påvra små samhällen som ligger spridda över kontinenten. Vi får följa en handfull karaktärer under deras nomadiserande tillvaro och en profet eller sektledare, som inte uppskattar deras kulturgärning. Den yngsta skådespelaren, Kirsten, minns knappt livet före apokalypsen.
Om romanen har ett huvudbudskap, är det kanske att både civilisationen och kulturen kommer att överleva, så länge det finns människor. Om eller när mänskligheten utsätts för ett verkligt svår prövning, så kommer de goda krafterna segra. Film- och teverättigheterna är redan sålda till den här romanen, och det kan säkert resultera i något spännande.
Station Eleven är inte direkt idyllisk, men ibland gränsar den till det idylliska. Den handlar om kultur, kändisskap, kärlek och gemenskap. Mandel är tveklöst hantverksskicklig, men det hon har skrivit är något mycket ovanligt, en hoppfull dystopi.
En mer uppskattande recension: ”Shakespeare for Survivors”
Intervju med Emily St John Mandel
Om marknadsföringen av romanen
Ola Wihlke
BearBooks 
”jag har nog aldrig läst en så snäll och nästan lite gullig dystopi. Det gör, tycker jag, att den brister lite i trovärdighet.”
Lite lustigt att du väljer just ”trovärdighet” om en hypotetisk dystopisk framtid som vi aldrig ens har varit i närheten av. Kanske har – och jag vet självklart inte – St. John Mandel beskrivit denna hypotetiska värld helt korrekt…? Eller är det jag som är naiv?
Hmmm, där sätter du mig lite på pottkanten. Men jag tror att jag skiljer på realistisk och trovärdig, och att trovärdighet helt enkelt är det som gör att man köper en fiktiv värld eller inte, oavsett om den är realistisk eller ren science fiction. Helt säker är jag inte. Tack för bra fråga!