Apan Justus bor bortom stjärnorna där allt lyser av sig självt

191610-c01a48250be94f7787352aa0e81d9c20 (1)

Moa Bartling och Sebastian Bacigalupe
Den där Justus
Libertad

Vi blir ibland tillfrågade om vi vill recensera böcker, men recenserar i regel inte barnböcker, om det inte är något speciellt. Redan på bild ser man att Den där Justus är något utöver det vanliga, det gäller inte minst huvudpersonen, apan Justus, som bor bortom stjärnorna där allt lyser av sig självt. Justus ser snäll, rolig och lite tokig ut, en perfekt apa i en sagobok.

Själva boken är också riktigt snygg, den gulgröna nästan självlysande Justus, står ut från en blank svart bakgrund. Snitten är också svarta, liksom sidorna inne i boken, som är ett litet rymdäventyr. Det är dessutom en stor volym med kartongtjocka sidor. Boken är som ett fint objekt i sig, som man skulle kunna ha på väggen.

Men texten tycker jag tyvärr är lite svår, redan det första stycket är ganska komplicerat:

”Det sägs att hur långt bort man än reser så ser man alltid ut genom samma fönster. Det betyder att man alltid är samma person som tittar ut genom sina ögon.”

När jag först såg boken tänkte jag att den säkert vore perfekt till min brorsdotter, som är tre år gammal. men jag tror att det kan bli svårt för henne att hänga med i det här rymdäventyret. Nästa stycke:

”Men så finns det platser där man är helt trygg och hemma, platser där man inte behöver titta ut, utan där allt man ser och hör är en del av en. En sådan plats är Blundlund.”

Och till Blundlund kan man fara just i ögonblicket mellan vakenhet och sömn. Det är där man kan träffa apan Justus och hans kompisar – en gris, en uggla, en hund och en björn. De lyser också i klara färger. Men jag tror helt enkelt att det blir svårt för många barn att skilja på det första sättet att vara, i sig själv och i kontakt med omvärlden genom sinnena, och det andra sättet; ”där allt man ser och hör är en del av en själv.”

Det är möjligt att jag underskattar min brorsdotter och andra barn i ungefär hennes ålder, men jag tänker mig att man skulle ha kunnat skriva mycket enklare, inte redan i inledningen göra distinktioner mellan jaget och omvärlden och olika sätt att förnimma verkligheten.

Men det är egentligen ingen avgörande invändning, jag tror att bokens utförande och Justus vänliga leende kommer att få många att vilja följa med till Blundlund. Vad gäller just min bror är han dessutom bra på att fantisera, jag är övertygad om att han kan improvisera om det skulle bli lite väl svårt för hans barn.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s