Angola Cinemas
Foto: Walter Fernandes
Red. Christiane Schulte,
Gabriele Stille, Miguel Hurst
Steidl / Goethe-Institut
När Angola 1975, efter lång befrielsekamp, blev självständigt från Portugal startade ett mycket blodigt inbördeskrig. Det pågick ända till 2002, så landet har verkligen utsatts för prövningar. Men tack vare rika naturtillgångar ångar Angola nu på ekonomiskt med tvåsiffriga tillväxtsiffror. Men rikedomarna fördelas ojämnt.
Ekonomiska medel behövs naturligtvis för alla möjliga andra och mer akuta behov, men när jag läser Angola Cinemas, ett praktverk utgivet av Steidl i samarbete med Goethe-Institut Angola, kan jag inte låta bli att hoppas att den angolanska regeringen och utländska organisationer kommer att satsa något på de många modernistiska biografer som byggdes under kolonialtiden, och som finns spridda över hela landet i mer eller mindre förfallet skick. De flesta står helt oanvända.
Cine Atlântico, Luanda, 1963 Arkitekt: António Ribeiro dos Santos
Alla foton © Goethe-Institut e.V.
Cine Estúdio 404, Huambo Arkitekt: okänd
I redaktörernas korta inledande text talar de om vikten av att bevara ett unikt kulturarv, inte i första hand för att det har ett estetiskt värde, vilket det uppenbarligen har, utan för att det utgör en länk till det förflutna som påverkar förhållandet till både nuet och framtiden. De påpekar att biograferna är mycket mer än bara byggnader i vilka man tittar på film.
Bokens nästa text, skriven av Maria Alice Correia och F. João Guimarãres heter ”Cinemas of Angola: From the closed to the open space”. Det är en kort och komprimerad, men väldigt intressant, historik över biograferna som byggdes under den koloniala perioden. Och den visar just på biografernas mångskiftande funktioner, och vilken viktig roll de spelade i samhället.
Cine Kalunga, Benguela, 60-tal Arikitekt: okänd
Biograferna ritades mestadels av portugisiska arkitekter, och lite förenklat kan man säga att de går att dela in i två perioder:
”Angolas first cinemas in the 1930s, reflect the architecture of the Estado Novo (New State), consisting of enclosed spaces, replete with nationalist and imperial messages. Architecture and urbanism were vehicles for a political and identy-affirming message, expressing the thinking of a strong and authoritarian State.”
Sedan började modernismen och dess idéer erövra världen, med krav på rationalitet och byggnader med öppenhet mot omgivningarna. I Portugal var arkitekterna tvungna att anpassa sig, till konservatism och befintlig bebyggelse. I Angola kanske inte de ekonomiska förutsättningarna var lika goda, men arkitekterna kunde under mindre hämmande omständigheter pröva de nya idéerna och tänja på gränserna. Angola sågs som något av en experimentverkstad.
Dessutom var man tvungna att ta hänsyn till klimatet, hitta olika mer eller mindre avancerade lösningar för att skapa svala och skuggiga miljöer. Klimatet skapade också möjligheter, exempelvis att bygga cine esplanadas, utomhusbiografer. Och man talade rentav om en egen variant av eller stil inom modernismen, Tropical Modern.
Cine Flamingo, Lobito, 1963 Arkitekt: Francisco Castro Rodrigues
I enlighet med kolonialismens förvridna logik byggdes olika biografer för färgade och vita, de var också avsedda för och frekventerade av personer från olika klasser. Det fanns ytterligare ett hinder, många var så fattiga att de inte hade råd till en biobiljett. Men många biografer var stora. De största är Cine Miramar och Cine Atlântico, bägge ligger i Luanda och har en kapacitet på 1622 respektive 1489 personer.
Man använde dem också till annat, allt ifrån utställningar av konst och fotografi till tävlingen Miss Angola. På Cinema Avis har många kända artister uppträtt: Amália Rodrigues, Charles Aznavour, Roberto Carlos, Percy Sledge, Ray Charles och Boney M. Det förekom, men var ganska ovanligt, att man anordnade fester och festivaler i biograferna. Man får intrycket att de under en tid var livliga sociala mötesplatser och knutpunkter, som inte bara besöktes för filmernas skull.
Cine-Bar Tropical, Luanda, Arkitekt: okänd
Den första angolanska spelfilmen gjordes på 40-talet och under 70-talet verkar en samhällsorienterad realism ha blomstrat. I pauserna kunde musik- eller dansgrupper uppträda. Men det var utländska storfilmer som drog mest publik, några av dem som nämns är ”Ben Hur”, ”Bridge Over the River Kwai”, ”Robin Hood”, ”Casablanca” och ”My Fair Lady”. De flesta andra filmerna kom från Portugal och Brasilien.
Apropå musikens viktiga roll i de portugisiska och brasilianska filmerna skriver Correia och Guimarãres:
”Music was always prominent in these films, and was an important complement. Cinema was understood as en extended cultural act. The movie theaters and cine-esplanadas were stages for shows and entertainment, and the majority of them were still in operation after independence, until at least the 1990s. The armed conflict led to the abandonment of the cinemas, given that a good part of the technicians left the counrty.”
Cine-Teatro Luena, Luena, 1956 Arkitekt: okänd
Cine-Teatro Namibe, Namibe, 40-tal Arkitekt: okänd
Walter Fernandes fotografi har drag av dokumentation, han har tagit en hel del foton inne i biograferna. Vissa av dem ser ut att ha blivit övergivna i all hast. Ur en projektor hänger en dammig filmremsa. Men rent generellt ser biograferna ut att vara i ganska gott skick, inte minst med tanke på att Angola plågats av decennier av inre stridigheter och konflikter.
Det är ett helt team som gjort Angola Cinemas och resultatet är en stor, vacker och unik fotobok. Den innehåller mängder med foton och flera skarpa och tankeväckande texter, och den faktaspäckade historiska essän avslutas i en försiktigt optimistisk ton:
”There is concern, there is recognition of the social and political importance of the old cinemas, and there is willingness, but there needs to be a clear plan for the rehabilitation and the revitalization of these unique spaces […]”
Ola Wihlke
BearBooks 