Fotobok: ”The Lost Tribes of Tierra del Fuego” av Martin Gusinde

Lost Tribes of Tierra del Fuego

Martin Gusinde
The Lost Tribes of Tierra del Fuego:
Selk’nam, Yamana, Kawésqar
Thames & Hudson

För ungefär 10.000 år sedan anlände de första människorna till Eldslandet, som idag utgör Chiles och Argentinas mest södra delar. Eldslandet ligger söder om Patagonien från vilket det skiljs av Magellans sund. The Lost Tribes of Tierra del Fuego handlar om tre av ursprungsbefolkningarna, sinsemellan ganska olika, som levde där till för inte helt länge sedan.

Boken handlar även om den tyske missionären och etnografen Martin Gusinde (1886-1969) som gjorde fyra resor till Eldslandet där han missionerade bland och forskade om ursprungsfolken Selk’nam, Yamana och Kawésqar. Selk’nam levde huvudsakligen i Eldslandets östra delar, i dagens Argentina med kust mot Atlanten. Kawésqar levde främst på de sydvästra delarna och öarna bortom dem. Och Yamana befolkade de södra delarna och öarna nedanför dem.

gu 30-99

Harpuner med spetsar av ben användes för att jaga säl, delfin och fåglar [p.193]
© Anthropos Institute, Sankt Augustin, Tyskland

Gusinde gjorde sina resor till Eldslandet mellan 1918 och 1924, och han insåg snart att folken han besökte var allvarligt hotade. I en anteckning skriver han att det som återstår är att försöka rädda vad som räddas kan. Av boken att döma arbetade Gusinde febrilt med att skriva om de tre folkslagen samt att fotografera dem. Han gjorde dem kända runt om i världen, men lyckades inte rädda dem. Att döma av boken var hans stora passion antropologi snarare än att missionera.

Hotet mot de här folkslagen, som räknades i hundratal eller tusental när Gusinde besökte dem, utgjordes, lite förenklat, av tre saker: sjukdomar, kolonisation och regelrätt folkmord. Den stora tillbakagången började åtminstone ett par decennier före sekelskiftet. Men att döma av hans fotografier kom Gusinde dem nära. Han var tydligen en av de första västerlänningar som genomgick en av deras initiationsriter.

Huvudnumret i den här boken är Gusindes fotografier, de mest spektakulära av personer i rituella kroppsmålningar och munderingar, och den inleds med en riktigt spännande essä: ”Uun-Daranata: With Eyes Wide Open” av Christine Barthe. Essän handlar om hur Eldslandets folkslag framställts tidigare i historien. De har beskrivits som jättar, kannibaler och av självaste Charles Darwin, som knappt mänskliga. Han kom dock att ändra uppfattning om hierarkierna mellan olika folk.

Ett citat från en fransk expedition 1882-83 visar med all önskvärd tydlighet hur fördomarna traderades:

”During the sea voyage, we had read and pondered everything that had been written by early navigators like Weddel, Fitz-Roy, Darwin and Wilkes regarding the population of Tierra del Fuego, and we were ready to consider them as the most base creatures in the world, given the appearence imparted to us by all those authors. As soon as the Fuegians appeared before us, we felt as we knew them, and we sought to find in them those characteristics which had been reported by the explorers who had gone before us.”

Christine Barthe ger också exempel på en mer välvillig men nästan lika fördomsfull bild, den av den ädle vilden. Gusindes foton utgör, tror jag att man kan säga, ett undantag i den här traditionen. Hans foton ansluter till en antropologisk icke-stil, han placerade personerna han fotograferade mitt i sökaren och mot en neutral bakgrund. Men, skriver Barthe, det vore ett misstag att tro att fotografierna är realistiska utsnitt ur verkligheten, i själva verket tjänar de Gusindes syften.

Gusinde lät inga spår av kolonisationen komma med i bilderna, han arrangerade dem åtminstone delvis, så att de tre folkslagens kulturer skulle framstå som intakta. Det verkar som om han ville bevara de gamla kulturerna, som de sett ut före mötet med nybyggare och kolonisatörer. Samtidigt var han väldigt respektfull, han avslöjade inte några hemligheter om folken Selk’nam, Yamana och Kawésqar. Han namnger vanligtvis personerna på fotografierna, men inte när han fotar personer som utför en ritual och antar en annan skepnad.

Skriver Barthe: ”Martin Gusindes photographs do not seek to uncover a hidden reality; they focus on depicting what the viewer are permitted to see within the context of the ritual.”

Nästa essä, ”To Save What is Left” av Marisol Palma Behnke, handlar mer i detalj om Gusindes fyra resor. Man får veta en hel del om hans bakgrund, om hans tidiga intresse för antropologi, om hans tid vid ett museum i Chile och om själva resorna. Han verkar mycket tidigt ha insett vilket utsatt läge ursprungsbefolkningarna befann sig i. Redan innan den första resan skriver han om uppdraget olika sidor, lingvistiska, etnologiska med flera, och om ”objects belonging to Chilean citizens, who have a history but who are, sadly, destined to disappear very shortly.”

Men det var först vid det första besöket som han verkligen insåg vad hans uppdrag handlade om: ”It was during this first trip to Tierra del Fuego that Gusindes sense of a mission was born. It arose out of his recognition – his conviction – that faced with the terrible fate of a people on the brink of total extinction, science had to intervene, and with utmost urgency. It was this fact that would drive his reasearch and form the basis of his photographic work from this point on.”

Jag kan inte bedöma om Gusinde hade kunnat utöva sitt inflytande för att påverka händelseutvecklingen, men man får inte det intrycket. Hans foton, som fyller den här mäktiga volymen, den här djupt sorgliga boken, vittnar hursomhelst om att det en gång fanns folkslag som levde enligt urgamla traditioner i Eldslandet, långt innan europeiska sjöfarare nådde Amerika. De bodde i enkla hyddor och svepte pälsar omkring sig, och lyckades överleva i en visserligen rik men mycket karg miljö. Man jämför klimatet med Färöarnas och Islands.

Många foton är ganska konstlösa porträtt, av enskilda eller grupper, och foton av hyddor gjorda av grövre grenar och täckta med pälsar från lamadjurets kusin guanacon. Den går i motsats till lamadjuret inte att domesticera, Eldslandet saknar helt inhemska djur att domesticera, förutsättningarna för en jordbrukskultur är mycket begränsade. Vissa folkslag levde som nomadiserande samlare och jägare, andra hämtade sin föda ur havet, allt från skaldjur och mollusker till säl- och valkött.

GU 23-16

The Shoort spirits Télil, representing the sky of rain (northern sky),
and Shénu, representing the sky of wind (western sky). Each mask,
known as an asl, was made of guanaco leather stuffed with dried
leaves and grasses. [p.100] © Anthropos Institute, Sankt Augustin,
Tyskland

GU 24-11

K’terman, the spirit Xalpen’s baby, is presented to the women by
the shaman Tenenesk. Entirely daubed in red ochre, his body is
covered with fluffy goose down [p.83] © Anthropos Institute,
Sankt Augustin, Tyskland

De mest spektakulära fotona avbildar personer med rituella kroppsmålningar, kroppen täckt av dun från fåglar, med masker och med huvudbonader av päls eller bark. Den mest spännande essän handlar om Selk’nam-folkets initiationsrit för unga män, mellan sjutton och tjugo: ”Myths and Initiation Rites” av Anne Chapman. Riten kallas Hain och kunde innan folket blev decimerat vara ett år, ibland mycket längre. Ritens längd beror helt enkelt på att det tar lång till att lära sig allt man behöver kunna för att överleva med så små resurser i Tierra del Fuego. Jaktvapnen var båge och pil samt olika kastvapen.

Ritens första del gick ut på att den som skulle initieras, en kloketen, blir skrämd av en man som maskerad spelar anden Shoort. När de äldre männen slutligen uppmanar kloketen att demaskera Shoort upptäcker han att det är en av hans gelikar. Efteråt måste han svära på att aldrig avslöja för kvinnor eller barn att anden i själva verket är en förklädd man.

Ett annat syfte med riten var att slå vakt om männens makt över kvinnorna. Selk’nam-folket var strängt patriarkalt, och därför hölls kvinnorna okunniga om maskeraden. Det sägs i alla fall att kvinnorna trodde på andar och i synnerhet på Shoort:

”Shoort was feared not only because he was the supernatural ally of men, but also because of his almost daily visits to the camp in which the women and children lived. On these visits he played havoc with the women, tearing down their dwellings and even beating them, especially those whose husbands had complained of their not being obediant or subservient enough.”

Sedan påpekas skyndsamt att Hain inte bara handlade om att skrämma kvinnor och barn till lydnad, riten hade också festligare inslag och män och kvinnor hade roligt tillsammans. Dessutom visar det sig att männen hade dåligt samvete, eller hur ska man annars förklara den utstuderade myt som de uppfunnit och fört vidare. Enligt denna myt hade det tidigare rått ett matriarkat, under vilket männen blivit hunsade och tvingade att jaga och förse kvinnorna med mat. De hade blivit lurade på samma sätt som de själva lurade kvinnorna. På så vis rättfärdigade männen status quo, under inga omständigheter fick det bli en återgång till matriarkatets skräckvälde.

Jag hade gärna sett att boken innehöll några fler essäer av det här slaget, som tränger lite djupare in i de tre folkslagens vardag, tankevärldar och mytologi. ”Myths and Initiation Rites” är riktigt spännande och intressant. Jag hade gärna läst texter eller delar av texter av Martin Gusinde också, men The Lost Tribes of Tierra del Fuego är ett riktigt praktverk, en stor samling unika foton inramade av fyra korta men mycket gedigna essäer.

Boken är ett mångnationellt projekt, med fransk och spansk redaktör, skribenter från Frankrike, Tyskland och USA, och jag tror att boken ges ut i flera länder samtidigt. Det är hursomhelst en påkostad volym och innehållet väcker både förundran och fascination, men kanske framförallt respekt för folken Selk’nam, Yamana och Kawésqar samt Martin Gusinde. Om man vill vara cynisk kan man ju säga att Gusinde själv var en del av problemet, tillströmmande västerlänningar, men det är nog en efterkonstruerad förenkling.

Däremot kan jag inte låta bli att tycka att mycket i den här historien är ironiskt, exempelvis att det antropologiska museet i Eldslandet bär Martin Gusindes namn – han var där i sammanlagt några år – och inte är namngivet efter de folk som eventuellt bott där i 10.000 år.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s