Hiroshi Watanabe
The Day the Dam Collapses
Daylight Books, 2014
Hiroshi Watanabes senaste fotobok inleds med en dikt, ”Blink”, av Kirsten Rian som gestaltar en känsla av att livet är skört, väldigt skört och värdefullt. Antingen har boken lånat sin titel från en formulering i dikten eller så är dikten skriven utifrån boktiteln:
”The day the dam collapses is every day, little deaths while flipping eggs, brushing hair out of the daughters eyes, waiting at the mechanics. Aquamarine, the sky might be aquamarine this day, opening up through clouds, pieces through the kitchen window. Sky looks like water, water likes sky, particularly if one squints. Or hangs upside down.”
All images © Hiroshi Watanabe
Watanabe, född i Sapporo, Hokkaido, 1951, men sedan 1975 bosatt och verksam i Los Angeles, är kanske mest känd för sitt svartvita foto men de kvadratiska fotona i The Day the Dam Collapses är både i färg och fotade digitalt. Fotona ingår i en serie som han påbörjade för drygt fem år sedan när han fick barn, några foton föreställer också barn, andra avbildar hav, blommor, träd och insekter. Fotona handlar på olika sätt om livet, tiden, förgängelse och döden.
Fotona har karaktär av snapshots och speglar en vilja att fånga de här olika aspekterna av livet. Sammantaget ger fotona ett kontemplativt och filosofiskt och samtidigt dokumentärt intryck. Ofta verkar det som om Watanabe har zoomat in något som han tycker har en symbolisk eller metaforisk betydelse. Fyra skalbaggar som äter en mask påminner om att vi själva är bundna till den biologiska världen.
I en avslutande text, som har samma titel som boken, skriver Watanabe om hur vi alla på sätt och vis är som karaktärerna i en katastroffilm. Vi är ovetande om vad för slags katastrof som kommer att drabba oss; vi vet att vi kommer att drabbas av en katastrof, att vi eller våra anhöriga kommer att dö eller blir sjuka, men vi lever som om katastrofer bara vore något som drabbar andra.
Watanabe skriver väldigt fint om vardagsfilosofiska frågor, framförallt om meningen med livet. Han skriver att han har nått ett stadium där han inte längre besväras av att inte tro att livet har någon mening. Min gissning är att det delvis beror på att han blivit far igen och att han älskar sin familj. Min gissning är att det beror på att han har ett kreativt yrke, att han på sätt och vis hela tiden, genom sitt fotografi, skapar mening, kanske inte meningen, men i alla fall mening.
Jag har läst en annan recension av The Day the Dam Collapses som är väldigt uppskattande, men har en invändning: ”My one criticism of Watanabe is that he can sometimes be overly sentimental” Jag hajade verkligen till när jag läste det, för jag tycker att det är en av de stora poängerna med boken.
Jag är inte heller någon anhängare av sentimentalt fotografi, men jag tycker att det finns olika sorter och att sentimentalitet kanske rentav generellt sett är underskattat. Jag tycker snarare att Watanabe är modig – han sänker verkligen garden om man ser till vad som förväntas av fotoböcker idag – som bejakar ett visst mått av sentimentalitet både i text och bild. Jag tycker att The Day the Dam Collapses är väldigt vacker, djupt rörande och nära nog befriande. Dessutom en utsökt välgjord bok.
Ola Wihlke
BearBooks 