Fotobok om husockupanter på Lower East Side, New York, på 90-talet

Ash Thayer
Kill City: Lower East Side Squatters 1992-2000
powerHouse Books

”The punk community taught me that I could take the pain and rage I felt and do something productive with it, involving social activism, music, and artistic expression.”
– Ash Thayer

Idag är Manhattan helt gentrifierat, mark- och bostadspriserna tillhör de högsta i världen, och många tvingas flytta, både personer och lokala butiker. Det gäller även sedan länge Lower East Side på södra Manhattan. Många butiker har slagit igen och ersatts av boutiquer som har namn som låter dyra, som Doyle & Doyle, Alfie Rivington Club och Obsessive Compulsive Cosmetics.

Det känns nästan overkligt att titta i och läsa Kill City som i text och bild berättar om de legendariska husockupationer som genomfördes på Lower East Side ända fram till början av 2000-talet. Bokens författare, Ash Thayer, från Memphis, Tennessee, hade en lite småstrulig tonårstid, hon kallar sig både hardcore och punkare, och kom till New York 1992 för att plugga konst. Hennes dåtida Manhattan liknar inte dagens Manhattan.

I en pressrelease tecknar förlaget powerHouse Books en stämningsbild:

”New York City in the 90s saw the streets of the Lower East Side overrun with derelict buildings, junkies huddled in dark corners, and dealers packing guns. People in desperate need of housing, worn down from waiting for years in line on the low-income housing lists, had been moving in and fixing up city-abandoned buildings since the mid-80s in the LES.”

Foto © Ash Thayer

Thayer hade svårt att få fäste på hyresmarknaden, hon var tvungen att flytta från en lägenhet på Upper East Side och blev sedan avhyst från en bostad i Brooklyn. Av en bekant fick hon vetskap om ett alternativt sätt att bo: squatting. Eller ockupera hus som det heter något otympligare på svenska.

Thayer hamnade i, kanske inte helt av en slump, en ockuperad fastighet där det bodde mycket punkare. Byggnaden kallades See Skwat (C Squat). Thayer påpekar att hennes bok inte alls gör anspråk på att skildra ockupantrörelsen på Lower East Side, hon skildrar i första hand See Skwat, men det fanns samarbeten och en solidaritet mellan ockupanterna i de olika husen och kvarteren.

Konserterna som hölls i källaren lär vara legendariska. Thayer laddar på med namn i förordet, som för att fastställa den musikaliska inriktningen: Crass, Fugazi, Patti Smith, Specials, Hole, Clash, Damned, Bad Brains, Dead Kennedys, Sex Pistols med många fler.

Foto © Ash Thayer

Om man bara bläddrar i boken – fotona är tveklöst bokens huvudnummer – får man intrycket att man arbetade och byggde mycket samt att man bara hängde med varandra. Men trots att byggnaderna ofta var rejält risiga lyckades man skapa trivsamma rum att bo i. Tyvärr är det ganska tunt med bilder från konserter och fester.

Den grundläggande filosofin var D.I.Y. Det kunde vara lite si och så med el och rinnande vatten, när det var ont om pengar letade man reda på mat i containrar. Inte utan stolthet skriver Thayer i förordet: ”Together, my fellow squatters and I crafted a life out of New York City’s throwaways.”

Foto © Ash Thayer

Det verkar inte som om Thayer överhuvudtaget hade några planer på att samla sina foton i en bok. Hon kunde fota mer och mer fritt ju mer hon blev en del av gemenskapen. Men fotona hade en viss praktisk nytta, dels när man höll på med olika byggnationer, dels för att dokumentera att man gjort fastigheter beboeliga, dokumentation som kunde vara väldigt viktig juridiskt.

De juridiska turerna är inte helt enkla att förstå, men ofta är motparten staden New York, som enligt den här berättelsen lät mängder med fastigheter stå oanvända och förfalla samtidigt som väldigt många människor, inte minst ungdomar, saknade tak över huvudet. Vissa ockupationer har för övrigt varit väldigt framgångsrika. Vissa ockupanter lyckades få rätt att ta över fastigheter och bilda kooperativ. Jag hade gärna läst lite mer om den här processen.

Foto © Ash Thayer

Boken består av Ash Thayers förord och foton, som genomgående är okonstlade och intima, en blandning av svartvitt och färg. Den avslutas med en intervju med Thayer, som inte är särskilt märkvärdig. Desto mer läsvärda är de korta texter som några av hennes vänner skrivit, hågkomster av hur slitigt och givande det var under de där åren på 90-talet. Berättelserna ger alls inget romantiserande intryck, även om de handlar mycket om den starka vänskapen och gemenskapen. Precis som många av fotona är de däremot romantiska.

Beer Olympics I, Williamsburg, 1994 © Ash Thayer

Och så har boken en introduktion, författad av pastor Frank Morales, som skriver oerhört initierat om ockupanterna på Lower East Side, som dök upp 1984 under Reagans storhetstid. Morales är själv en veteran som husockupant och verkar kunna varenda detalj i den här rörelsens historia, kanske snarare en rörelse av rörelser. Massor av fakta, även om organisationen, och berättelsen breddas till att omfatta hela New York.

Morales går ännu längre bak i tiden, till 60- och 70-talet, när staden New York var på ruinens brant, när stämningen var vagt apokalyptisk eller kanske lite som i Taxi Driver, desperat och riktningslös, och droger och kriminalitet var ett mycket mer utbrett fenomen än idag. Han berättar om kampen för vettiga bostäder och om slum lords som lät sina fastigheter förfalla eller tände på dem för att få ut försäkringspengar.

Morales berättar även en hel del fina anekdoter, jag kan inte låta bli att citera ett längre stycke, som dessutom fångar hans skarpa New York-stil:

”I assisted and lived in our original squatter ‘mother ship,’ 327 East Eighth Street. Opened up by Scott and Julie, Steve, Cathy and Robin, Kelly, Alan, and Christy, we had hootenannies lead by Michelle Shocked, Ginsberg came by for the occasional reading. Later I lived at 292 East Third, which was to become Bullet Space, liberating that edifice along with co-conspirators Tenesh, the Castrucci brothers, Josh Whalen, and others. But my heart still belonged at Eighth Street, so back I went, moving down the street to 319, originally opened by Mike Shenker and Natasha in 1984. It was home to Jorge Brandon (El Coco que Habla) beloved elder of Nuyorican Poets (where Bimbo Rivas would come each morning with café con leche y pan con mantequilla for him), Rex and Rosemary, Jim the Mosaic Man. Later, after May 1989, when we were forcibly evicted from there (see The Battle of 319 by Seth Tobocman), I moved to the Sunshine Squat on Sixth Street with Fox and Doreen and others, where after a spell I gave my place over to the edgy Pete Missing. Later, into the 90s, I lived at Dos Blockos for a while, finally relocating to 377 East Tenth Street in 2002–The Tenth Door–
where I still reside.”

Visst det är mycket adresser och namn, men Morales verkar också känna alla och ha fenomenala kunskaper. Hans introduktion – han avslutar med uppmaningen ”Squat the World!” – bidrar tveklöst till att göra Kill City till en ännu bättre bok, en fantastisk bok. Förlaget, powerHouse Books i Brooklyn, kan också vara värda att hålla koll på. De ger ut magnifika böcker, inte sällan tunga pjäser och ofta med anknytning till New York.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s