Den amerikanska författaren James Salter avled i fredags 90 år gammal. Han började sin bana som officer och pilot i US Air Force, men lämnade det militära 1957 i samband med publiceringen av hans första roman, The Hunters. Trots att den filmades med Robert Mitchum i huvudrollen blev de följande böckerna sällan några riktigt stora försäljningssuccéer. Salter kallades ibland, med en betydande överdrift, för ”den bästa författare du aldrig läst”.
Men med sin sista roman All that is, som kom ut 2013, fick Salter det erkännande, också utanför Amerika, som många kritiker och fans länge ansett att han förtjänade. Det var då hans första bok på 30 år. Salter är ett bra exempel på en författare som uppskattas särskilt mycket av andra författare; Richard Ford har kallat honom ”the Master”, Saul Bellow var en beundrare och Philip Roth och många andra kan läggas till listan.
Nick Paumgarten skrev en väldigt fin profil över Salter i The New Yorker 2013, ”The Last Book” I den finns det många exempel på Salters speciella humor, som i denna anekdot:
”‘Light Years,’ which many writers and readers now consider a masterpiece, attracted some good reviews. But there were also some savage ones. Anatole Broyard, in the Times, deplored the characters, and the exoticism of their names. (Salter, stung, wrote him a letter: ‘Come on. Anatole?’)”
Intervjun i The Paris Review från 1993 är sensationellt bra: ”James Salter, The Art of Fiction No. 133” Svar på frågan om han lägger stor vikt vid enskilda ord:
”I’m a frotteur, someone who likes to rub words in his hand, to turn them around and feel them, to wonder if that really is the best word possible. Does that word in this sentence have any electric potential? Does it do anything? Too much electricity will make your reader’s hair frizzy.”
Salter skrev även en hel del noveller, med novellsamlingen Dusk and Other Stories vann han ett PEN/Faulkner Award. Novellsamlingar vinner sällan det priset. I New Yorkers rika arkiv finns bland annat novellen ”Last Night”.
Ola Wihlke
BearBooks 