När jag får besök hemma i min lägenhet händer det ibland att besökaren ställer sig och tittar på min bokhylla i vardagsrummet. Den upptar en hel vägg, men är inte exceptionellt stor. Efter en stunds tystnad kommer sedan ofta en vagt skeptisk fråga: ”Har du läst alla de här böckerna?”
Ibland tolkar jag frågan som lite lätt passivt-aggressiv: ”Du har väl inte slängt bort en massa värdefull tid på att läsa allt det här?” Då händer det att jag svarar att böckerna i hyllan bara är en bråkdel av alla jag läst och att jag läst det mesta i hyllan.
Ibland tolkar jag frågan som lite vagt beklagande: ”Du har väl inte slängt bort en massa värdefull tid på att läsa allt det här?” Då händer det att jag tröstar vederbörande med att hyllan är full med olästa böcker. Men för att inte framstå som extravagant, skyndar jag att tillägga att jag ser fram emot att läsa dem när jag blir gammal.
Ibland tolkar jag frågan bokstavligt: ”Har du läst alla de här böckerna?” Då brukar jag svara att jag läst typ 75 eller 80% procent av böckerna.
Trots att jag fått frågan ”Har du läst alla de här böckerna?” ganska många gånger, så blir jag fortfarande ganska ställd. Det känns som om jag avkrävs en förklaring till att jag har mycket böcker; det finns böcker lite varstans i lägenheten, i hyllor och skåp, i form av travar och pyramider.
Därför blev jag så vansinnigt glad när jag häromdagen återupptäckte den underbara lilla essän ”Unpacking My Library: A Talk About Book Collecting” av Walter Benjamin (1892-1940). Essän publicerades första gången 1931 och skrevs tydligen när Benjamin, två år efter sin skilsmässa, äntligen fick packa upp sin boksamling i sin nya bostad. Redan inledningen vittnar om att Benjamin bejakar boksamlandet:
”I am unpacking my library. Yes, I am.”
Det låter nästan som inledningen till en dikt av Walt Whitman och Benjamin talade själv om sin kärlek till böcker som bibliomani. När han packar upp sina böcker är det som en blandning av ett kärt återseende och ett äventyr. Det är ett sinnligt och ganska rörigt företag som väcker det förflutna till liv.
Egentligen tycker jag att essän handlar lika mycket om ett förhållningssätt till böcker som till boksamlande i vanlig bemärkelse. Det förhållningssätt Benjamin skildrar kan man ha till 20 böcker likväl som till 2000, som han i essän beräknar att han har. Samlarens förhållande till sina böcker är ett förhållande till föremål ”which does not emphasize their functional, utilitarian value – that is, their usefulness.” Det handlar inte om nytta; Benjamin använder istället ord som ”kärlek” och ”förtrollning” för att beskriva förhållandet.
När Benjamin packar upp böckerna är det en salig röra. Samlaren befinner sig ständigt i ett dialektiskt tillstånd mellan två ytterligheter – ordning och kaos. Och när Benjamin packar upp sina böcker fylls hans medvetande av bilder, minnen och associationer som väcks av böckerna. Han minns en rad städer han varit i där han köpt böcker, olika rum i vilka böckerna förvarats och rum i vilka han läst olika böcker. Det kanske är så att böckerna finns levande inom oss, men Benjamin tycks framhålla att vi på sätt och vis finns levande i våra böcker.
Han talar vid flera tillfällen om magi:
”The most profound enchantment for the collector is the locking of individual items within a magic circle in which they are fixed as the final thrill, the thrill of acquisition, passes over them … The period, the region, the craftsmanship, the former ownership – for a true collector the whole background of an item adds up to a magic encyclopedia.”
I essän ligger inte fokus bara på boken som fysiskt objekt. Benjamin skriver också om annat som laddar boken med värde eller magi, exempelvis införskaffandet och bokens tidigare historia.
Hannah Arendt var tydligen inte så förtjust i just den här essän. Walter Benjamin var marxist och inte helt förvånande har essän, som väl riskerar att läsas som ett bejakande av habegäret – han skriver rentav att en personligt ägd bok i någon bemärkelse är mer värd en en biblioteksbok – granskats för att se om dess idéer går att förena med de marxistiska. Om det ämnet intresserar rekommenderas följande essä varmt: ”Archiving the Future: Unpacking Benjamins Collection” av Pil och Galia Kollectiv.
En annan väldigt spännande essä är ”Upacking: Walter Benjamin and his Library” av Joseph D. Lewandowski. Eller så kan man googla på Benjamin och hans essä. Det kan ge god utdelning. Det är många på nätet som använder ”Unpacking My Library: A Talk About Book Collecting” som utgångspunkt för personliga berättelser om sitt eget förhållande till böcker.
Skriv gärna och berätta om du känner igen dig i Walter Benjamins beskrivning av boksamlandet? Eller håller den här sortens samlande på att bli helt föråldrat i takt med att digitaliseringen drivs allt längre?
Ola Wihlke
BearBooks 