Efter Babel
Poesin kommer att göras av alla!
89plus
Moderna Museet / Koenig Books
Enligt den bibliska berättelsen byggde människorna en stad vars torn sträckte sig ända upp till himlen. De talade ett och samma språk men nu straffar Gud dem för förhävelsen genom att ”skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger”. Platsen kallas Babel och Babels torn står som symbol för den gudomligt initierade språkförbistringen.
På Moderna Museet visas just nu utställningen Efter Babel, den pågår fram till 30 augusti, som ser på den språkliga mångfalden, inom konsten och poesin, som en betydande tillgång snarare än som en språkförbistring. Efter Babel är en stor grupputställning om de många språken i dagens konst och gemensam nämnare för de inbjudna konstnärerna är att de skapar länkar mellan skilda språk och kontinenter. Två huvudteman är språk och översättning i en globaliserad, digitaliserad och språkligt homogeniserad värld.
Installationsvy, Efter Babel / Poesin kommer att göras av alla! / 89 plus,
Moderna Museet, 2015 © Foto: Åsa Lundén/Moderna Museet
I centrum av utställningen står ett torn byggt efter ett koncept av Simon Denny (Nya Zeeland/Tyskland) i samarbete med Alessandro Bava (Italien/Storbritannien). Enligt katalogen har man i bygget införlivat tankar från den legendariska och skandalomsusade utställningen Poesin måste göras av alla! Förändra världen! Det var en utpräglat politiskt radikal utställning som hämtade inspiration från både ryskt avantgarde och surrealism. Den visades på Moderna Museet 1969.
”Konsten måste bli livets innehåll, ty endast så kan livet bli vackert.”
– Malevich
Utställningen utlöste en häftig debatt i Dagens Nyheter i vilken vissa hävdade att den borde stängas. Riksdagens revisorer framhöll att museet skulle syssla med konst och inte propaganda. Olof Palme avstyrde en stängning av utställningen.
Installationsvy, Efter Babel / Poesin kommer att göras av alla! / 89 plus,
Moderna Museet, 2015 © Foto: Åsa Lundén/Moderna Museet
2000-talets variant av Babels torn, som har en tydlig internet- och dataspels-estetik, är tänkt att fungera som centrum och scen för Efter Babel. Följande konstnärer medverkar och samtliga sägs vara särskilt intresserade av språk och gränslös kommunikation: George Adéagbo (Benin/Tyskland), Etel Adnan (Libanon/Frankrike), Kader Attia (Algeriet/Frankrike), Yael Bartana (Israel/Nederländerna), Paul Chan (Hong Kong/USA), Rivane Neuenschwander (Brasilien/Storbritannien), Michelangelo Pistoletto (Italien) samt Haegue Yang (Korea/Tyskland).
Etel Adnan, Sans titre, 1973 © Etel Adnan.
Foto: Moderna Museet / Prallan Allsten
Jag tycker att katalogens presentation är lite rörig. Det är svårt att förstå hur de olika delarna av utställningen hör samman och vad innehållet i dem är. Men verken av de nio samtidskonstnärerna länkas samman med poesiprojektet 89plus. Skriver Daniel Birnbaum och Ann-Sofi Noring i utställningskatalogens förord:
”Hans Ulrich Obrist och Simon Castets har initierat utställningen Poesin kommer att göras av alla! och plattformen 89plus, vilka båda iscensatts på LUMA Foundation i Zürich, 2014, och refererar till Moderna Museets utställning Poesin måste göras av alla!, 1969. De bytte bara ut ordet ‘måste’ till ett konstaterande ‘kommer att’, eftersom vi idag befinner oss i det största av alla poem, internet, enligt Kenneth Goldsmith.”
Det är avantgarde-experten Kenneth Goldsmith som tillsammans med Luna Miguel curerat det poetiska programmet. Och plattformen 89plus utgörs av poeter födda 1989 eller senare. 1989 föll Berlinmuren. 1989 började apartheidsystemet upplösas, men det var också året för massakern på Himmelska Fridens torg. Och 1989 var året då World Wide Web började etablera sig på allvar.
Vladimir Tatlin
Letatlin, bild från utställningen Poesin måste göras av alla! Förändra världen!
1969., 1932 © Vladimir Tatlin. Foto: Moderna Museet/Erik Cornelius, 1969
Poeterna passar med andra ord in på den beskrivning Goldsmith för inte länge sedan gjorde av post-internet-poeter i en artikel i New Yorker: ”Post-Internet Poetry Comes of Age” För de här poeterna är internet en självklar del av både tillvaron och den poetiska verksamheten.
Det är en imponerande skara som medverkar: Rachael Allen, Ho Rui An, Natalia Marina Fuentes Araya, Elis Burrau, Sophie Collins, Philip Berlim & Louise Dahl, Andrew Durbin, Robert Glück, Kenneth Goldsmith, Arvida Byström & Maja Malou Lyse, Yodit Girmay, Luna Miguel, Eileen Myles, George Nordmark, Giovanna Olmos, Claudia Pages, Bunny Rogers, Jesse Stecklow, Klara Ström med flera.
Under utställningen kommer poeterna att skriva och skapa poesi on demand och i anslutning till tornet anordnas läsning och diskussioner. I förordet står det att 89plus refererar till den radikala utställningen på Moderna 1969, men det är inte helt lätt att hitta de referenserna i poesiavsnittet av utställningskatalogen. Medverkar gör åtta av ovannämnda poeter och min stora favorit är Sophie Collins, som bidrar med två väldigt underhållande och udda texter.
”Konsten är inte en spegel att hålla upp inför verkligheten utan en hammare att forma den.”
– Arvatov
Det är en väldigt fin utställningskatalog, Efter Babel, som i faksimil återger katalogen från 1969. Men det jag tycker är mest påtagligt är bristen på kopplingar mellan de båda polerna Poesin kommer att göras av alla! och Poesin måste göras av alla! Och jag tycker att man borde ha publicerat en text av Goldsmith, om det nu är hans syn på dagens poesi man ansluter till. Förordets ”enligt Kenneth Goldsmith” låter aningen distanserande.
Jag hade även gärna sett att poesin hade fått ta större utrymme, och man i katalogen skrev mer om förbindelserna mellan poesi och konst, tydligare formulerade syftet med att sammanföra konst och poesi samt syftet med att anknyta till den radikala utställningen 1969. Rent generellt tycker jag att texterna är väl vaga, men Efter Babel är som sagt en väldigt fin katalog, med 160 fullmatade sidor.
Ett citat, man kanske rentav kan kalla det utställningens motto, från intervjun med Etel Adnan är tryckt på katalogens baksida: ”Jag menar att vi borde vända på synen på Babels torn som en apokalyptisk händelse och se det som någonting gott. Vi borde prisa denna mångfald av språk.”
Ola Wihlke
BearBooks 