Nervsystem – ung dansk poesi
Red. Jonas Rasmussen
ellerströms
”Man kan ta på sig dikten som glasögon och se: verklighet.
Men det betyder inte nödvändigtvis att det inte är bättre
att ta på sig verkligheten som glasögon och läsa dikten”
– Palle Sigsgaard
Den unga danska poesin är stekhet och den har haussats i artiklar som ”En boom för dansk poesi” och ”Punkig rättframhet väcker ung läslust i dansk poesiboom”. Den senare är en intervju med Asta Olivia Nordenhof (dikt), som tillsammans med Yahya Hassan kanske är den unga danska poesiboomens klarast lysande stjärnor. De finns översatta till svenska.
Och nu finns det en enastående bok om man är intresserad av att utforska den unga danska poesin: Nervsystem – ung dansk poesi. Redaktören, Jonas Rasmussen, skriver i sitt skarpa förord att boken är som en slags uppföljare till den klassiska antologin Och ditt hjärta slår och slår – 12 unga danska poeter (2002).
Till den nya antologin fick Rasmussen i uppdrag att välja ut 10-15 poeter som debuterat i Danmark i bokform mellan åren 2003 och 2013. Han läste ungefär 3000 sidor lyrik och kom fram till följande laguppställning, som även inkluderar Nordenhof och Hassan: Søren Petersen & Christian Bretton-Meyer, Sternberg, Rasmus Halling Nielsen, Maja Lee Langvad (dikt), Anders Abildgaard, Palle Sigsgaard, Theis Ørntoft, Amalie Smith (dikt), Julie Sten-Knudsen, Mia Degner, Louise Juhl Dalsgaard, Olga Ravn och Morten Chemnitz.
Rasmussen skriver om hur de här poeterna lanserats som en generation, närmare bestämt som generation etik. Begreppet myntades om jag förstått saken rätt i Information, som anordnat ett samtal om den nya unga poesin:
”Elisabeth Friis mener, at de yngre forfattere er karakteriseret ved et uironisk forhold til tingene. Til forskel fra nogle af de lidt ældre forfatteres – man kunne nævne Lars Frost eller Helle Helle – mere eller mindre subtilt ironiske måde at fortælle på. Den karakteristik er Mikkel Frantzen enig i, og han uddyber: ‘Det, der kendetegner denne generation, er en etisk forpligtigelse på verden. Tidligere har man måske også haft æstetiske fællesskaber, men der har ikke været denne direkte forbindelse til en form for etik.’”
Alla poeter var inte stormförtjusta i att bli sammanförda med ett ganska luddigt generationsbegrepp. Skrev Amalie Smith en tid senare i Information:
”Men der er tre ting, der gør mig betænkelig ved betegnelsen ‘Generation etik’. Det ene er ordet generation, det andet ordet etik og det tredje at se dem forbundet.”
Rasmussen är också skeptisk till begreppet men, tillägger han, ”diskussionerna kastade ändå ett ljus över det faktum att många unga danska poeter har ett starkt politiskt och socialt engagemang.” Men jag hittar faktiskt väldigt lite av det där starka engagemanget i antologins dikter, sammanlagt 180 sidor. Maja Lee Langvad och Yahya Hassan passar nog bäst in på beskrivningen. Langvads smarta utforskningar av danskheten är öppet politiska. Asta Olivia Nordenhof skulle också kunna sorteras in under etiketten den etiska generationen, men hennes mest samhällsengagerade dikter finns inte med i antologin.
Jag tycker att det mest slående med antologin är mångfalden och den höga och jämna kvaliteten. Jag tycker att dikterna ägnar sig åt allt möjligt annat än just åt etik och politik. Morten Chemnitz skriver fantastiska dikter, men deras strama sensualism får mig att associera till poeter som Ola Hansson och Vilhelm Ekelund:
”De klara blå återkastat från de översta fönstren. Den omålade och
naket grå muren in mot nästa innergård. Den stilla morgonen och
solen igenom.”
Eller:
”Det finns lite blått nu bakom det tunna lagret av tunna moln över
husen. I upprepning av dagen dagen. I hagtornen det nästan
svart i de röda bären.”
Jag hittar betydligt mycket mer estetik än etik i antologins dikter. Det finns inslag av surrealism, kanske ännu mer absurdism, och dikter vars perspektiv skulle kunna kallas fenomenologiska, vetenskapliga eller existentiella. Förhållandet mellan jaget och världen är ofta ifrågasatt eller problematiserat. Som diktjaget i en av Sternbergs dikter formulerar det:
”Först var jag
tvungen att
komma på
vilka
behov jag hade
sedan var jag
tvungen att
komma på
hur
mina behov
skulle tillfredställas
som om jag
hade varit
min egen bebis”
Jag uppfattar allt omkring mig med hjälp av en kropp jag inte förstår, heter det i en annan dikt. Världen framstår som svårbegriplig och det egna jaget framstår som svårbegripligt och undflyende. Palle Sigsgaard inleder varje strof i en lång katalogdikt med ”Hon hyser tvivel”:
”Hon hyser tvivel om huruvida hon kommer fortsätta vara
densamma eller om hon kommer förändras. Herakleitos: allting
förändras. Parmenides: ingenting förändras
Hon hyser tvivel om huruvida förändring kan visa sig som annat
än en chock och om den kan komma smygande
Hon hyser tvivel om huruvida man kan förändra sig till det bättre”
Amalie Smith, många av hennes dikter är magiska, diktar också om kroppen, fast i en lite vetenskaplig eller saklig stil: ”Kroppen är en maskin som sorterar och ombildar materia och ger den en kropps struktur.” Och tre punkter i dikten ”September” som också anknyter till temat kropp och kontroll och brist på kontroll:
”3. Jag kände en stark lust inför alla former av samlande; privata samling-
ar, muséer, arkiv, kuriosakabinett; tingen i tid, tingen i sammanhang
och tingen i sig själva.
4. Jag kände en stark lust inför alla former av upplösning; kroppens,
tingens, minnets, tidens.
5. Cura är latin och betyder omsorg, vård, skrift. Från cura kommer
curiosus: nyfiken, omsorgsfull, och senare kuriosum: det nyfikenhets-
väckande.”
Den femte punkten kanske rentav handlar om en slags etik eller en etisk hållning, men det som fängslar mig mest med den här antologin är som sagt mångfalden och kvaliteten. Jag tycker att jag hittar spår av romantik, symbolism och en del tidig modernism i stil med Edith Södergran. Jag tänker exempelvis på inledningen till en dikt av Theis Ørntoft:
”Jag drömde att jag gick ut ur solsystemet genom en vägg av djungel.
Jag drömde att min tunga slickade världen ren från glaciärer
när man städar ska man göra det ordentligt
molnfri himmel och komet.”
Ørntoft är inte ensam om det här romantiska och expansiva draget, men han återkommer flera gånger till natten, drömmen och rymden. En dikt talar om en dröm i vilken grundvattnet på en fjärran planet blir blod. Det finns en stark längtan i dikterna, ibland uttalad:
”Jag längtar till ett före och ett efter.
Det att jag nu ligger sömnlös i Vintergatan
påminner mig om igår
där jag ligger sömnlös i Vintergatan
jag kan inte hålla tiderna åtskilda
förstår du problemet”
Det här med den etiska generationen tycker jag mest liknar ett marknadsföringsknep, som när man lanserar ett gäng konstnärer som en grupp, det ger synergieffekter, men Nervsystem är en suverän antologi fullmatad med ny spännande poesi. Det är en inspirerande bok. Temperament och stilnivå skiftar, som Rasmussen skriver i förordet, men dikterna har genomgående en stark intensitet och ett tilltal som berör.
Ola Wihlke
BearBooks 