Jonathan Galassi
Muse
Jonathan Cape
Jonathan Galassi är översättare, poet, före detta redaktör på Paris Review och, inte minst, toppchef på förlaget Farrar, Straus & Giroux i New York. Med romanen Muse begår han romandebut och den utspelar sig i förlagsvärlden, Muse är som en kärleksförklaring till bokbranschen som den såg ut för några decennier sedan. Ett citat ur den inledande texten:
”This is a love story. It’s about the good old days, when men were men and women were women and books were books, with glued or even sewn bindings, cloth or paper covers, with beautiful or not so beautiful jackets and a musty, dusty, wonderful smell; when books furnished many a room, and their contents, the magic words, their poetry and prose, were liquor, perfume, sex, and glory to their devotees.”
Riktigt vad det var som var så bra med en striktare uppdelning mellan könen framgår inte av boken, men det är en stundtals rolig roman om man tycker att förlagsbranschen i New York är något av det mest romantiska som finns. Huvudperson i Muse är Paul Dukach som är redaktör på ett förlag som inte är helt olikt Farrar, Straus & Giroux. Vi får veta att Purcell & Stern är det minsta av de stora New York-förlagen. Paul har också goda kontakter på Impetus, som kallas störst av de små New York-förlagen.
Paul, och stora delar av Amerika, är besatt av poeten Ida Perkins. Hennes förlag är nämnda Impetus, som jag ett tag trodde skulle leda tankarna till New Directions, men det förlaget nämns på annat håll. Däremot uppfyller Purcell & Stern och Impetus de stereotypa föreställningarna om ett något mer kommersiellt respektive ett lite mer finkulturellt förlag.
I en intervju har Galassi sagt att han hade något i stil med Mad Men i tankarna när han skrev Muse, men han har också sagt att han inte eftersträvat någon realism, att karaktärerna är ”cartoonish” och att berättelsen är kontrafaktisk. Jag skulle vilja gå ännu längre och hävda att romanen bitvis är direkt farsartad. Homer Stern, i ledningen för Purcell & Stern, är tveklöst en aningen farsartad figur och hans kollega, och värsta fiende, Sterling Wainwright, i Impetus ledning, är också mer en typ än en trovärdig karaktär.
För att inte tala om Ida Perkins, som påstås vara “the only person ever to appear simultaneously on the covers of Rolling Stone, Tel Quel, and Interview.” Hon har vunnit de flesta priser en poet kan vinna, och påstås vara aktuell för Nobelpriset. Hennes poesi har förvandlas till platinum av Carly Simon och Carole King. Hennes porträtt finns avbildat på frimärke och hon har i decennier varit en återkommande gäst i Vita huset. President Obama utsåg dagen hon dog på till nationell högtid.
Men när boken börjar har inte Paul träffat sin stora idol, superpoeten Ida Perkins, som han dyrkat ända sedan tonåren. Men så småningom ska han besöka henne i Venedig, dit hon dragit sin tillbaka. Hon kommer att anförtro honom en opublicerad diktsamling, att publiceras efter hennes död, som bär på ett sensationellt avslöjande om en kärleksaffär.
Jag tycker att Muse är underhållande och charmig, det är roligt att läsa om New Yorks förlagsvärld, men jag tycker att den är för ”cartoonish” och för lös i fogarna. Jag kan inte svära på att det inte finns en poet från Georgien som heter Dmitry Chavchavadze eller en italiensk författare som heter Piergiorgio Ponchielli, men det låter som seriefigurer. Och dialogen känns ofta också ganska corny. Som när Paul ringer sin chef Homer och berättar om Ida Perkins sista bok:
”It’s tremendous. Spectacular. It’s out of the ballpark, an absolute game changer.”
”The truffle hound strikes again! I’m smacking my lips. Get yourself home today, baby. I want to see what you’ve got.”
Allra bäst är Muse när Galassi helt uppenbart ägnar sig åt satir, som i kapitlet ”The Fair”, om bokmässan i Frankfurt.
Ola Wihlke
BearBooks 