Veckans dikt 47: ”VATTENPASS, VENEDIG” av Jonas Modig

Balkongen som hänger över kanalen är sned,
som hela huset, och på ständig väg
ned mot den underjord på vilken all kultur är byggd.
Brist på balans är på det hela taget
utmärkande för allt av värde, allt som räknas
på längre sikt. En rörelse i riktning neråt
tycks ofrånkomlig, kanske rentav önskvärd.
Om bubblan aldrig rör sig från sin plats
emellan strecken i det gamla vattenpasset
blir husen inte möjliga att bo i,
klockan stannar, ledningarna fryser fast.
Fasaden måste ha en långsam spricka
som växer för att porerna skall andas.
Vi sjunker neråt. Palatset som vi gästar
är byggt på några öar i ett träsk
som pålats, men som ändå alltid
befinner sig på stadig väg mot underjorden.
Balkongen har en mungipa som hänger ner
som på en slagrörd, en som märker
hur synfälten och orden går isär.
Champagneglasen som sakta glider på en bricka
gnistrar mot solen, blänket från kanalen.

Jonas Modig

© Jonas Modig

Ett stort tack till Jonas för att vi fick publicera den här dikten, som är hämtad ur RADFALL (2009). Hans senaste diktsamling är Kaninen rymde (2014).

13020532_O_1

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Veckans dikt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s