Intervju: Erik Andersson om att översätta ”Ulysses”

9789100121235

När Ulysses, James Joyce modernistiska mästerverk, kom ut i svensk översättning av Thomas Warburton efter andra världskriget blev den tillgänglig för den breda allmänheten. Och när Warbutrons korrigerade utgåva kom ut i början av 80-talet, var det också en stor litterär händelse.

Och så för tre år sedan kom översättningen av Erik Andersson, som fick många kritiker att jubla. Framförallt prisades hans känsla för Joyce sinnlighet. Vi har ställt några frågor till Andersson om varför det är så svårt och roligt att översätta Ulysses. En roman som ligger hyfsat till på Modern Librarys lista över de 100 bästa romanerna.

Jag läste en underhållande artikel om den första kinesiska översättningen av Ulysses. Ett äldre par översatte romanen och mannen, Xiao Qian, tycker att Joyce ibland gick för långt: ”Det finns partier,” säger Xiao, ”som jag tycker att han gjorde onödigt svåra.” Kan du känna sympatier för Xiaos ståndpunkt? Och kan du försöka förklara lite kortfattat varför Ulysses är så sällsynt svår att översätta?

– Några av de saker som tas upp i artikeln är vitsarna eller vitsigheterna eller de vitsande anspelningarna. De är förstås ett bekymmer. Gripen av viss oro bestämde jag mig för att se efter hur jag hade tacklat de anförda exemplen. Jag märkte att det var på olika sätt: genom att göra en ny förvrängning av ”originalet” (t ex Bibeln) eller genom att skriva något annat eller genom att låta det stå kvar på engelska (ett sällsynt fall, motiverat av den pågående Shakespearediskussionen där engelskan så att säga redan var aktualiserad).

– Ändå skulle jag inte säga att detta var det svåraste. Det finns många sätt att göra det på, och det är inte alltid så illa att vara mer aktiv medskapande. Det svåraste var istället de partier där idén inte framstod som riktigt lyckad. Jag tänker på barnbördshusets stilpastischer och på pubkapitlets parodier. De föreföll mig ibland litet oviga. Droskhakskapitlets stil är enastående trög och krånglig men rätt charmig ändå. Men att det skulle vara för svårt tycker jag egentligen inte. Det är helt rimligt att det blir som det blir utifrån de utgångspunkter som valts.

Det är välkänt att Ulysses är svår att översätta, men det är ju också ett hedersuppdrag, många kritiker och läsare är ganska överens om att Ulysses är det främsta modernistiska prosaverket, prosans motsvarighet till T.S. Eliots The Waste Land. Men sedan handlar det ju inte bara om Joyce, utan även om hans tidigare svenska översättare. Har du känt påtagligt att du jobbat i en tradition? Samtidigt är ju du en väldigt erfaren översättare, men det vore kul att få veta hur du förhållit dig till traditionen och hur det har satt avtryck i översättningen.

– Det finns ett tävlingsmoment i det här, i så måtto att det vore meningslöst att göra en ny översättning om den blev sämre än den gamla. Men ganska snart försvinner det ur tankarna: de båda versionerna kan inte mätas mot varandra, utan bara mot sig själva. Min uppgift blev att göra en så bra Andersson-översättning som möjligt. Jag hade också en skicklig redaktör, Rachel Åkerstedt, som också var inställd på att översättningen skulle bli så perfekt som den kunde bli utifrån sina premisser.

9789100126780

– Det finns mycket att glädja sig åt i Warburtons översättning. Den är ett storverk, inte minst med tanke på att det är hans första översättning och att den kom så pass tidigt, liksom att han kunde lösa så många språkliga problem och allusioner utan den för mig helt oumbärliga Ulysses Annotated av Don Gifford.

– Naturligtvis finns det en stor Ulyssestradition som översättningen ingår i, men för mig har det varit viktigare att jag själv ingår i den svenska översättargemenskapen. Vi har mycket kontakt med varandra och har arbetat fram en översättarkultur som måste tillhöra de starkaste i världen. Det är viktigt med översättning i Sverige, och tålamodet är kort med dem som bara gör någon slags gloslista eller som inte kan skapa ett eget verk – och däri har ju även de älskade kritikerna en del.

Men som läsare upplever man naturligtvis att svårigheten att läsa Ulysses är nära kopplad till hur underhållande det är att läsa romanen. Det måste väl vara snarlikt för er översättare, att det är otroligt stimulerande att arbeta med en så utpräglat mångskiftande text? Berätta gärna om det som varit roligast, och nämn gärna exempel på särskilt roliga kapitel, episoder eller rentav detaljer.

– En stor fördel med Ulysses är att den saknar transportsträckor: det finns en idé med allting, en språklig idé, det är hela tiden minst lika viktigt hur det berättas som vad det berättas. Ett kapitel som jag tyckte var särskilt roligt att översätta var det näst sista, det som är uppställt i katekesform. Kapitlet genomsyras av en stillsam humor, som kanske bottnar i förhållandet mellan de tvärsäkra och otroligt uttömmande svaren å ena sidan och den osäkra berättarinstansen å den andra. För vilka är det egentligen som talar?

I Svenska Dagbladet läste jag följande om din översättning: ”James Joyce fick rätt när han förutsåg att hans stora roman skulle sysselsätta professorer under lång tid. Erik Anderssons nya översättning tar upp kapplöpningen med Joyce smidiga engelska.” Det måste kännas bra att läsa efter fyra års idogt arbete. Tycker du att mottagandet var bra? Finns det saker som lekmän, inklusive kritiker, missuppfattar vad gäller översättningar?

– Något som både kritiker och lekmän underskattar tror jag är hur lätt det är att bli oense om hur något skall översättas, särskilt när det gäller Ulysses där mångtydigheten närmast är en kompositionsprincip. Och man kan vara oense och förbli vänner… Översättaren kan naturligtvis göra fel eller träffa olyckliga val – men det kan också hända att han har övervägt många alternativ och av någon anledning valt bort det som lekmannen ser som det givna alternativet.

Ett varmt tack till Erik Andersson för att han tog sig tid att svara på våra frågor. Om du är intresserad av översättning i allmänhet och Anderssons översättning av Ulysses i synnerhet, bör du kika närmare på hans Dag ut och dag in med en dag i Dublin. En skildring av de fyra år långa arbetet, både detaljer och mer övergripande.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Intervjuer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s