Det har talats en hel del om dansk poesi den senaste tiden. Det har talats om ”den etiska generationen” och en boom för ung dansk poesi – poeter som Asta Olivia Nordenhof (dikt), Theis Ørntoft (dikt), Maja Lee Langvad (dikt), Amalie Smith (dikt) med många flera. Och som grädde på moset, eller lök på laxen, kom det ut en väldigt bra antologi med ung dansk poesi: Nervsystem – ung dansk poesi (recension).
Det var bara en tidsfråga innan frågan skulle väckas: Varför kommer det ut så mycket ny bra ung lyrik i Danmark medan återväxten är så skral i Sverige? Den som stack ut hakan tydligast var poeten Anna Axfors. I två debattartiklar (här och här) hävdade hon bland annat att de stora förlagen inte tog sitt ansvar och att det finns en brist på mångfald i den svenska samtidspoesin. Hon hävdade att klassfrågan är viktig.
Och därmed var sommarens poesidebatt i full gång, en rad etablerade poeter, utgivna på stora förlag, tillrättavisade Anna Axfors, men det var också många som höll med henne. Axfors är dessutom helt aktuell med en chapbook, Veckan innan, ett dikthäfte utgivet av det norska indieförlaget AFV Press (intervju med förläggaren Kenneth Pettersen).
AVF Press startades delvis inspirerat av den rörelse som kallas Alt Lit. Utan att vilja etikettera Axfors poesi som Alt Lit, tycker jag att det är värt att göra en jämförelse. Kenneth Goldsmith skrev en bra och uppskattande artikel i New Yorker om antologin YOLO Pages och Alt Lit. I den hävdar han bland annat att riktningen är “an online writing community that emerged in 2011 and harnesses the casual affect and jagged stylistics of social media as the basis of their works — poems, stories, novels, tweets, and status updates.”
Sedan skriver han mer om stilen: “The poems and stories, published on blogs and Twitter feeds, are usually written in the Internet vernacular of lowercase letters, inverted punctuation, abundant typos, and bad grammar. […] Alt Lit tends to use emo-heavy, homespun language, bearing the urgency and candor of a status update; no sentiment is too trite to be repurposed as poetry.”
De här beskrivningarna passar ganska bra in på Anna Axfors dikter (dikt) och jag tycker att de passar ganska bra in på andra poeter som ges ut av AVF-Press, exempelvis Hanna Rajs Lundström, Caspar Eric, Tom W-O Silkeberg (dikt) och Elis Burrau (dikt).
Beskrivningarna stämmer väldigt väl in på de dikter som drottningen av Alt Lit, Mira Gonzalez skriver (dikt), avväpnande, självutlämnande, pendlande mellan förintande självironi och hybris och, inte minst, humoristiska. Det funkar som beskrivning av Axfors poesi.
Dikterna kan ge ett obearbetat intryck, men sannolikt är de lika genomarbetade som mer konventionella dikter, men det är inte meningen att det ska synas. Alt Lit-poesi är påverkad av social medier, men den påminner också en hel del om texter till popmusik.
Vi fick möjlighet att ställa några frågor till Anna Axfors. Hon har dessutom haft vänligheten att göra en Spotify-lista: Anna Axfors – Veckan innan
Skulle du kunna berätta om hur du började skriva och vad skrivandet betyder för dig idag?
– Det började jag med när jag var liten. Det betyder mycket för mig eftersom jag lagt ner mycket tid och energi på det och det kommer jag fortsätta göra. Det går inte att sluta när man väl börjat liksom.
Förutom några populärkulturella referenser, till Broder Daniel, Carola, Weeknd och Iggy Azalea, så har du med två citat av Clarice Lispector, ett i början och ett i slutet. Betyder hon mycket för dig?
– Hon betyder inte speciellt mycket, jag har inte läst jättemycket av henne men det jag läst har varit inspirerande. Hennes noveller är i min mening perfekta och Levande vatten som citaten kommer ifrån är en bok med ett medvetandeflöde som nästan är galet men samtidigt mänskligt, dvs normalt. Så vill jag skriva.
Om du träffade en femtioårig man som diggade Hjalmar Gullberg och Birger Sjöberg, hur skulle du beskriva Veckan innan för honom?
– Jag skulle troligtvis säga att det inte är en riktig bok, eftersom jag har svårt att stå upp för att det jag gör är på riktigt om det till synes inte ser ut så. Min bok ser ju inte ut som en riktig bok varken till formen eller innehållet, och jag tycker att det är en riktig bok men vet inte hur jag skulle förklara det för nån som inte fattar. Men femtioåriga män som gillar Hjalmar Gullberg kanske fattar mer än vad man tror.
Veckan innan fick en fin recension på bloggen Bernur (sällsynt välskrivna recensioner). Den beskrivs som märklig, men på ett positivt sätt. Den beskrivs också som spontan och lös i konturerna, dikterna jämförs med dem Stig Larsson skrev på 80-talet. Den avslutas med påståendet att det du gör är något helt annorlunda och något som saknas. Vad tycker du om den här och andra recensioner?
– Jag är van vid den sortens omdöme, ”jag gillar det men vet inte varför” typ. Jag tror det är för att det har kvalitet men ser inte ut som kvalitativa saker (dikter) ska göra. Då blir man väl förvirrad (positivt eller negativt). Sen skriver jag med en röst som inte är särskilt sansad, för mig är det också att berätta en historia. Att berättelsen kan ligga i hur man berättar, inte bara vad.
– Jag tror att mina karaktärers naivitet ibland misstas för min naivitet. Och kanske med rätta. Men då värjer man sig, om man inte vet hur pass mycket kontroll författaren har, hur pass mycket integritet och distans. Och det är en svår balans, men jag tror jag har lagom av allt.
Man skulle kunna tolka vissa dikter som samhällskritiska, exempelvis en väldigt rolig dikt som delvis handlar om att samla på Åhléns-poäng. Strävar du efter någon form av samhällskritik?
– Jag har inte haft någon politisk agenda men är samhällskritisk i mig själv så då blir det jag skriver samhällskritiskt. Jag älskar rättvisa, även fast det är ett tråkigt ord. Jag har aldrig fattat varför vissa ska vara fattiga och andra rika till exempel. Jag har aldrig haft mycket pengar, verkligen inte nån fattig barndom heller men sen jag växte upp har jag aldrig gått på stan och känt att jag kan köpa grejer utan det har i så fall varit en ekonomisk uppoffring.
– Men för ett år sen fick jag mitt första heltidsjobb (24 år gammal) och plötsligt hade jag råd med grejer. Jag hade egentligen tänkt spara pengar så jag kunde sluta jobba sen och åka till Indien och skriva en massa som Carina Rydberg gör i Den högsta kasten, men att köpa saker var så kul så jag la mina pengar på det. Eftersom jag skriver samtidigt som jag lever så kom Veckan innan att handla ganska mycket om shopping. Jag tycker inte att poeter bör vara någonting, förutom sanna mot sig själva. Jag har svårt att se hur en bra dikt inte skulle vara samhällskritisk på något sätt, men det finns säkert.
Du är även aktuell som debattör. Du har debatterat ung dansk respektive ung svensk lyrik, särskilt avseende de stora förlagens agerande i Danmark och Sverige. Skulle du kunna sammanfatta dina viktigaste poänger.
– Samtiden går miste om sin samtidslyrik, i Sverige i alla fall. Den skrivs, men de stora förlagen ger inte ut den, de satsar inte på debutanter och knappt på etablerade poeter heller. Små förlag ger ut men de får ingen uppmärksamhet. Detta skapar ett tråkigt litterärt klimat som jag tror också får som konsekvens att nya poeter inte sporras och bara folk som aktivt söker upp poesin nås av den.
– Jag jämför med dansk lyrik därför att poesi är oerhört populärt i Danmark just nu och även de svenska förlagen översätter den. Jag säger inte att svensk poesi måste vara exakt som i Danmark, eller att den befintliga estetiken ska ersättas på något sätt, bara kompletteras. Om vi vill ha en ”poesiboom” här också så går det nog att ordna. Men vi kanske inte vill ha en poesiboom?
– De etablerade skribenter som uttalat sig i debatten verkar nöjda, de tycker att vi som vill bli utgivna av stora förlag ”klagar” fast de själv är utgivna på stora förlag. Nya grejer trycker på men portarna till både storförlag och offentlighet är stängda. Förutom att det är tragiskt så är det också ganska intressant. Varför måste rådande normer omhuldas, makten skyddas till varje pris? Är poesin så skör, tål den ingen konkurrens alls?
Ola Wihlke
BearBooks 