En av mina favoritböcker sommaren 2015 är New American Stories. Det är en fet antologi med 32 av de bästa amerikanska novellerna från de senaste 10 åren, enligt redaktören Ben Marcus.
Urvalet är nästan löjligt bra och en av mina favoritnoveller är ”Pee on Water” av Rachel B. Glaser, från hennes novellsamling med samma namn. Jag hittade novellen i Vice och det är en sjövild och hysteriskt rolig text, Glaser mejslar fram en slags alternativ skapelseberättelse eller exposé över mänsklighetens historia. Det börjar poetiskt:
”Earth is round and open, whole and beating in its early years. The stars are in a bright smear against the blackboard. A breath pulled so gradual the breath forgets. Winds run back and forth. Clouds idly shift their shapes. Stubborn ice blocks will not be niced down by the fat sun. Melted tears run, then freeze. Tiny cells slide into tiny cells.”
Sedan blir det bara konstigare och konstigare och roligare och roligare:
”The new monkeys need less and less protective hair. They have babies. They fight, throw punches, show teeth and bite. They think each other are sexy. Raise their babies away from the others. Males try sex with females from the front. Boobs get bigger to remind males what butts felt like.”
Både strutglassen och Chuck Berry skrivs in i historien:
”At the World’s Fair, someone rolls a waffle and scoops ice cream in it. Plastic is invented. Neon lights. 127 kisses in a single movie. Fire department horses retire. Men feel cool riding cars. Chuck Berry fucks time into place, pulls it into beats and it hangs. It plays.”
Jag tänker mig att Italo Calvino eller Georges Perec hade kunnat skriva något i den här stilen, om de hade tagit ut svängarna ännu lite mer.
Ola Wihlke
BearBooks 