Recension: ”Höga berg, djupa dalar” av Cecilia Davidsson

9789100145637 (1)

Cecilia Davidsson
Höga berg, djupa dalar
Albert Bonniers förlag

När man var ung var det som om man alltid längtade efter och såg fram emot nästa LP, av Talking Heads, The Clash eller David Bowie. Inför utgivningen av vissa författares böcker byggs samma spänning och förväntan upp, tills den blir mer eller mindre orimlig. Inför utgivningen av Cecilia Davidssons böcker, särskilt novellsamlingarna, är det samma sak och hittills har jag aldrig blivit besviken när de väl kommit ut.

Davidssons nya novellsamling, hennes femte, Höga berg, djupa dalar, är knappt 140 sidor lång och utgörs av 13 noveller. I recensioner av Davidssons novellsamlingar brukar man framhålla att de är vardagliga, det är på sätt och vis sant, men jag tror att man riskerar att stöta bort vissa läsare om man för ensidigt talar om deras vardaglighet.

Snarare handlar novellerna om ögonblick och situationer i vardagen som är extraordinära, när livskänslan oväntat stegras eller förstärks. Ibland gränsar ögonblicken eller situationerna till det absurda eller fantastiska. Novellernas karaktärer, och läsaren, upplever ofta en slags miniepifani eller något speciellt. I en novell får en mor höra av sin lilla pojke att han aldrig sett henne gråta förut. Orsaken till gråten, att fadern är svårt sjuk, är hemsk, men att modern och sonen gråter tillsammans är också förlösande och för dem närmare.

Titelnovellen handlar om en svensk familj på bilsemester i Norge. Berättaren är en kvinna och under en rast vill hennes tonårige och trulige son Nils ge sig upp för ett berg. Mamman oroar sig, trots att hon vet att oron är obefogad, det är ingen bergsbestigning det handlar om, det finns stigar och skyltar. Oron kanske snarare handlar om den bristande kontakten mellan mor och son.

Tillslut hittar mamman Nils när han kommit ner från berget. Han sitter för sig själv vid bilen. Han tuggar på en bulle och håller i en plastpåse med vatten. Han svarar knappt på tilltal, men pojken hade försökt ta med sig sommarsnö från bergstoppen, därav vattnet. Mamman tar fram en sovsäck som filt och sätter sig hos sonen. Och så plötsligt uppstår en stund av harmoni: ”Jag hoppas att Helge och småbarnen dröjer, för har vi någonsin suttit så här, min äldste son och jag, rakt upp och ner under himlen utan mobiltelefoner, teve eller skålar med något att stoppa i munnen?”

Flera noveller handlar om relationen mellan barn, ofta vuxna, och deras föräldrar, exempelvis ”Resa på söndag” och den avslutande och sagolikt vackra och sorgliga ”Solrosor”. Davidsson är expert på att gestalta ordlös kommunikation, små signaler som kan vara laddade med ömhet eller irritation. En mamma som sticker ned en lagom mogen banan i dotterns jackficka innan hon ska resa från föräldrahemmet i Småland tillbaka till Stockholm. Om man räknar med de små tingen, så är Davidssons noveller ovanligt händelserika. De är rika på undertext.

Jag tycker att Davidsson är underskattad som humorist, jag tycker att hon är lika rolig som Hans Gunnarsson, och Höga berg, djupa dalar är bitvis hysteriskt rolig. I ”Skräpträd och andra träd” ska ett par köpa hus och säljaren erbjuder sig att kapa flera träd på tomten. Förevisningen av alla träd som eventuellt ska kapas är långrandig. Det är en sån där situation man hamnar i ibland, otåligheten växer men det finns ingen direkt utväg.

Säljaren av huset har sagt att han ska flytta till Mallorca men hans exhustru bor i området. När köpet väl är genomfört visar det sig att säljaren stannat kvar i Sverige och bor i området, vilket köparna inte är helt förtjusta i. Som om det inte är nog får köparna oväntat besök av säljarens exhustru. Hon har med sig en present. Hon berättar att hon för många år sedan hade sett den på en loppmarknad och länge velat ha den. Plötsligt en dag hade hon fått den av maken. Hon tycker att den hör till huset. Det är en blåfärgad skål, nu fylld med godis, på vars kant det sitter en liten fågel. Berättar exhustrun entusiastiskt: ”Jag tänkte att det skulle vara effektfullt att hälla vatten i skålen och lägga dit några rosenblad som fågeln kunde nudda med sin näbb.”

Två andra komiska noveller, komiska på skilda vis, är ”Badkar på Kungsholmen” och ”Vad är det som säger att du inte redan älskar mig”. Den förra handlar om ett ungt par som bor på Kungsholmen. De har just köpt ett nytt badkar och plötsligt en dag står det ett gammalt badkar ute på gatan. Det gör att novellens berättare, kvinnan i paret, börjar oroa sig över att grannarna ska tro att det är hon och hennes man som man dumpat sitt gamla badkar ute på gatan. Den senare handlar om en kvinna som smiter in i en port och går in i en lägenhet där det varit fest. I köket sitter en man och proppar i sig salami, oliver och marinerade kronärtskockor. Det blir ett märkligt möte.

Novellerna i Höga berg, djupa dalar är precisionsarbeten, de är så perfekta att man inte märker hur sinnrikt konstruerade de är. Davidsson känner till formens alla fördelar och begränsningar, hennes noveller är koncentrerade och ekonomiska, hon skriver supertajt ända ner på meningsnivå, hon har en fantastisk känsla för språkets rytmer. Om man börjar läsa hör man strax berättelsens röst och då är det omöjligt att sluta. Rösten är vänskaplig, aningen hemlighetsfull och engagerande.

Detaljerna är viktiga. En novell handlar om en kvinna, historiens berättare, på besök hos sin åldriga mor. Modern är nervös och irriterad. Dottern ställer en alldaglig fråga till henne: ”‘Hur ska jag kunna veta det’, sa min mor och sträckte fram handen och nöp fast en smula på bordsduken och la den i sin urdruckna kopp.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s