Recension: ”Morels uppfinning” av Adolfo Bioy Casares

casares_morels_uppfinning_omslag_inb_0

Adolfo Bioy Casares
Morels uppfinning
Övers. Lasse Söderberg
Modernista

De argentinska författarna Adolfo Bioy Casares (1914-1999) och Jorge Luis Borges (1899-1986) var mycket goda vänner och umgicks i Buenos Aires litterära salonger. De skrev en hel del saker tillsammans också – deras första samarbete var en beställning på en berättelse från en firma som tillverkade yoghurt.

Något helt annat är Casares klassiska äventyrsroman Morels uppfinning (1940). Borges skrev ett mycket uppskattande förord till boken. Lite förenklat kan man säga att Borges talar sig varm för äventyrsromaner i Stevensons anda och avfärdar romaner som gör anspråk på att vara psykologiskt realistiska i stil med Proust. Borges avslutar med att hävda att Morels uppfinning är en ”fulländad” äventyrsroman. Octavio Paz (1914-1998) tyckte också att den var enastående.

Romanens första mening är tveklöst löftesrik: ”I dag har ett mirakel inträffat på ön.” Huvudpersonen och berättaren i Morels uppfinning är en man som har flytt till en öde ö där klimatet är sällsynt varmt. Den är visserligen folktom men där finns en handfull märkliga byggnader. Ett runt rum i en av byggnaderna, som kallas museet, är försett med två rader av pelare i alabaster och under det genomskinliga golvet finns ett akvarium. Ön ger ett kargt intryck snarare än tropiskt grönskande.

Mannen har flytt för att han dömts till ett livstidsstraff. Miraklet han talar om är att det dykt upp en grupp människor på ön. Han väcktes en morgon av att han hörde grammofonmusik. Han tror inte att de hastigt uppdykande människorna är ute efter honom, men han kallar dem inkräktare och smyger runt och betraktar dem skeptiskt, först på avstånd.

Man får intrycket att de här nya besökarna är sportiga och eleganta. Den flyende mannen kallar en av dem för tennisspelaren, innan han får reda på hans namn, titelns Morel. Han är ofta i sällskap med Faustine, som vid ett tillfälle bär tennisdräkt:

”De som bor här är en slags snobbismens hjältar (såvida det inte är fråga om interner på ett övergivet sinnessjukhus). Utan åskådare – eller också har de redan från början räknat med mig som publik – överskrider de gränsen för det uthärdliga och trotsar till och med döden i sin strävan att vara originella.”

Det dröjer inte länge förrän den flyende mannen förälskat sig i Faustine. Han blir svartsjuk på Morel, men de lösryckta delar han kan höra av Morels och Faustines samtal tyder inte direkt på någon kärleksrelation. Däremot verkar det på sätt och vis stämma att det den flyende mannen bevittnar är ett slags skådespel.

Allt fler tecken hopar sig som tyder på att allt inte står rätt till. På himlen syns vissa dagar två solar och vissa nätter två månar.

Den flyende mannen har all anledning att vara misstänksam, men sakta men säkert närmar han sig gåtans lösning. Men han kastas, bokstavligt talat, mellan hopp och förtvivlan. Ena stunden är han djupt pessimistisk, nästa stund nästan orimligt uppåt: ”Livet står öppet för mig och jag känner mig fri och lycklig.”

Egentligen tycker jag att äventyrsroman leder associationerna fel. Visserligen utspelar sig handlingen på en öde ö och huvudpersonen är på flykt, men det är inte Indiana Jones direkt, dramat är mer existentiellt, det handlar mer om den flyende mannens inre kamp och om filosofiska frågor som väcks vid kontakten med inkräktarna och Morels uppfinning. Den flyende mannen berättar, nästan lite andtrutet, rapsodiskt om sina tankar och efterforskningar.

Den första roman jag associerade till var De dömdas ö av Stig Dagerman. Men den är också mer händelserik, vilket inte hindrar att jag älskar Morels uppfinning. Den här korta romanen är spännande, kuslig och riktigt underhållande. Den har också en säregen charm och den förtjänar sin verkligen sin kultstatus.

Omslaget av Lars Sundh är raffinerat, dels har han använt ett stiligt foto av filmstjärnan Louise Brooks, som Casares var mycket förtjust i, dels har han använt violett i titelfältet, en anspelning på Faustines violetta sjal.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s