Hell César – två nya böcker av César Aira

9789146226734

unnamed

César Aira
Fri flykt framåt. Tre Berättelse
Övers. Manni Kössler
Wahlström & Widstrand

César Aira
Dinner
Övers. Katherine Silver
New Directions

När den argentinske författaren César Airas förra bok, The Musical Brain, skulle lanseras i USA gav han en intervju i radio. Det var en helt konventionell intervju, lite trevande men vid ett tillfälle blev det aningen pinsamt, och roligt, eftersom Aira låter genuint konsternerad när radioprogrammets värd ställer en av sina frågor om hans författarskap:

– Would you call it magic realism?

– Magic?

– Realism.

– No, no, no, no, no, I don’t like realism in any of its forms.

– Even magical?

– The worst.

Aira är en sällsynt fantasifull författare och det är lätt att förstå att han inte vill associeras med realismen. Men varför tar han så starkt avstånd från den magiska realismen? Min gissning är att Aira tycker att den magiska realismen visserligen är fantasifull, men att den stelnat i ett manér och blivit förutsägbar.

unnamed

Det har säkert också betydelse att den magiska realismen under lång tid skymde sikten för nästan all annan latinamerikansk litteratur. Airas egna noveller och kortromaner – han har gett ut ett 90-tal böcker men de är i regel knappt 100 sidor långa – är sällsynt oförutsägbara. Det är ett av deras kännetecken. Ett exempel: I en berättelse klonar en vetenskapsman den mexikanska författaren Carlos Fuentes.

En annan skillnad, skulle jag hävda, är att Aira i mycket högre utsträckning än de magiska realisterna är filosofiskt orienterad. Ofta kan man läsa honom på (minst) två plan – ett ytplan och ett mer filosofiskt. Om radiointervjuaren hade nämnt landsmannen Jorge Luis Borges istället för den magiska realismen hade antagligen Aira reagerat mer positivt. Bägge författarnas böcker har ofta ett både fantastiskt och essäistiskt drag.

9789146221500

César Aira introducerades på svenska med volymen 3 x César Aira 2012, och Magnus William-Olsson skrev ett mycket bra introducerande förord som tar fasta på Airas egensinne. Och nu kommer, äntligen, Fri flykt framåtPrecis som den föregående boken utgörs den av tre kortromaner.

Den första berättelsen, Hur jag blev nunna, handlar om en flicka, berättaren, som får följa med sin far till en glassbar. Allt är upplagt för trevligt umgänge mellan far och dotter, men hon tycker att glassen smakar förfärligt, vilket fadern först vägrar acceptera. Alla tycker om glass, särskilt barn! Flickans pappa tar sedermera ut sina aggressioner på glassförsäljaren.

Det börjar som en vanlig skildring av ett barndomsminne, men snart ändrar texten karaktär: ”Jag fick aldrig reda på hur jag kom ut från glassbutiken, hur de fick ut mig… eller vad som hände… Jag förlorade medvetandet, min kropp började lösas upp… bokstavligen…” Berättaren återger flera drömmar, kusliga mardrömmar, och vid det här laget har Aira läsaren i sitt grepp, åtminstone de läsare som uppskattar Airas tvära kast, hans blandning av stilar och idiom och absurda humor. Själv kallar Aira sin stil ”fuga hacia adelente” (flykt framåt) som innebär att han improviserar sig fram. Det kan vara värt att notera att han som akademiker studerat främst poesi: konstruktivismen, Rimbaud och Mallarmé.

Volymens andra kortroman, Varamo, en surrealistisk berättelse om en torr byråkrat som vaknar upp en morgon och då förvandlats till ett första rangens litterära genier. Han skriver den mest banbrytande dikten i den latinamerikanska litteraturens historia.

Den tredje kortromanen, Spöken, som mycket riktigt är en spökhistoria. Den handlar om en grupp migranter som bor i ett byggprojekt som är hemsökt, och en av kvinnorna blir attraherad av en av vålnaderna. Det är inte alltid lätt att läsa Aira, det är inte alltid lätt att förstå hans berättelser, men det är i gengäld aldrig tråkigt att läsa honom. Ibland har jag förstått poängerna med en berättelse först vid en andra genomläsning.

Det finns alltså sex böcker av Cèsar Aira på svenska – Manni Kösslers översättningar är förträffliga – och man kan bara hoppas att Wahlström & Widstrand följer upp den här satsningen, Aira visar än en gång varför han räknas som en av Latinamerikas allra mest spännande och egensinniga författare.

Conversations (1)

I USA får också allt fler upp ögonen för Aira, mycket tack vare New Directions som gett ut 12 titlar – Aira var ju dessutom nära att vinna Man Booker International – men de ger ut kortromanerna en och en, i små fina häftade volymer, som den senaste, Dinner.

Handlingen utspelar sig i den lilla staden Coronel Pringles, där Aira är född, och berättelsen börjar med att en ungkarl i sextioårsåldern går på middag med sin mor, som han bor tillsammans med, hos en välbärgad vän i trakten. Det är mest modern och vännen som pratar, framförallt pratar de om olika personer i Pringles. Berättar ungkarlen om sin mor: ”[…] she was the one who most enjoyed the conversation that evening – it was the only think she did enjoy – because the names of the families were being constantly mentioned – magic words that distilled her entire interest in life.”

Ungkarlen kan däremot inte uppbåda samma intresse för vare sig namnen eller deras bärare. Det är som en brist eller en förmåga han helt enkelt saknar. De pratar på, om allt möjligt, om en mystisk grop igen kunde förklara hur det uppkommit och om muraren som ibland promenerade till kyrkogården för att muntra upp sig. Värden är också angelägen om att visa sina gamla mekaniska leksaker, av den där typen som man kan vrida upp. Konstigare än så blev inte den middagen.

Men när mannen och hans mor kommer hem, beslutar han sig för att titta på teve, han påstår att det är det enda han sysslar med. Han surfar runt på sina cirka sjuttio kanaler, men bestämmer sig sedan för att titta på en lokal kabelkanal. Där pågår nyhetssändningar, det händer inte mycket i Pringles, men så plötsligt får reportern reda på att de döda har börjat stiga upp från sina gravar. Det visar sig vara sant och dessutom så är dessa zombies på jakt efter de levandes hjärnor (det är endorfinerna de vill åt), som de girigt sörplar i sig sedan de knäckt deras skallar. De går bärsärkagång.

Dinner är en zombieroman skriven, gissar jag, av en Aira på sitt allra bästa humör. Förutom att den handlar om zombies handlar den om namn, eller kanske snarare om språket, och hur det är kopplat till vår identitet. Redan på första sidan talade ju den åldrade ungkarlen om namnen på invånarna i staden som ”magiska ord”. Tyvärr kan jag inte avslöja vad som händer sedan, men jag tycker att Dinner är en sensationellt underhållande liten roman – smart, annorlunda och väldigt humoristisk. Dinner och Hur jag blev nunna är mina två favoriter av de här fyra berättelserna.

I en intervju med BOMB Magazine sa Aira: ”In my work everything is invented, and I can go on inventing indefinitely.” Det låter löftesrikt.

Som avslutning på recensionen, avslutningen på den recension Patti Smith skrev av The Musical Brain: ”Hail César! I can only marvel at the amount of yarn he spins in order to tell tales of his own, from the political fable to the elaborately spun joke enriched with philosophy.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s