Novell 125: ”Falla” av Hans Gunnarsson

9789100146788

Hans Gunnarsson, född 1966, har skrivit en rad romaner och filmmanus, till Ondskan, filmerna om Arn och den underbara barndomsskildringen Pingpong-Kingen, men det var som novellist han först etablerade sig under 90-talets andra hälft. Novellen ”Falla” är hämtad ur En kväll som den här (2001) och är väldigt gunnarssonsk – den utspelar sig i landsortsmiljö, den är vardaglig på gränsen till det absurda och är så snyggt konstruerad att hantverket ger sken av något enkelt och självklart.

Och inte minst viktigt, det är en sällsynt humoristisk novell. Det är svart humor som emellanåt tangerar det farsartade. Vilket inte betyder att den saknar djup. Just den nästan osannolika blandningen av allvar och drastisk humor är typisk för Gunnarsson, som är en skarpögd iakttagare med fin känsla för de små men betydelsebärande detaljerna.

Jag föreställer mig att han, åtminstone ibland, har väldigt roligt när han skriver; att han leker med gränserna för hur hårt han ska kunna skruva sina texter. ”Falla” är hårt skruvad. Det finns också i själva språket som en inneboende glädje, språket är vardagligt, men det svänger, det har väldigt fina rytmer.

Ett varmt tack till Hans Gunnarsson för att vi fick publicera ”Falla”, tidigare publicerad i .doc Nr. 9, 2000, där han av Gabriella Håkansson och Jonas Thente presenterades som en av Sveriges 20 bästa prosaister.

 Falla

Helgen innan hade jag haft sex rätt på V75 och vunnit drygt niohundra spänn. Jag fick in mina tre spikar. Det sprack i den fjärde avdelningen, en vidöppen historia där jag hade kryssat nio hästar. Tolvan var struken. Femman och elvan utgjorde det enda kvarvarande hotet. Femman tog en säker ledning från start men galopperade i upploppskurvan. Elvan hade jag ingen koll på förrän han skar mållinjen med en noslängd före den snabbaste av mina nio hästar; mitt handlande hade varit begripligt för vem som helst om jag i det ögonblicket hade rest mig ur soffan och hivat ut teven genom fönstret. Men jag gjorde inte det. Jag blev inte ens upprörd, det var liksom för jävligt. Jag satt kvar framför teven med käften full av jordnötter och bara stirrade på den alltid så behärskade Stig H Johansson – som av någon outgrundlig anledning alltid lyckades vinna de få gånger jag valde bort honom – och förstod med varje cell i kroppen att jag med de makterna emot mig aldrig, inte ens med sex helgarderade lopp, skulle komma att pricka in en sjua på V75.

”Nio sexor och åttiotvå femmor. Niohundratrettiotre kronor”, sa jag när vi hade satt oss i bilen.

”Hästar har aldrig intresserat mig”, sa Lars-Åke och svängde upp på vägen mot Finspång.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag kände mig ruskigt obekväm i hans sällskap, nervös och irriterad på samma gång, och jag hade ingen som helst lust att börja prata om vädret. Lars-Åke hade uppenbarligen bestämt sig för att inte prata alls, hade knappt sagt flasklock sen han med ett fuktigt handslag hälsade oss välkomna på farstubron igår kväll. Mer svårpratad människa fick man sannerligen leta efter. Och att han var polis, om än sjukskriven sedan ett halvår, hjälpte knappast upp situationen. Han och den där Yvonne var bland de mest osociala människor jag träffat. Man undrade varför de överhuvudtaget hade bjudit in oss. Det gjorde liksom ingen skillnad att man var där. Yvonne, som enligt Karin hade gått upp minst femton kilo sen hon flyttade hit, sjavade omkring i nån grå mysdress med kaffefläckar på och brydde sig inte mer om oss än om kaninerna i trädgården. Hennes bemötande var inte så lite förbryllande, med tanke på att det var hon som hade ringt – jag vet inte hur många gånger – och tjatat på Karin att vi skulle komma och hälsa på. Hon och Karin hade flera år tidigare jobbat på samma avdelning på Långbro, innan de stängde verksamheten där för gott, närmare än så stod de inte varann. Deras umgänge hade inskränkt sig till ett och annat biobesök eller en öl efter jobbet. Hon var lite överviktig redan på den tiden, och vad jag förstod på Karin så hade hon inte haft så många vänner i Stockholm. Därför hade hon väl tur, kan man tycka, som plötsligt träffade drömprinsen Lars-Åke på en Finlandsbåt och fick möjlighet att flytta till Finspång. Eller Falla för att vara exakt: en liten sömnig förby till Finspång där det inte ens fanns ett ATG-ombud. Ingenting. Bara några hus längs en kurvig landsväg. Vi var tvungna att ta en taxi från busstationen för att komma dit, trots att de hade två bilar och ingen av dem drack, vilket säger en del om deras sociala kompetens. Och att de var nykterister gjorde ju inte umgänget enklare direkt. Hade jag vetat det från början hade jag aldrig åkt. Jag hade föreställt mig en helg på landet med älgstek och rådjurssadel och groggar vid en sprakande öppen spis. Av detta bidde det inte ens en folköl till middagen. Vi hade med oss två flaskor rödvin som Yvonne genast ställde in i skafferiet med kommentaren: ”Vi dricker ingen alkohol längre.” Och vad fick vi till middag? Korv med pommes frites! Och mjölk! Man trodde inte sina ögon. Vuxna människor som drack mjölk och åt barnmat. Jag sneglade på Karin och på skafferidörren och sa, sedan jag förstått att de inte skämtade med oss, att jag föredrog något annat än mjölk till maten. Vilken normalt funtad människa som helst hade fattat den vinken och ställt fram våra vinflaskor på bordet. Men inte Yvonne. Hon reste sig och sa: ”Vi har blandsaft.” Jag kastade en blick på Karin; hon teg och hade av allt att döma bestämt sig för att ta seden dit hon kommit. Jag pressade fram ett älskvärt leende. ”Har ni det?” sa jag. ”Då tar jag gärna lite blandsaft.” Sedan var det bara att bita ihop och sätta gaffeln i korven. Roligare än så skulle det inte bli. Teven stod på inne i vardagsrummet och jag fick en känsla av att de hellre lyssnade till den än pratade med oss. I vart fall blev det inte mycket sagt under middagen. Varje försök till konversation från vår sida bemöttes med ett oförblommerat, närmast flegmatiskt ointresse. Karin frågade Yvonne hur hon trivdes i Finspång och Yvonne smackade och svarade att hon hade det bra här i Falla, att de var nöjda, och Lars-Åke skyfflade in pommes frites och klunkade i sig mjölkglas på mjölkglas medan jag satt och sippade på min blandsaft och undrade vafan vi hade där att göra. Inte fick man röka inomhus heller. Som tur var hade jag stuvat ner några reservflaskor i väskan, och när vi alla hade ätit färdigt och signaturen till Rapport fått Lars-Åke att rusa in i vardagsrummet som en pavlovsk hund, smög jag ut i hallen och tog med mig trunken in på toaletten. Jag låste om mig och tog några rejäla klunkar skogsstjärna, gömde sedan plastflaskan i en skurhink under en raggig trasa; det var ju ändå ingenting man kunde bjuda en nykter polis på. Jag kände mig redan lite bättre till mods och brydde mig inte om att Karin blängde irriterat på mig från soffan när jag gick ut på altanen för att röka. Lars-Åke tycktes helt uppslukad av nyheterna på teven.

Yvonne stökade ute i köket. Det var svinkallt att stå därute i strumplästen och jag rökte bara några bloss innan jag huttrande återvände in i värmen. I detsamma kom Yvonne in i vardagsrummet med en kaffebricka. Hon ställde ner den på soffbordet och sa med en klämkäck, halvt sjungande röst: ”Kaffe och glass när det är tevedags.” Jag tittade på Karin som tittade på Yvonne som tittade på mig. Och så log vi allesammans, utom Lars-Åke som vägrade att slita blicken från teven. Och nog var det tevedags alltid. Det var liksom självklart att vi skulle fördriva resten av kvällen på det sättet, med kaffe och marshmallowglass och Ingvar Oldsberg. Det var bara att parkera sig i soffan. För att muntra upp mig själv gick jag då och då ut på toaletten och tog mig en liten jamare eller ut på altanen för några snabba bloss. De andra satt hela kvällen som klistrade på sina platser, reste sig inte ens för att tömma blåsan. Lars-Åke nickade till redan vid halv tio och snarksov sig genom hela Kommissarie Morse. Han fjärtade i sömnen och Yvonne höjde volymen på teven. Sedan var det min tur att falla ifrån, halvvägs in i reprisen av Rederiet, men Karin hade i alla fall vett att väcka mig och hjälpa mig ner i gillestugan, där Yvonne hade bäddat åt oss i en bäddsoffa. Det svirrade i skallen och jag somnade mitt i ett viskande gräl med Karin, som menade att jag hade uppfört mig illa under kvällen. ”Illa”, sa jag innan jag somnade. ”Det är väl bara förnamnet på deras beteende.” Jag vaknade sedan mitt i natten med ett smärtande stånd. Jag var pissnödig och torr i munnen. Det var beckmörkt i källaren, jag såg knappt handen framför mig. Därför struntade jag i att ta på mig kalsongerna och trevade mig naken uppför trappan, sköt försiktigt upp dörren och smög bort till toaletten. Det skulle jag inte ha gjort. För därinne satt Lars-Åke och mörkersket eller vad han gjorde. Han tittade förvånat upp på mig när jag tände lampan, och jag tittade lika förvånat tillbaka. Jag stod där naken med värkande stånd och visste inte vad jag skulle säga.

”Ursäkta”, fick jag till slut ur mig och stängde sedan dörren och tog mig snubblande ner i källaren; gick ner på knä i tvättstugan och pissade i golvbrunnen.

Det fanns alltså flera skäl till varför jag kände mig obekväm i Lars-Åkes sällskap. Att tvingas tillbringa ytterligare en kväll, en lördagskväll dessutom, tillsammans med dessa människor började alltmer kännas som ett straff av något slag.

”Fin höstdag”, sa jag tillslut för att bryta isen.

Lars-Åke hummade.

”Kallt nu”, fortsatte jag. ”Snart kommer väl snön.”

”Ja”, sa han utan att släppa vägen med blicken.

”Vad är det för lag som spelar där då?” sa jag när vi passerade en skogsomgärdad fotbollsplan. ”Falla IF, eller?”

”Torstorp”, sa han. ”Torstorps IF.”

”Vilken division?” frågade jag.

”Jag vet inte”, sa han. ”Femman tror jag.”

”Du är inte intresserad?”

”Är du?”

”Va? Nej”, sa jag överraskad av den plötsliga motfrågan. ”Inte om det inte är VM”, tillade jag samtidigt som vi körde förbi en rödbrun skylt som hälsade ”Välkommen till Finspång, Östergötlands bergslag”. Jag visste i stort sett ingenting om stället, det enda jag kom att tänka på där i bilen var de där fjärilssimmarna som hade tagit var sitt OS-guld i början av åttiotalet. När jag frågade vad man hade för sig i Finspång svarade han med tre ord:

”Gränges, ABB och Konsum.”

”Konsum?” sa jag.

”Viberga”, sa han. ”Det är förmodligen en av Sveriges största stormarknader.”

”Där ser man”, sa jag. ”Är det dit du ska?”

”Nej”, sa han. ”Vi handlar inte där.”

”Varför inte det?”

”Vi gör det bara inte”, sa han.

”Var handlar ni då?”

”På Ica”, sa han, ”eller Eko.”

”Jaha.”

”Viberga har förstört den här stan”, fortsatte han.

”Hurdå?”

”Det finns nästan inga centrumbutiker kvar längre”, sa han. ”Dom säljer ju allt därute – från soffor till filmjölk. Folk kommer ända från Nyköping för att handla där.”

”Är det så billigt?”

”Det är dött”, sa han. ”Se själv.”

Vi hade kommit in i Finspångs centrum, och det var sannerligen inte särskilt levande.

”Du kan tippa där inne”, sa han och släppte av mig utanför en Ica-butik som låg vägg i vägg med ett lördagsstängt systembolag; själv skulle han åka till Eko och tigga grönsaksspill åt sina kaniner och sedan ta en fika med sina kolleger på polisstationen, och vi bestämde att vi skulle ses här igen om sisådär en trekvart. ”Om du vill kan du ju ta dig en titt på slottet”, sa han och pekade bortåt busstorget till. ”Det är bara ett stenkast härifrån. Det är den enda sevärdhet jag kan komma på.”

Slott intresserade mig inte nämnvärt och jag hade hursomhelst inte en tanke på att fördriva tiden med annat än kall öl. Jag tippade en Harry för en hundring och stryktips för en femtilapp och eftersom vi skulle tillbringa hela kvällen framför teven plockade jag åt mig några Bingolotter också, en åt oss var. Sedan slog jag mig ner på en pizzeria som ovanligt nog drevs av kineser. Lokalen var ungefär lika mysig som en mindre skolmatsal och att döma av de första gästerna krävdes det inte så lite tålamod för att jobba där. Men vad brydde jag mig om det; jag sökte varken jobb eller någons sällskap. Jag ville bara slå ihjäl en halvtimme i en håla som jag aldrig skulle sätta min fot i igen. Jag klippte två stora stark och en sexa jäger och återvände sedan med lätta steg till trottoaren utanför Ica, samtidigt som Lars-Åke svängde runt hörnet i sin gamla vita Volvo kombi.

”Jaha, då har man sett Finspång då”, sa jag när vi hade passerat rondellen efter Folkets hus. ”Fick du tag i nåt kaninfoder?” fortsatte jag när han inte sa nånting.

Jodå, det hade han fått. Han gjorde en liftande rörelse med handen mellan nackstöden.

”Var du nere vid slottet?” frågade han.

”Ja, det var fint”, sa jag.

”Det vet jag inte”, sa han.

”Jag gick aldrig in i det”, sa jag.

”Nej, det är ju kontor där”, sa han. ”Men parken är fin.”

”Verkligen”, sa jag. ”Hur var det med kollegerna då?”

Han kastade en frågande blick på mig.

”När ska du börja jobba igen?” sa jag. Det kanske var en onödigt rak fråga att ställa till någon som fortfarande bearbetade sina upplevelser efter ett brutalt bankrån, men å andra sidan väntande jag mig inget uttömmande svar; jag försökte bara hålla igång ett samtal.

”I januari förhoppningsvis”, sa han. ”Man får ta en dag i taget. Och du då?”

”Jag är inte sjukskriven.”

”Nej, men du är väl arbetslös, är du inte det?”

Det kunde jag inte neka till.

”Yvonne sa att du hade läst psykologi”, fortsatte han. ”Får man inga jobb på det?”

”Det beror väl på”, sa jag.

”På vadå?”

”En massa saker”, sa jag. ”Först och främst bör man väl fullfölja utbildningen.”

”Och det gjorde inte du?”

”Nej.”

”Var det så svårt?”

”Nej.”

”Vad var det då?” envisades han.

Det ska du skita i, hade jag lust att svara. Det var nåt med hans attityd, hur han ställde frågorna. Förhörsstilen. Som om den där korta terapistunden med kollegerna stärkt hans självförtroende så till den grad att han tvunget måste pröva sin bräckliga polisauktoritet på mig.

”Jag tröttnade bara”, sa jag. ”Det är länge sen.”

”Du förlorade visst körkortet också?”

Jag tittade på honom.

”Gjorde du inte det?” sa han.

”Jo”, sa jag tillmötesgående . ”Annars hade vi inte åkt buss hit. Det var ren otur. Eller dumhet – om man ser det ur ditt perspektiv. Jag skulle bara parkera om bilen.”

”Jaha, du.”

Vi närmade oss Falla. Ett rådjur sprang över vägen och Lars-Åke saktade ner farten.

”Du går inte i sömnen?” frågade jag.

”Nej, hurså?”

”Jag gör det”, sa jag. ”Om du undrar varför jag klampade in så där på toaletten i natt.”

Han gav mig en hastig blick.

”Det händer ofta när jag sover borta”, fortsatte jag. ”Bara så att du vet.”

”Jag har inte hört nåt”, sa han och svängde upp på gatan där de bodde.

Jag visste inte vad jag skulle tro, om han hade missuppfattat det jag sagt eller om han helt enkelt hade bestämt sig för att spela ovetande. Om det nu inte var så att han själv gick i sömnen och därför inte mindes nattens lilla incident. Eller hade han haft nåt skamligt för sig därinne i mörkret? Kanske skämdes han i själva verket lika mycket som jag.

Det fick vara hur det ville med den saken.

”Jag köpte förresten varsin Bingolott åt oss”, sa jag när vi hade klivit ur bilen. ”Brukar ni titta på det?”

”Det händer väl”, sa han och böjde sig in i bagageutrymmet och baxade fram två papplådor med blomkålsblast eller vad det var. ”Men vi spelar aldrig.”

”Nej, det måste man ju inte göra”, sa jag.

 

Jag hade just bytt flaska i skurhinken och stod och slog en drill när det ringde på dörren. Det var halvlek i Tipslördag. Det var bara jag som tittade; Karin och Yvonne satt och pratade puffgardiner och pensionssparande i köket medan Lars-Åke surmulet pysslade med något ute i trädgården. Inte för att det gjorde mig nåt. Jag skulle till och med ha kunnat betala för att få sitta ifred. Men när dörrklockan ringde stod jag som sagt inne på toaletten. Yvonne öppnade i samma stund som jag klev ut därifrån.

Det var en afrikan som ville sälja nåt slags etsningar.

”Vi ska inget ha”, sa hon bryskt och drog igen dörren och låste. ”Pack!” sa hon, rusade bort till altandörren och ropade in Lars-Åke.

De var hur överspända som helst. Det första Lars-Åke gjorde var att titta i sin plånbok som låg på hallbyrån. Han tittade och fingrade i vartenda fack. Så tittade han på Yvonne.

”Hade inte jag tvåhundra här?” sa han.

”Jo, du tog ju ut igår”, sa hon.

”Jag är nästan säker”, sa han.

”Visst hade du”, eldade Yvonne på, fastän hon visste likaväl som jag att den där afrikanen inte hade haft så mycket som en nagel innanför dörren.

”Vad olustigt”, sa Karin och tittade sedan på mig. ”Såg inte du nånting?”

Jag skakade på huvudet. De fick tro vad fan de ville. Jag tänkte inte göra mig till föremål för misstanke i deras sjuka hjärnor.

”Nej, jag var på toaletten”, sa jag.

Lars-Åke stoppade ner plånboken i bakfickan, höll kvar blicken på mig.

”Du mår inte dåligt, va?”, sa han.

”Nej, vadå?”

”Du springer rätt mycket därinne”, sa han. ”Jag tänkte om det var nåt med magen.”

”Är du också lös?” sköt Yvonne in.

”Nej”, sa Lars-Åke.

”Jag var det i morse”, sa hon. ”Men det var väl bara den där glassen vi åt igår.”

”Jädrans god glass”, slängde jag ur mig och sedan bingade det till i teven och jag ursäktade mig och sa att jag måste hålla ett öga på ställningarna.

Leicester-Leeds 2-0.

”Det går åt helvete”, sa jag när Karin kom in i vardagsrummet. Hon satte sig bredvid mig i soffans framkant, och gav mig den där tjuriga blicken igen. ”Vad är det?” frågade jag.

”Gissa?” sa hon.

”Jag vet inte”, sa jag.

Hon stirrade mig hårt i ögonen.

”Vi är bland vänner”, sa hon med tillkämpat låg röst. ”Då kan du väl för fan försöka skärpa dig lite?”

”Jag?” sa jag. ”Dom då?”

”Vi är gäster här”, sa hon.

”Inte fan är det mina vänner”, sa jag samtidigt som Liverpool höll på att kvittera på en hörna, och ögonblicket efter ropade Yvonne på Karin utifrån köket.

”Fy fan vad du stinker”, väste hon och reste sig.

Jag fattade inte vad det var med henne, hur hon kunde ta de där mjölkdrickande paranoida människornas parti; med såna vänner behövde man sannerligen inga fiender. Bjuda hit gäster det kunde de, men bjuda gästerna på något det kunde de inte. Och med detta skulle man gladeligen låta sig nöja. Samtidigt som spikarna galopperade och tipset sket sig fullständigt…

”Vi ska äta nu.”

”Va?” Jag knyckte till med huvudet, slog upp ögonen och mötte Lars-Åkes allvarliga nuna. ”Är det mat redan?” sa jag.

Han fortsatte skuffa jobbigt på min axel som om det inte räckte med att jag talade till honom för att han skulle fatta att jag var vaken.

”Vad är klockan?” sa jag och satte mig upp i soffan.

”Halv sju”, sa han. ”Du somnade.”

”Säger du det”, sa jag och rev mig i hårbotten, stirrade in i teven där Loket med sin forcerade stil hälsade alla tittare välkomna till ännu en rafflande omgång av Bingolotto; jag kände mig rätt yrvaken och ofokuserad och frågade Lars-Åke om vi skulle käka framför teven, men det skulle vi inte. ”Vad blir det för nåt då?” undrade jag och reste mig på aningen svajiga ben.

”Hamburgare”, sa han.

Vilken omväxling, tänkte jag och tog mig runt bordet men snavade i nästa ögonblick på den korviga mattan och dråsade handlöst ner på den hårda parketten.

”Hur gick det?”

”Satan…”

”Här”, sa han.

”Fan… det är ingen fara…” Jag viftade undan Lars-Åkes hjälpande händer och kom snabbt på fötter. ”Jag måste bara på muggen”, sa jag och linkade grimaserande förbi Yvonne ute i hallen, låste om mig på toaletten; det kändes som om jag hade stukat en tå, höger långtå, och jag behövde verkligen en rejäl tuting.

I detsamma började någon rycka i dörrhandtaget, förmodligen Yvonne.

”Det är upptaget”, sa jag.

Men den jävla människan lyssnade inte, hon fortsatte att rycka som en idiot i handtaget.

”Vad gör du?” Plötsligt Karins röst därute. ”Öppna.”

”Jag skiter!” sa jag och lyfte på skurtrasan och blev med ens helt klar i skallen. ”Vafan…” Jag stirrade ner i den tomma hinken.

”Öppna nu.”

”Vad i helvete…” Jag snodde runt och kastade mig på handtaget, låste upp dörren och slet in Karin på toaletten. ”Var fan är den?” sa jag.

”Släpp!”

”Ta fram den då.”

”Vadå?”

”Jävlas inte med mig.”

”Vad pratar du om?”

”Flaskan för helvete!”

”Lugna ner dig”, sa hon. ”Vilken flaska?”

”Vafan tror du?” sa jag. ”Den i hinken förstås!”

”Vilken hink?”

Jag ryckte åt mig skurhinken med trasa och allt och tryckte upp den i hennes ansikte och undrade hur jävla tydlig jag skulle behöva bli för att hon skulle fatta.

”Fram med den nu!” sa jag.

Hon tog ett backande steg, stirrade på mig och hinken.

”Har du haft… där i?” sa hon.

”Spela för fan inte dum”, sa jag.

Hon skakade långsamt på huvudet.

”Nu är maten klar!” ropade Yvonne utifrån köket. ”Kom och ät nu!” fyllde Lars-Åke i.

”Fy fan”, sa Karin. ”Fy fan.” Och innan jag hann blinka slog hon hinken ur mina händer och rusade ut från toaletten.

Det var inte första gången hon överreagerade på det där sättet, och förmodligen räknade hon med att det skulle vara bra med det, att jag lydigt skulle ställa tillbaka den där skurhinken på sin plats och skrapande med foten sätta mig till bords, där jag med ett hycklande flin skulle skåla i mjölk och prutta med ketchupflaskan under det att jag berömde Yvonne för den välsmakande korvkioskmaten. Och visst, hon hade rätt i så måtto att jag förmodligen skulle ha gjort det om vi varit hos andra, mer likasinnade människor. Men Lars-Åke och Yvonne var så långt ifrån likasinnade man kan komma; de hade redan med galopperande hästlängder överskridit gränsen för det acceptabla. Här bjöd man själv till och klappade kaninerna och drack blandsaft och köpte Bingolotter åt allihop – och vad fick man tillbaka? Ingenting. Inte ens det vin man själv haft med sig. I helvete att jag tänkte larva med i det här löjliga teaterstycket längre. Det var slutspelat för min del. Nu skulle vinflaskorna i skafferiet korkas upp.

Det skulle de inte alls, tyckte Lars-Åke, som stod och lurpassade ute i hallen. Han blockerade min väg, försökte fösa in mig på toaletten igen, sa han ville prata med mig. Men var det nån av oss som skulle prata så var det jag.

”Släpp fram mig för helvete”, sa jag och knuffade undan honom och stegade ut i köket till Yvonne och Karin som genast började kackla i mun på varann. Jag skrek åt dem att hålla käften. Jag var helt lugn. I teven spelade ett dansband. Jag fäste blicken på Lars-Åke, som hade fattat posto vid dörren, och jag sa åt Karin att för en jävla gångs skull låta mig tala till punkt.

Sedan sa jag som det var, nämligen att jag sket i att de hade lagt beslag på min flaska i skurhinken, den bjöd jag på, men jag vore oerhört tacksam om de i gengäld kunde ställa fram de undangömda vinflaskorna på bordet, det var allt jag begärde, sedan kunde vi alla sätta oss och äta i lugn och ro medan hamburgarna ännu var någorlunda varma.

”Vadå för flaska?” började Yvonne.

”Var det du som tog den?” sa jag.

”Håll käften”, sa Karin.

”Du ska inte ha mer”, sköt Lars-Åke in från dörrposten.

”Jag har inte tagit nåt”, sa Yvonne.

”Skurhinken”, sa jag.

”Skurhinken?” sa Yvonne.

”Det är ingen som har tagit nåt”, sa Karin.

”Pengarna, Lars-Åke”, sa Yvonne. ”Pengarna!”

”Pucko!” sa jag.

”Käften!” sa Karin.

”Lars-Åke, gör nåt”, sa Yvonne.

”Han är inte i tjänst längre”, sa jag.

”Fy fan”, sa Karin och försökte med Onda ögat. ”Det här är droppen, bara så du vet det.”

”Det ger jag blanka fan i”, sa jag. ”Bara flaskorna kommer upp på bordet.”

”Du ska inte ha mer”, envisades Lars-Åke.

”Då får jag väl hjälpa mig själv då”, sa jag och ryckte upp skafferidörren. En mjölpåse dråsade i golvet. Sirap och olja och vinäger och gamla russinpaket, men inga vinflaskor. De var otroliga. Jag var tvungen att skratta åt det. ”Sa ni inte att ni inte drack längre?” sa jag och trampade runt i mjölet. ”Eller har ni sålt vinet till grannen?”

”Gör nåt då, Lars-Åke!”

Applåder i teven.

”Ni lever väl bara för kaninerna”, sa jag. ”Dom tar ni fan hand om, men människorna – dom skiter ni i! Kaffe och glass! Fy fan säger jag! Tacka vet jag kineserna, där kan man prata om gästfrihet.”

”Han är ju sjuk!”

”Nu lugnar du ner dig”, sa Lars-Åke.

”Vad pratar han om?”

”Jag pratar om kineserna”, sa jag. ”Hur annorlunda är inte dom?”

”Vadå för kineser?”

”Gästfrihet”, sa jag. ”Ska jag behöva hämta ordlistan?”

”Lars-Åke!”

Det var meningslöst. Det fattade inte ett skit av vad jag försökte säga och det slutade med att det utbröt en jävla kakofoni i köket, och det var bara att ge upp, ge blanka fan i alltsammans; jag tänkte inte stanna en minut till i detta dårhus.

”Jag åker till pizzerian”, sa jag och trängde mig ut i hallen. ”Vad är det för nummer till taxi?”

”Du ska ingenstans.”

”Hindra honom då, Lars-Åke!”

”Släpp för helvete…”

”Du ska så fan…”

Lars-Åke skulle förstås spela Tarzan och koppla polisgreppet på mig, vilket slutade med att jag föll ner på golvet och drog med mig telefonen i fallet; jag kramade luren i handen, det enda jag hade att hålla mig i när han sedan på värsta brottarmanér fattade mig om livet och lyfte mig från golvet.

”Jävla idiot!” vrålade jag och vevade med luren i luften, släppte den och fick tag om benet till hallbyrån, som med ett repande ljud släpades ut från väggen när han flämtande fortsatte att dra i mig. Det rasade grejor från byrån.

”Sluta!” skrek Karin samtidigt som den jävla Yvonne började bända loss mina fingrar och jag var tvungen att bita henne i armen för att hon skulle sluta och i detsamma släppte Lars-Åke greppet och jag föll ner på golvet och när jag for upp igen halkade jag på mina mjöliga strumpor och föll återigen pladask och fick Lars-Åkes hela tyngd över ryggen. Och som om det inte vore nog med det, fick han Yvonne att springa och hämta hans handbojor, som med ett metalliskt knirkande drogs åt runt mina handleder.

”Så!”

Triumfen i hans röst. Jag var besegrad, paketerad och förnedrad. Jag sa ingenting, jag vägrade, och jag blundade, ville inte se någonting; jag gav fan i dem. Karin lade handen på mitt huvud och försökte prata med mig men jag höll käften. Hon hade fått som hon ville. De hade alla fått som de ville. Jag låg där bakbunden på mage, med värkande tå och kinden mot den kalla och korniga linoleummattan, och visste att det här var det definitiva slutet på min och Karins relation. Men det var inte det som var det värsta; det var länge sen vi älskade varann –

I teven öppnade en tolvårig flicka från Borås en av Lokets hemliga luckor och vann tvåhundra kilo kaffe. Det gick inte att ta miste på besvikelsen i hennes röst.

Hans Gunnarsson

© Hans Gunnarsson

9789100142551

Gunnarsson är helt aktuell med romanen All inclusive, som har sålt bra och uppskattats av kritikerna: ”Stilsäker fars med stor svärta” Romanens huvudperson är en författare som det inte går helt lysande för, men han får ett uppdrag. Att mot betalning åka till en all inclusive-resort på Guadeloupe, vara där i ett par veckor och sedan skriva en roman om vistelsen. Upplägget är naturligtvis perfekt för Gunnarsson, som kan befolka boken – den beskrivs som en kollektivroman – med rader av svenska charterturister, som försöker njuta av tillvaron i paradiset och som, eventuellt efter några färggranna gratisdrinkar, öppnar sina hjärtan för författaren.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Noveller

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s