”Lunch Poems” av Frank O’Hara på svenska

Ohara-cover.indd

Frank O’Hara
Lunchdikter
Övers. Jonas Brun
Rámus

För några år sedan frågade radioprogrammet The Leonard Lopate Show, en institution på WNYC, sina lyssnare vilka saker de förknippade allra starkast med hemstaden New York. Det var en av sakerna som väckte en hel del förvåning, som nummer sex på listan hamnade diktboken Lunch Poems av Frank O’Hara (1926-1966), till och med snäppet före Brooklyn Bridge. Men det är verkligen en diktbok som utgör ett exempel på platsens poesi.

Enligt skapelsemyten skrev O’Hara dikterna under sina lunchraster, han arbetade mellan 1954 och fram till sin förtidiga död på konstmuseet MoMa. Mängder av platser i New York nämns i dikterna, och O’Hara räknas som en av poeterna i den så kallade New York-skolan.

Förra året var det 50 år sedan Lunch Poems gavs ut av City Lights Books, men de tillbakalutade dikterna känns alls inte främmande i Twitter- och Facebook-åldern. Språket är ofta vardagligt, intimt och omedelbart, O’Hara nämner som i förbifarten eller tilltalar vänner och bekanta. Han nämner och talar till andra författare, skådespelare, konstnärer och artister. Några av dem är Willem de Kooning, Jackson Pollock, Barbara Guest, LeRoi Jones och Allen Ginsberg. Men framförallt talar han till en anonym läsare.

Och nu ger det lilla men offensiva förlaget Rámus ut diktsamlingen på svenska, Lunchdikter, i en väldigt fin översättning av Jonas Brun. Han har också skrivit det initierade efterordet. Det korta förordet är skrivet av en annan poet som räknats till den så kallade New York-skolan, John Ashbery.

Tack till Rámus för att vi fick publicera en dikt i dess helhet. ”Dagen då Lady Day dog” är en av mina favoriter och jag tycker att den på många sätt är representativ:

Klockan är 12.20 i New York en fredag
tre dagar efter Frankrikes nationaldag, ja
det är 1959 och jag går och får skorna putsade
för jag ska  hoppa av 16.19-tåget i Easthampton
19.15 och sedan gå direkt till middagen
och jag känner inte dem som ska utfodra mig

jag går längs den kvava gatan får lite sol
och tar en burgare och en milkshake och köper
en ful NEW WORLD WRITING för att läsa vad poeterna
i Ghana sysslar med nuförtiden

jag går in på banken
och för en gångs skull kontrollerar fröken Stillwagon
(förnamnet är Linda hörde jag en gång) inte ens saldot
och inne på GOLDEN GRIFFIN köper jag en liten Verlaine
till Patsy med illustrationer av Bonnard, fast
jag funderar på Hesiodos, övers. Richard Lattimore eller
Brendan Behans nya pjäs eller Le Balcon eller Les Nègres
av Genet, men det blir inte så, jag håller fast vid Verlaine
efter att nästan ha somnat av vankelmodigheten

och till Mike köper jag helt enkelt en flaska strega
jag slinker bara in på spritbutiken PARK LANE och
sedan går jag tillbaka till 6:e avenyn
och till tobakshandlaren inne på Ziegfeldteatern och
ber lite nonchalant om en limpa Gauloises och en limpa
Picayunes och en NEW YORK POST med hennes ansikte på

och vid det här laget svettas jag mycket och tänker
på när jag lutade mig mot dörren inne på 5 SPOT
medan hon viskade en sång till Mal Waldron vid
tangenterna och alla andra och jag slutade andas

1959

O’Hara skriver så att man som läsare är med under själva händelseförloppet, innan dikten är skriven. Å ena sidan har dikten ett exkluderande drag, alla referenser till platser och personer, idag är det kanske inte ens självklart att veta att Lady Day är Billie Holidays smeknam, å andra sidan är dikten väldigt inkluderande, åtminstone ger den ett något oredigerat intryck. Man får känslan att man verkligen följer med O’Hara på en av hans lunchraster, när han i all hast tar en burgare och en shake. Han kallade dikterna för ”I do this I do that” poems.

Många av dikterna förmedlar känslan av att det är en triumf att finnas till, men andra handlar om att ett hedonistiskt liv i vilket man bara lever i nuet i längden blir meningslöst. Vissa dikter handlar om olycklig kärlek, uttrycker en sorg och förundran över att kärleken kan ta slut. De bästa dikterna, tycker jag, är ofta dem som har mest sparsmakat bildspråk.

För att vara en diktsamling, eller kanske snarare ett slags greatest hits, från 1964 är Lunchdikter en lättillgänglig bok, men ju mer man läser den desto mer sammansatt framstår O’Hara. Här kan du se och lyssna på honom läsa den korta dikten ”Having a Coke with you”. Av årets lyrikböcker är Lunchdikter en av mina absoluta favoriter.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Nyheter

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s