Novell 128: ”Jul för fan” av Mirja Unge

13016725_O_1

Mirja Unge, född 1973, är en av Sveriges främsta samtida dramatiker, men det var som prosaist hon slog igenom. Hon har hyllats för sin egensinniga berättarstil och erövrat rader med priser. Unge debuterade 1998 med romanen Det var ur munnarna orden kom, och gav sedan ut romanerna Järnnätter (2000) och Motsols (2005) samt novellsamlingen Brorsan är mätt (2007).

Vi frågade Mirja om vi kunde få publicera en av hennes noveller och fick välja en text ur Brorsan är mätt. Tusen tack. Det var svårt att välja, men valet föll till slut på ”Jul för fan”, som är en melankolisk och rörande julberättelse.

Unges karaktärer är ofta sköra personer. Den unga kvinnan och den äldre mannen som möts i ”Jul för fan” är inga undantag. Det finns inledningsvis ett smärtsamt avstånd mellan dem. Det krymper, men det är svårt att avgöra hur mycket. Unges prosa är rytmisk och poetisk. Satser staplade på varandra och ovanliga ordsammansättningar. Som vanligt är det tydligt att hon sympatiserar med eller rentav känner ömhet för sina karaktärer.

Jul för fan

Det är kväll dom stänger hon ser det hon står i den svarta kappan lindad i schalen och ser genom fönstret att dom stänger. Det hänger ett grådarrigt snöfall över stan och hon ser honom tömma ölglaset och resa sig därinne linda halsduken knäppa och rätta till och sen står han på trappan utanför puben och ser på natten och hon ser på honom. Han går långsamt och vacklar lite snavar och släpar stegen genom stadssnön blysnön, mjölig av avgaser och salt och hon går efter och andras i schalen hon ser honom stanna och se upp i fönstren som lyser och det luktar i luften av nåt, nejlikor kanske lammstek och rosmarin hon ropar efter honom det ekar och han vänder sig han stannar och blänger efter en svart taxi som kanar nedför backen. Och hon stryker håret och schalen ur ansiktet och ropar igen och det ekar han vrider sig och glider över trottoarkanten och snön han vacklar till och det är snart natt, stilla natt. Han får inte upp nyckeln till porten han fumlar och trasslar runt i fickorna och hon tar upp handen och rör vid hans arm och han rycker till. Han sluddrar lite ögonen är gryniga röda.
Fan är det du, säger han och hon nickar.
Det är ju för fan jul det är julafton, säger han och hon står stilla, han har ögonen runt henne dom sneglar omkring och snirklar över kappan och svarta schalen, hon har händerna i fickorna.
Är du inte hos morsan där på landet då väntar dom inte på dig, säger han och hon böjer huvudet bakåt och ser upp mot alla fönster och stjärnor i dom.
Alla har nästan likadana stjärnor i fönstren, dom ser nästan likadana ut, säger hon. Har du en stjärna, säger hon och han har fått upp nyckeln ur fickan den blänker i handen och han öppnar porten, snön lossnar ur tjockluften och tassar fuktigt genom natten, stilla natt, hon står i den och han står i porten.
Näe jag har ingen, säger han, du ska inte ta och ringa morsan då har du ringt henne det är ju jul för fan julafton. Han står och håller i porten och hon har händerna kalla och knutna i kappfickorna.
Jag vet inte, säger hon och ser på hans hand som håller i porten den är bred och fingrarna är raka.
Aha, säger han, du ska väl ta och ringa henne du kan väl numret.
Har inte du det, säger hon.
Du har väl det hos dig, säger han och drar upp en Commerce ur bröstfickan på skinnjackan och tänder den. Har du färgat det eller har du gjort något med håret, säger han.
Nej
, säger hon och drar ner schalen från håret så det ringlar ut och rasar ner över axlarna.
Aha nä, det har blivit mörkare du har fått mörkare, säger han.
Ja kanske, säger hon.
Näe
jag tog nån öl bara innan dom stängde, några öl bara det är ju jul för fan julafton och allt, säger han och hon nickar.
Ropade du förut, säger han och hon nickar igen och han säger att han inte hörde.
Näe jag hörde inte, säger han.
Nej, säger hon och han sprätter iväg cigaretten förbi henne ut i snön på trottoaren.
Fan det är kallt va, säger han och hon nickar.
Du ska väl gå hem och ringa då, säger han och hon lutar sig bakåt och ser upp mot fönstren.
Vilka är dina.
Näe det är bara en etta, det är bara ett fönster hitåt, säger han.
Och du har ingen stjärna, säger hon.
Jag har ju inte det, säger han.
Har du ingen ljusstake heller.
Näe jag har inte det.
Är det köket som är hitåt.
Ja precis, säger han och drar handen över munnen och hakan och det blir nåt svart vid käkbenet efter den. Man skulle ha rakat sig förstås, säger han, när det är jul menar jag julafton och allt.
Jag har också bara en etta, säger hon.
Jaså jaha du, säger han. Näe du får väl åka ut till morsan dom sitter väl och väntar på dig med julklapparna, han flinar och porten gnäller när han drar upp den.
Har du tappat en framtand, säger hon.
Jaha visst fan ja, säger han, det är sånt som händer. Hon nickar.
Näe, det är kallt va, säger han, bussarna går väl fortfarande ut till morsan.
Jag vet inte, det är ju helgdag, säger hon.
Visst fan det är ju jul, julafton och allt, han stryker bak håret med handen, aj fan alltså, näe man skulle ha städat då förstås, när det är jul menar jag.
Fast det gör inget säger hon och vickar mot trottoarkanten med skorna fötterna är kalla i dom.
Aha jaså inte, säger han och hon skakar på huvudet.
Nej det gör inget.
Jaså inte, säger han. Ska du ta och komma med upp en sväng då. Hon halkar av trottoarkanten och det bränner till i vristen.
Passa dig för fan det är halt alltså det är fina skor du har är dom nya.
Inte särskilt, säger hon.
Hon går efter honom i trappan händerna är kalla och knutna i fickorna snön smälter på trappstegen.
Jaha fan du skulle haft en galge till den där förstås, säger han och hon står i hallen och håller kappan, jag ska fixa fram en galge, säger han, den är tjusig alltså kappan, den där kappan den är fan tjusig.
Det går bra, säger hon och lägger den över kartongerna i hallen som står staplade. Han plockar ölburkar och slänger ner i nån kasse och tömmer askfat han ränner runt och snubblar och hon står där och ser ett foto på väggen.
Hur gamla är ni här.
Vardå, skriker han från köket och kommer in och ser henne.
Aha du har klänning alltså snygg klänning fan man skulle byta om förstås, säger han.
Det behövs inte, säger hon.
Det är ju för fan julafton och allt, säger han.
Hur gamla är ni här, säger hon.
Var.
fotot på väggen, är du som jag där, säger hon.
Jag är väl en tjugotre kanske och brorsan är ju två år äldre vet du. Fan jag har inte mycket att bjuda på alltså, säger han.
Det gör inget, säger hon.
Jo tusan det är ju julafton alltså jag ska fixa nåt förstås. Han kränger av sig skinnjackan och tröjan och drar på sig nån skjorta han rotar i garderoben och får ut några gamla blå akrylbyxor med pressveck och drar på sig och hon skrattar.
Är dom från sjuttiotalet dom där, säger hon och han flinar.
Visst va såhär såg man ut, han stryker bak håret och ser på henne, fan du är inte värst lik henne va, morsan, säger han.
Nej kanske inte, säger hon.
Tusan alltså, brorsan han hade ju den där munnen precis med krökarna du har.
Hade han, säger hon.
Kolla på kortet där va och munnen, visst fan har han samma krökar, amorbågar va heter det inte det, säger han och hon nickar.
Klart att du är hungrig och ska ha nåt käk.
Det är inte så farligt, säger hon.
Jag köpte en skinka, vi åt en del av den igår va grannen var här, Stickan han bor tvärs över gården bara. Macka med skinka då, vill du ha det.
Bara om du också ska ha, säger hon.
Visst fan, ska du ha en öl dricker du öl eller. Hon skakar på huvudet.
Det går bra så, säger hon.
Nej fan klart du ska dricka nåt, te då vill du ha te.
Ja gärna, säger hon. Han snavar ut i köket och hon sitter i fåtöljen och händerna är kalla och knäppta i knät.
Kan jag tända ljuset, säger hon.
Va, skriker han från köket, ljus ja visst fan ska vi ha ljus det är ju julafton och allt. Han hämtar ljus och trycker ner i några tomma vinflaskor och han sätter sig mittemot henne i sängen och skär upp skinkan och emellanåt ränner han ut i köket och hon hör honom öppna en ölburk och dricka och när han kommer till baka flinar han och skiner en del ur ögonen och hon känner värken i axlarna och försöker få ner dom.
Jag tänkte att du kanske skulle ringa nån dag, säger hon och ser ner på hans byxor han har glömt gylfen den står på gavel och gapar.
Visst fan, dom har stängt av telefonen va det är några jävla räkningar dom har hakat upp sig på, säger han och hon nickar.
För du vet det är kinkigt det där med räkningar va och Stickans polare bodde ju här ett tag förut när det krånglade med kärringen och han ringde jämt fan, satt som klistrad alltså och ringde. Han brer knäcke och lägger på skinka och tuggar och hon sitter stilla med händerna om tekoppen den är het.
Fan, tänkte du det att jag skulle ringa, säger han och hon nickar.
du gick och tänkte på det då att jag kanske skulle ringa, säger han och hon nickar. Han reser sig och går ut i köket och hon hör att han dricker och hon säger att han kan ta med ölen till bordet istället.
Va, skriker han från köket.
Du kan dricka här, säger hon, det gör ingenting. Han kommer och ställer sig i dörren med ölen.
Fan, säger han, hur tänkte du då, tänkte du såhär att fan farsan borde ju ringa nån gång, tänkte du så eller.
Ja, säger hon.
när det ringde hos dig så tänkte du såhär att fan, det kanske är farsan som ringer, tänkte du så, säger han och hon nickar och ser ner på sina händer hon har dom om tekoppen dom börjar bli varma. Han sätter sig i sängen och snurrar på ölburken ögonen är röda.
Fan, säger han, och så var det inte jag, vad tänkte du då.
Jag tänkte att det kanske, jamen att det kanske skulle vara det nästa gång, säger hon och han drar handen i håret den darrar lite.
Just va, flinar han, för man vet aldrig med farsan.
Nej, säger hon.
Nej fan man vet aldrig med farsan, flinar han och hon ser på honom, hon ser ut genom fönstret på natten, stilla natt och snö som tassar genom den.

Mirja Unge

© Mirja Unge

13069265_O_3

Mirja Unge är helt aktuell med Var är alla som samlar pjäser från 2005 till 2014. Pjäserna har en samhällskritisk udd och handlar ofta om unga personer som är psykiskt sköra eller som inte passar in. Unge blandar drastisk humor med djupaste allvar. Det säregna rytmiska, poetiska och lyhörda språket känns igen från prosan.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Noveller

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s