Nicholas Hawksmoor:
London Churches
Red. Mohsen Mostafavi
Foto: Hélène Binet
Lars Müller Publishers
Konjunkturerna för den engelske arkitekten Nicholas Hawksmoor (ca 1661 – 1736) har skiftat. Under sin levnad var han något av en stjärna, men senare hamnade han i skuggan av sina samtida kollegor, Christopher Wren och John Vanbrugh. Under 1900-talet kom han åter i ropet och flera av hans kyrkor i London, hans mest kända och ansedda skapelser, har räddats från förfall.
Under 1960- och 70-talet fick han ett uppsving bland postmoderna arkitekter som inspirerades av Hawksmoors eklektiska barockstil, som riktade blickarna bakåt i historien och lät sig inspireras av ”hedniska” traditioner. Han var oerhört förtjust i olika religiösa stilar, från det antika Egypten, Grekland, Rom och den muslimska världen. Hawksmoor, vars historia vi inte känner så väl, var dessutom frimurare och har till och med kallats ”djävulens arkitekt. Man brukar säga att hans vördnadsbjudande kyrkor lämpar sig bättre för begravningar än för bröllop.
All imgages © Lars Müller Publishers
Författare som Iain Sinclair och Peter Ackroyd har i skönlitterära texter utforskat och vävt myter kring Hawksmoor. Och när man ser spiran på St Georges, Bloomsbury, kan man ju undra. Den anses vara en av de märkligaste i England. På en pyramid står George I staty klädd i romersk skrud och längs pyramidens bas klättrar lejon och enhörningar. Ingen annan samtida arkitekt tog sig sådana friheter – idag räknas Hawksmoor som en av Englands allra främsta historiska arkitekter.
Däremot har det fortsatt varit dåligt med dokumentationen och med syfte att råda bot på det har en väldigt stilig bok getts ut, Nicholas Hawksmoore: London Churches, med Mohsen Mostafavi som redaktör och med fantastiskt foto av Hélène Binet. Boken visar inte bara kyrkorna var för sig – de var del i ett jätteprojekt i London med 50-talet planerade byggnader – den visar hur de var tänkta att fungera som en enhet. Den visar också, i text och bild, hur kyrkorna fungerar i den urbana miljön. Spirorna är anmärkningsvärt mångskiftande och uppfördes helt avsiktligt så att de skulle fungera som landmärken. Boken är också välförsedd med skisser och kartor.
Förutom den eklektiska och vågade stilen, helhetens vördnadsbjudande verkan och spirorna, är Hawksmoor känd för hur han kontrasterade olika skalor på ett effektfullt sätt, för att medvetet arbeta med ljus och skuggor på ett dramatiskt vis. Några av de andra halvdussinet kyrkor i boken är St Mary Woolnoth, Christ Church, Spitafield, och St Annes, Limehouse. Även om den här boken säkert har personer med ett särskilt intresse för arkitektur som främsta målgrupp, så är Mohsen Mostafavis texter lättillgängliga och underhållande. Det är en i alla avseenden mycket vacker bok.
Ola Wihlke
BearBooks 